Hemma hos Aminata Sambe på Furillen

0:32

Efter reklamen: Moderna Mallorca – Hemma hos Josephine och Christoffer Du Rietz

(0:32)

Fem små hus på en höjd, 900 meter snett ovanför det smått legendariska hotellet Fabriken Furillen. Furillen som startades av modefotografen Johan Hellström 1999 i det gamla kalkstensbruket och militärområdet och som i mer än ett kvarts sekel har varit destination, hotell och restaurang i det före detta gamla militärområdet på norra Gotland. I början av 00-talet bakgrund till alla mode- och reklam­plåtningar värda namnet.

Huset vi besöker i detta reportage är blott 50 kvadratmeter stort, ser ut som ett torn och ligger strax ovanför hotellet, på en höjd med tallarna i ryggen, tillsammans med fyra andra hus. Här bor Aminata Sambe från Bryssel, projektledare inom mode, reklam och numera även inredning.

Semestern ledde till köp av land

Hon är här på somrarna, men ibland även på vintern. Aminata har jobbat som producent och projektledare med modevisningar för Hermès, Lemaire och Dries Van Noten under flera decennier. För Van Noten har hon gjort 83 visningar. Hon är även medproducent till två dokumentärfilmer, om just Martin Margiela och Dries Van Noten. Hur hamnade hon på denna ö i utkanten av norra Europa?

»Jag åkte på en semester 2018, till Gotland. Jag kände till Sverige för att jag hade haft kunder där, både i Sverige, i Norge och i Baltikum, sedan 80-talet, för att vara exakt. Sedan blev jag frilans och jobbade för eventbyrån Villa Eugènie i Paris. Och mina huvudkunder blev Dries Van Noten och Hermès. Och så gjorde jag några visningar för Acne Studios. I Bryssel bor jag i kvarter där många européer har slagit ner sina bopålar, även en del svenskar. Det var så jag lärde mig svenska. Jag hade en vän som sa: ›Om du lär mig franska lär jag dig svenska.‹ Hon pratar fortfarande ingen franska, haha, men jag kan läsa svenska nu.

Jag var alltså supertrött, 2018. Och jag ville vara på en plats där det inte fanns någonting att göra, där jag verkligen kunde vila och få lugn. Under många år hade jag fått ett newsletter från Designhotels. Jag hade gjort en mental anteckning om hotellet på Furillen och kände att detta verkade vara en plats där det inte fanns någonting som distraherade. Så jag bokade fyra dagar.«

En av kvällarna satt Aminata på en middag på Fabriken, vid ett långbord där maten serverades family style. Hon skämtade med kvinnan som råkade sitta bredvid henne: »Jag sover i ett litet hus här uppe, och jag tänker nog köpa det. För jag älskar verkligen att vara här.«

Det hon inte visste då var att hon satt bredvid Joanna Hellström. Som är dotter till Johan Hellström, ägaren och grundaren av Fabriken Furillen. Joanna sa: »Men min pappa äger det här hotellet. Så jag kanske kan få fram en deal för dig.«

Men Aminata hade inga pengar just då. Hon hade ju bara skämtat. Nästa dag kom Johan Hellström förbi huset som Aminata hyrde och knackade på. Och han visade en karta med olika tomter. »Och jag sa: ›Men Johan jag har inga pengar!‹ Sedan tog Johan med mig och visade runt. Vi kom till en fantastisk plats. Priset var också högst rimligt, men fortfarande väldigt mycket pengar. Tomten låg högt upp på en klippa, man såg havet och i ryggen hade man träden.

Aminata Sambe

Ålder: 62.
Bor: I ­Bryssel och på Furillen.
Familj: En dotter på 30 år.
Aktuell med: Företaget Furu ­management ­tillsammans med Nadia Saksou, hon projekt­leder ­inredningar, mode­visningar, hela ­renoveringsprojekt.

Ödet bestämde vägen

Aminata frågade Johan om han kände designern och inredaren Axel Vervoordt i Belgien. Hon kände Vervoordt som hade köpt industrilokalen Kanaal i Antwerpen och transformerat det till ett konstgalleri och showroom. »Jag sa ›jag kan föra er samman, du kanske vill få lite inspiration‹.«

Det ville han gärna. Han kom till Antwerpen med en karta över en annan tomt. Som gick att dela i fyra eller fem. »Men då måste du vara bekväm med att ha grannar«, sa han till Aminata.

Aminata slog till, för hon kände att nu hade ödet talat. »Som tur var köpte jag tomten precis innan covid! Under covid stängde ju allting ner, och i det läget hade jag verkligen inte köpt en tomt på Gotland.«

Johan Hellström började leta efter någon som kunde rita dessa fem hus på tomten. Och kontaktade Gert Wingårdh. Han åkte ut till Gerts hem, på landet utanför Göteborg, och på vägen dit passerade han ett speciellt hus, Späckhuggaren, ett hus som är lite som ett torn. Kalle som bor i Späckhuggaren (ett hus vi har porträtterat i Residence) har också köpt in sig på en av tomterna på Furillen. Späckhuggaren är ritat av Olsson Lyckefors. Gert Wingårdh kände till huset. Och tyckte, »Johan, ta helt enkelt Andreas Lyckefors till din speciella tomt på Furillen«.

»Johan Hellström är modefotograf i grunden, han har ett otroligt öga och är superestet. Jag skulle säga att han är bättre än de allra flesta arkitekterna i Sverige. Det kändes väldigt kul att få det här uppdraget«, säger Andreas Lyckefors. Och så ritade Olsson Lyckefors ett torn till Aminata.

»Aminatas hus är ju sju meter högt och har ett jättelitet fotavtryck på marken. Faktum är att det är en liten omtolkning av Späckhuggaren. Det är lite samma sak där, att man rör sig upp i en spiral­rörelse. Så händer det saker på varje halvplan. Man går upp några trappsteg, får en utblick. Går upp några till, får en sängplats med en annan utblick. Fortsätter upp och in på toan. Fortsätter lite till en arbetsplats och lite till och så händer det att man är uppe på taket.«

Lina Sundberg tar farväl av sin sagolika trädgård

Varenda kvadratmeter har ett syfte

Covid var naturligtvis som en mardröm för Aminatas business, och när pandemin stängde ner Belgien och Frankrike bestämde hon sig för att åka till Sverige. »Jag hade noll inkomster, det fanns inte så mycket att fundera på.«

För att ändå har något att jobba med startade hon ett nytt företag, tillsammans med en långtida samarbetspartner, Nadia Saksou, som hon hade jobbat med på Villa Eugènie. De startade Furu management, en inredningsbyrå med fokus på projektledning. Ett av de första projekten blev Aminatas eget hus. »Så jag höll på med att projektleda mitt bygge och samtidigt höll jag på med ett uppdrag i Paris. Jag åkte fram och tillbaka mellan Paris och Furillen. Det var inte lätt under covid, men det gick. Anette, en svensk kvinna som verkar inom reklam, köpte Furillen-tomten bredvid mig. Hon hade väldigt mycket att göra, så hon bad mig att ta hand om hennes husbygge också. Johan handplockade de andra tre personerna för de andra tomterna.«

Aminatas och Anettes hus var klara först. Arkitekten Andreas Lyckefors berättar:

»Alla hus är så speciella. Det får varken se ut eller upplevas som bostäder. Och det var mest bara för att vi är på Furillen, som är ett gammalt fabriksområde. Så då är det rimligt att vi gör något helt annat.«

»Visuellt sett får det inte se ut som hus. Aminatas är lite som en silo. Det är som en grupp containrar nästan. Du har en vardagsrumscontainer, en masterbedroomscontainer, en gästrumscontainer. En yogacontainer, en utematsals-container. Så det är den här gruppen av funktioner som är uppställda.«

»Det är två kvinnor i det här projektet som verkligen har byggt varsitt hus till sig själva. Superspecifikt för just deras behov. Varenda kvadratmeter är bara till dem själva. Och det är också så här, kvinnor som är 50-plus som bara säger: ›Okej, nu är det mina behov. Nu kan ni andra bara – jag struntar faktiskt i er! Jag gör som jag tycker nu.‹«

Aminata stormtrivs. »Mitt hus är lite som ett torn. Anettes är mer som en courtyard. Alla var tvungna att bygga i kärnfuru, men alla husen är väldigt olika. Min dotter är 30 år, hon lever sitt eget liv med sin kille. Jag är här ganska mycket själv. De andra lever mer familjeliv. Husen återspeglar det, tycker jag.«

Mer än ett sommarhus

Hennes hus är bara 50 kvadratmeter totalt. »Jag gillar att sova en trappa upp, det gör jag även i Bryssel. Dessutom älskar jag att vakna och se ut och se havet! Det kan man göra från min första våning. Jag älskar att jag har olika utsikter från alla mina nivåer. I början sa folk till mig att jag skulle ta ner lite träd för att se mer av havet. Men där går min gräns. Jag bygger inte ett hus i Sverige för att ta ner träd, verkligen inte.«

Hon är på Furillen flera månader om året. Under byggtiden var hon där även på vintrarna. »Under covid lånade jag ett litet sommarhus utan indraget vatten, det var kul på sommaren, på vintern fick man bita ihop i uteduschen. Men det gav mig mycket självkänsla: Jag kan klara av detta! Jag älskar att vara här alla årstider.«

Det blir mycket jobb från huset, många promenader och en del läsning. För tillfället läser Aminata Real estate av Deborah Levy. En bok om hemmet som koncept och om patriarkatet. »Den verkar riktigt bra.«

Det moderna magasinet – arkitektritade bostaden med spännande kontraster