Fine little day-grundarens sommarhus är en trädkoja för vuxna
Elisabeth Dunker lämnar jorden vildvuxen och blickar upp i trädens kronor. Hennes hus är inrett med plywood och byter skepnad likt en levande organism.
Åttio kvadratmeter – stort eller litet? Reaktionerna har varierat, någon har sagt att huset ser så mycket större ut på bild i Elisabeth Dunkers Instagramflöde, en annan att det känns så stort på plats att det omöjligt kan vara endast åttio kvadrat. Kanske är huset mer, inte till sin storlek utan sitt innehåll. »Detta är ett socialt hus framför allt. Våra vuxna barn och barnbarn kommer hit. Ibland är det bara jag och vår hund Ulla. Och huset härbärgerar vilket som«, säger hon leende.
Känslan Elisabeth som person utstrålar är rättframhet och tillåtande, huset är lika ärligt. »Ett ord som beskriver mig bra är nog ›bonnig‹, jag märker det när jag hälsar på i Sandviken där jag växte upp. Ett slags gränslös välvillighet.« Hon skrattar. Apropå att Elisabeth precis erbjudit undertecknad hela sin samling handvirkade grytlappar.
Elisabeth Dunker
Ålder: 55 år.
Familj: Maken Dennis och barn och barnbarn.
Bor: I lägenhet i Göteborg och sommarhus i Bohuslän.
Gör: Elisabeth är grundare av det internationella designmärket Fine little day, känt för sin lekfulla, naturnära estetik. Hon är HDK-utbildad konstnär och formgivare. Dessutom har Dunker blivit en stor träningsinspiratör och certifierad PT. Strax innan 50 upptäckte hon styrketräning, vilket hon delar med sina följare. Hon tränar mycket utomhus på sitt lantställe.
Aktuell med: Sitt Instagramkonto @elisabethdunker med 131 000 följare.
Banken satte stopp för husköp
Den krassa verkligheten är att det hela började med att banken sa blankt nej. Elisabeth och hennes man Dennis fick inte bolånet från sina respektive banker för att köpa ett sommarhus i Bohuslän. »Vi fick tänka om. Började i stället leta mark och den vi köpte var den första och enda tomten vi tittade på. Den såg inte det minsta inbjudande ut i annonsen, men det blev precis som det skulle. Och vi vill gärna tacka banken för att det blev så här«, skrattar Elisabeth.
Hur det blev är ett nybyggt hus i trä om fem plan efter en ritning som kom med köpet, ritad av arkitekten Marieke De Graeve. »Det stod ett befintligt hus där som inte gick att lappa ihop, så vi valde ritningen som vi tyckte var en fin idé, en fin stomme.«
Elisabeth är formgivare och fotograf, känd som grundare av Fine little day, ett företag och en plattform för textil, hantverk och konst. Dennis var också han fotograf innan han valde mellan att omskola sig till arkitekt eller läkare, han arbetar idag som neurointerventionist. Ett formstarkt par som självfallet gjorde huset till sitt med sina egna önskemål, materialval och tillägg. »Lösningar i plywood bestämde vi tidigt, ett beslut i linje med att vi vill ha ett så underhållsfritt hus som möjligt. Se på tomten, den är vild med ormbunkar, granitberget och stora träd. Vi har stannat, kan man säga.«
Behållit betongen på golvet i stället för att lägga på ytterligare lager. Stannat vid de rena plywoodväggarna, inga tapeter, inga golvlister. Stora, okomplicerade fönsterpartier runt hela huset som ger den där tydliga samexistensen med naturen, sömlösheten mellan inne och ute som tydliggörs med generösa altaner på varje flank.
Som en trädkoja för vuxna
Det här sommarhuset, som familjen flyttade in i sommaren 2025, blev genast ett hem i alla väder. Havet, som syns från köket om sommaren, har i vintertid närmat sig också hyllan som hon kallar det, planet som hänger ovanför köket och nedanför vindsrummet närmast taket. Det där rummet högst upp var inritat som mörk förvaring men fick ett takfönster och väcktes till liv. Ljusflödet bär sinnesrörelser och ytorna leker fram mellan väggar, golv och tak, i hela huset. Nästan som om ett barn hade fått gå lös och applicera sina behov och framför allt sina känslor på rummens utformning. För att inte stoppa upp vare sig blicken eller barnens spring sitter det skyddsnät i stället för väggpaneler här och var. Tanken går till den svenska arkitekten Anna Chavepayre och hennes familjs hus i Frankrike, där finns också nät i ett hem helt och hållet stöpt efter människorna som lever där.
»Nej, henne har jag inte hört talas om. Men vi hittade detta nät just för att kunna se igenom. I huset finns den tydliga blå tråden i inredningen, det finns också den röda tråden som jag från början fastnade för när jag såg trappans röda räcken på andra sidan vägen. När jag inte hittade rätt nyans av koboltblått på nät fick det bli vitt. För här finns också den vita tråden«, förklarar hon.
Beskriver nätets dubbelhet, brutalt men också skirt poetiskt. Husets rymd hindras inte heller av karmar, i stället smälter alla dörrar in i sina väggar. Rumsdimensioner upprepas i skalor precis som lampornas runda former. Upprepning som ger det mänskliga hjärtat frid. »Och de stora höga träden som man kan blicka upp i. Jag mår bra så fort jag öppnar sovrumsdörren.«
Arkitekten som ritade huset har varit och hälsat på. »Hon gick omkring och mös, tyckte att ritningen förvaltats bra. Första gången som både hon och byggaren byggt i plywood. Nu har också arkitekten köpt mark i närheten av oss och bygger sig ett hus i plywood«, berättar Elisabeth nöjt.
Plywoodväggarnas ådringar ser nästan ut som mörka fuktskador här var, inredningen med nävertavlor och handformad keramik bär samma filosofi om upptäckandets skönhet. Stommens raka linjer dansar när runda, mjuka former möter det linjära. Att vädret också känns genom rutorna ger den där extra dimensionen av att få vara människa i sitt rätta väsen. Plötsligt går det att fantisera att huset faktiskt är en trädkoja, och att allt är möjligt.