Kika in i det fantastiska privatpalatset i Venedig
När Toto Bergamo Rossi var 22 ärvde han en stor våning i Palazzo Gradenigo. Takmålningarna gömdes under plastfärg och kalkstensväggarna vittrade sönder. 33 år senare är han arkitekt, välkänd restauratör, stenhuggare – och svensk hederskonsul i Venedig.
På stenbalustraden till palatset vid Rio Marina, ett par kvarter från Canal Grande, står Toto Bergamo Rossi och vinkar. »Here I am!« ropar han. Jag hade nog sett honom ändå. Skjortan är klarblå och Palazzo Gradenigo är inte vilket venetianskt palats som helst. Huset i istrisk kalksten är ritat av en elev till Baldassare Longhena, en av 1600-talets allra största europeiska arkitekter. Dessutom är gatan liten.
Inte desto mindre har han på denna lilla gatstump tagit emot gäster som Jude Law, Mick Jagger, Tilda Swinton och Diane von Furstenberg. Han rör sig i ett internationellt jetset, denna en av Italiens mest välkända restauratörer, tillika stenhuggare och arkitekt. Sedan förrförra året är Toto Bergamo Rossi även Sveriges hederskonsul i Venedig – en fjäder i hatten för Sverige.
Toto Bergamo Rossi
Ålder 55 år.
Gör I grunden arkitekt och stenrestauratör, driver Venetian Heritage, en stiftelse för att skydda Venedigs kulturminnen, och är svensk honorärkonsul, en oavlönad hederstitel.
Bor I Palazzo Gradenigo där han har första våningen.
Medan han tar två viga steg i taget uppför den smala trappan till husets »piano nobile«, det första och finaste våningsplanet, berättar han om hur våningen hamnade i hans ägo.
»Jag var bara 22 år när jag ärvde den av min mormors syster. Den var i fruktansvärt dåligt skick och beboddes av en av de sista medlemmarna i familjen Gradenigo, som också byggde huset en gång i tiden«, berättar Toto när vi kommer in i den maffiga stenlagda hallen med fresker i taket.
»Hela lägenheten hade då styckats upp och gjorts om till ett flertal mindre lägenheter, som i så många andra underbara hus i Venedig«, säger han med ett sorgset uttryck.
Men när han väl – entusiastisk och aningen övermodig – började knacka ner de trasiga väggarna uppenbarades rummens ursprungliga proportioner. Vardagsrummet hade till exempel avdelats i tre små rum med vita tak. En dag upptäckte hantverkarna en takfresk från sent 1700-tal under alla färglager, föreställande gudinnan Flora omringad av små feta keruber. Målningen visade sig vara gjord av Jacopo Guarana, en elev till den berömda venetianska konstnären Tiepolo.
»Målningen hade glömts bort, förlorats i tiden. Det var som min egen privata version av att ramla ner i en grotta och finna väggmålningarna i Neros gyllene palats«, säger Toto Bergamo Rossi och ler vid minnet.
Bevarat sin hemstads arkitektoniska värden
Detta är en man som har ägnat hela sitt yrkesliv åt att bevara sin hemstads unika arkitektoniska värden. Som ordförande i den icke vinstdrivande organisationen Venetian Heritage har han med hjälp av fundraising- kampanjer och samarbeten med stora modehus som Louis Vuitton och Bottega Veneta sett till att bekosta renoveringar av byggnader, konstverk och museer runt om i Venedig. Ingen enkel uppgift eftersom hela stan ständigt riskerar att slukas av Adriatiska havet och lynniga högvatten. Nu senast är det Markuskyrkans trappmosaiker med påfåglar som återuppbyggs genom Totos stiftelse, efter att ha tagit rejält med stryk i det senaste högvattnet 2019. Andra projekt som bekostats är renoveringen av Tiepolos fresker i museet Ca’ Rezzonico och stuckaturen i Palazzo Albrizzi. Men under åtta år ägnade Toto nästan all ledig tid åt att återställa lägenheten i Palazzo Gradenigo till dess ursprungliga skick.
»Gradenigo är en legendarisk släkt, en av de 24 familjer som grundade den venetianska republiken. De omnämns i dokument från år 680 efter Kristus. Fyra män av familjen var doger i Venedig, det högsta ämbetet som fanns. Dogerna hade närmast oinskränkt makt«, berättar Toto när jag undrar över familjen som lät bygga hans palats.
Ett bevis på rikedomen var trädgården, som på den tiden var den största i Venedig och bland annat rymde ett stall med 30 hästar!
»En ofattbar excess i en stad helt utan grönområden och med alla dessa kanaler«, säger Toto.
Men vi återkommer till trädgården och går in i den dovt eleganta våningen. Det råder ett närmast sakralt lugn. Här inne är golven lagda med den gamla tekniken terrazzo alla veneziana.
»Ett djävulskt jobb«, meddelar Toto som låtit lägga vissa av golven helt från grunden, och i nästa ögonblick berättar han hur man går till väga. »Man gör en pasta med små bitar av marmorstenar. Den stryker man ut och sedan polerar man ytan med pimpsten, för hand. Om man gör det med maskin blir det inte alls lika bra. Jag vill kunna se handens känsla i resultatet.«
Byggnaden flyttar sig, för allting i Venedig flyttar sig, stenen också. Den behöver vara lagd på ett särskilt sätt och det finns många gamla byggnadsmetoder att ta till. Toto är väl förtrogen med dem alla.
»Väggarna var täckta med sju lager plastfärg när jag flyttade in. Många av de gamla stuckaturerna gick inte att rädda, men det som gick att rädda har jag återställt«, berättar han.
Inredningen i palatset osar sent 1700-tal och tidigt 1800-tal
Själva inredningen är ett stilsäkert hopplock av antikviteter och nytillverkat i den stil som var populär mellan 1780 och 1810. Det är mycket marmor, lampetter i mässing, läderinbundna böcker, mörkt lackat trä, venetianska speglar och hissgardiner med svulstiga volanger. Mycket är tillverkat av lokala hantverkare, som himmelssängen i järn. På skrivbordet ligger reservoarpennor och handbundna anteckningsböcker. Toto arbetar jämt. Just nu på en ny bok. Hans förra Inside Venice ger en unik inblick i runt 70 venetianska hem.
»Jag vill dokumentera miljöer som snart är ett minne blott. De gamla familjerna, hantverket, konsten, det levande Venedig – innan det blev kapat av Airbnb och kommersialism. Jag vill säga till turisterna: Kom under lågsäsong. Bo på hotell! Köp av lokala handlare!«
Det enda som hörs i bostaden är kluckandet från kanalens vatten utanför.
»Venedig är en stad där människor möts på gatan, på broarna. Ingen kan ju sätta sig i en bil och sticka i väg. Det är ett socialt liv som jag älskar och som känns humant på så många sätt«, säger Toto.
Allting i Totos våning är inte dyrt, men det andas tidlöshet. Tv har han aldrig ägt. När han inte arbetar läser han, promenerar, äter middag med vänner och skriver. På somrarna flyr han staden till sitt hus i Kroatien, ett gammalt munkkloster som han köpte för ett par år sedan. Med ännu mer sten. »Jag älskar sten«, säger stenhuggaren.
Utanför köksfönstret skymtar vi barockträdgården. Eftersom Venedig är byggt på kostsamma träpålar var och är trädgård en stor lyx. Nu är trädgården mindre än hälften så stor som den var på 1600-talet, men Toto sköter om den minutiöst och har blivit trädgårdsintresserad på köpet.
»Jag har bara planterat växter och träd som jag vet har funnits i andra venetianska trädgårdar. Det är jasmin, rosor, lavendel, rosmarin, mynta, salvia och medicinalväxten santolina«, säger han. »Genom romanen Elden av D’Annunzio, som faktiskt delvis utspelar sig i min lägenhet, fick jag veta att det funnits ett granatäppelträd i trädgården, så det har jag också planterat.«
Extrajobbet som svensk hederskonsul i Italien fick Toto efter att vännen och museimannen Hans Lepp tipsat den svenska ambassadören, och den gamla konsuln slutat. Uppdraget skulle han gärna göra något konstnärligt med.
»Varför inte en utställning om Gustav III:s influenser från Venedig? Eller modern svensk konst och litteratur som har beröringspunkter med det venetianska?« fantiserar han.
Som en hommage till Sverige, vars huvudstad han säger sig älska för dess kultur och svala skönhet, har han inrett gästrummet i nyanser av blått och gult. På sängarna ligger kuddar med guldbroderade tre kronor. På den tillhörande gästtoaletten står muggar från Drottningholm. Det är en flisa Sverige i ett mytomspunnet palats, i en av världens märkligaste städer.
Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!
Bekräfta din mejl
Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.
Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.
