På Södermalm möts kontinental fantasi och storstadens brus
Med starka influenser från Josef Hoffmann och Wiener Werkstätte har Martin Liljekvist och Marcus Grahn inrett en kontinental fantasi med utsikt över Skatteskrapan.
En stadsgata har sina stämningar och övertoner. Den tar oss dit vi ska, men den leder också till fantasins metropoler och minnen. Känslan av Berlin dyker upp varje gång jag rör mig längs Götgatan i Stockholm, den platta raksträckan mot Skanstull med sina butiker, fik, ölsjapp och kebabhak, skönhetssalonger och klädaffärer, en plats för dem som bor i kvarteren.
Där under träden, med trafik och människor, öppnar sig en dagdröm om en annan stad. Kanske är det småstaden Stockholms öde, att hela tiden drömma om något större och mer centralt. Nå, det är inte fel med storstadsdrömmar, alltid leder de någon vart. Jag har också börjat gilla lägenheter på första våningen, i närkontakt med gatan. När David Bowie och Iggy Pop bosatte sig i Berlin 1976 flyttade de in på första våningen i en sjurumsvåning på Haubtstraße 155 i Schöneberg, ovanpå en butik för bildelar. Kanske är det sådant som får mig att tänka bostäder strax ovanför gatorna.
Martin Liljekvist och Marcus Grahn
Ålder: 38 och 39.
Bor: Lägenhet på Söder i Stockholm.
Gör: Marcus är HR-specialist på ett energibolag. Martin arbetar på en konstbokhandel och är utställningsproducent på en arkitektur- och designbyrå.
Ut med det gamla, in med det nya
Här: Götgatan, en kod, öppna en port, lämna gatans stoj, hej till grannarna. Något av Berlin följer med upp i trapphuset med den röda mattan och väggarnas marmoreringar. På våning 1 öppnar Marcus Grahn som lever här med Martin Liljekvist. De gillar stadsläget. »Det här är verkligen en europeisk gata, lite längre upp blir den mer typiskt Södermalm. Vi bor som på en hylla. Det är underhållning 24 timmar om dygnet«, säger Martin.
»Det är därför vi bor i stan, för att ha liv och rörelse. Kanske skriker någon ›Hammarby!‹ klockan tre på natten, men det gör inget, det är en del av livet här.« Undertill ligger en teater. »Vi kan höra applåderna från vår badrum.«
Tillsammans har de skapat en trivsam lya med övertoner av Wiener Werkstätte-stil och en slags officiell stramhet. »Vi siktade mot offentlig miljö, en institutionell stämning, som festlokalen i Folkets Hus«, säger Marcus. Huset är pampigt och byggt 1888. I tidigt 1940-tal moderniserades den första våningen, allt gammalt slängdes ut och nya stora fönster sattes in. Biografen Söderbio öppnades 1942.
Möjligtvis var lägenheten då foajéns övervåning. Tanken svindlar: här i rummen trängdes kanske filmsugna stockholmare på 1940- och 50-talen, fimpade ciggen och gick in biomörkret för en stunds eskapism i beredskapstiden. Bion stängdes först vid mitten av 1980-talet och Boulevardteatern flyttade in. Första våningsplanet blev festlokal, sedan hyresrätter, till sist bostadsrätter.
Marcus och Martin köpte lägenheten orenoverad och kastade sig över idéer och skisser. »Marcus är väldigt ordningsam av sig, har ett mer minimalistiskt drag. Jag gillar grejer. Min dröm är att bo på ett ställe där man kan hitta saker man inte ens visste fanns«, säger Martin.
Lägenheten var ett skal och det fanns inget att ta hänsyn till. »Det kändes svårt och lite falskt att försöka återställa något slags sekelskiftesdröm med paneler, stuck och krusiduller. I stället gjordes allting om till något nytt.« De bägge var taggade, planerade upp allting och väntade otåligt på tillträdet.
»Vi hade med oss kofötter när vi skrev på papperen och fick nyckeln, gick in direkt och rev upp golv och ett gammalt kök«, berättar Marcus. »Det fanns fina grunddetaljer: breda fönsterbrädor i svart sten och ordentlig takhöjd. Vi ville vara tydliga med att det var nya tillägg. Teatern under oss var också en del i fantasin«, säger Marcus.
Precis när lägenheten köptes arbetade Martin som intendent med Millesgårdens Wiener Werkstätte-utställning, och hans fascination syns i inredningens svarta golv, det grafiska spelet mellan vitt och mörkt och ett slags nykter enkelhet. Hantverkare drog el och byggde väggar, medan Marcus och Martin målade allt själva.
»Vi hade sängen i hörnet av vardagsrummet, allt var täckt med plast. Vi vaknade och målade ut oss från golvet. Det var underbart, som att hälla ut tjära. Sedan dammade vi av oss och gick till jobben medan färgen torkade.« Inredningsnostalgi har sin charm. »Hur orkade vi med allt stök? Tänk att det gick vägen till sist.« De har blivit trogna fans av Wirströms färg- och järnaffär, stans bästa.
Storstadslivet lockade
Martin och Marcus har varit tillsammans i tre år och flyttade in här för drygt två år sedan. Martin bodde i förorten och gillade det, men Marcus ville bo inne i stan. »Det är kanske våra lantisdrag som kommer fram, att vi vill bo i innerstan.« Martin är uppvuxen i Långshyttan i Bergslagen. »Säger man att man är från Dalarna tänker många nog ett idylliskt Leksand, men nej, inte riktigt. Det var mer hembränt på OK-plan«, skrattar han.
De flesta i Stockholm kommer utifrån.
»Med åren blir man mer stolt över sitt ursprung. De som flyttar hit känner också igen sig i varandra, de har kämpat sig fram genom andrahandslivet, flyttat massor och till slut lyckats hitta hem.« Martin kände sig trängd i den gamla stålstaden Långshyttan. »Som queerperson var det ganska snävt däruppe.« Marcus kommer från Kramfors. Han började plugga i Gävle.
»Jag hade ingen plan utan läste humaniora och antropologi bara på kul.« Efter sin master har han arbetat med rekrytering, just nu med HR på ett energibolag. Martin läste konstvetenskap på kulturvetarlinjen och fick sedan anställning som intendent på Millesgården. Efter tio år med utställningar: William Morris, Stig Lindberg, Vivienne Westwood, l’Art Brut med mera har han nu lämnat museet på Lidingö.
Slutklämmen blev den stiliga utställningen om Wiener Werkstätte, den österrikiska konst-, hantverks- och arkitekturrörelsen som gjorde estetisk revolution i det tidiga 1900-talet och även inspirerade till Svenska slöjdföreningen. Nu arbetar Martin delvis på en konstbokhandel, delvis med utställningsproduktion på en design- och konceptbyrå. »Jag har alltid älskat böcker. Det är den främsta källan, något härligt och beständigt.« Han funderar över museernas allt mer tungrodda och dyrbara utställningsverksamhet. »Vi kanske inte kommer att kunna ta del av konst på samma sätt i framtiden. Kanske kommer boken som format att leva upp.« I korridoren här står rader av böcker. Att ha ett bibliotek är att ha världen hemma.
Köket är en modern Josef Hoffmann-hyllning. Han var grundare av och arkitekt för Wiener Werkstätte under dess 30-åriga verksamhet. Köksskåpen är hybrider av Ikea med platsbyggda yttersidor och luckor med svarta bakelitknoppar. Inspirationen kom från Hoffmanns berömda klädskåp för modesalongen Schwestern Flöge 1904, en möbel som också lyckades lånas till Millesgårdens utställning. »Köksinredningen skulle vara som en möbel, ingen synlig kyl eller frys, gömda kontakter.« Stolarna är kopior av Josef Hoffmanns Fladdermusstolen. Så blir köket en samtida hyllning till den tidiga modernismens era, en slags förfunkis. »Kaffe?« Utanför gardinerna anas Götgatans tidlösa storstadsbrus.
