Hemma hos arkitekten – kika in i tvåan med smarta lösningar
Johan Olsson är en av ägarna till arkitektkontoret Olsson Lyckefors. Här visar han sin maximerade minimalist-tvåa, som ger allt i ett medvetet icke-speciellt hus.
Ska något göras ska det göras ordentligt. Gå till grunden. Strippa ner till noll och gör det bättre. Arkitekten Johan Olsson och hans man Jan Cauchy förvandlade en lite kyffig 70-talstvåa i Göteborg till en öppen lya, programmerad för det liv den ska rymma. Det gick till just på det viset: reducera, minimera, tänka smart för att skapa det hem de bägge ville ha. Så lät de en antirasistisk tavla styra färgsättningen. Det här är spännande.
Johan Olsson är en av grundarna av arkitektbyrån Olsson Lyckefors, före detta Bornstein Lyckefors, med huvudkontor i Göteborg och sedan tre år också ett satellitkontor i Stockholm. Drivkraften i ombyggnaden av Johans och Jans lägenhet är i grunden samma inställning som driver arkitektkontoret.
Johan Olsson
Ålder 50 år.
Bor Lägenhet i Göteborg, samt lägenhet i Solna.
Gör Arkitekt, grundare och delägare i Olsson Lyckefors Arkitekter.
AKTUELL MED Fem fritidshus på Furillen. Huvudkontor för reklambyrån Forsman & Bodenfors samt i samma hus inredning för skomärket Axel Arigato.
»Att vilja något extra och ha en vision är viktigt. Det behöver inte bli dyra och konstiga saker, men det ska bli bra. Det handlar om yrkesheder«, säger Johan Olsson, tillbakalutad i en av de italienska skinnstolarna runt bordet som är en av lägenhetens stationer.
Här äts det frukost, här arbetas det och dukas till middagar. Ett fint, öppet rum vänder sig utåt, med fönstren och balkong mot staden runt omkring och ovanför. Stadsdelen Annedal sipprar in i rummen med skolbarnsröster, fåglar, trafik, det rika suset som är städernas ljud. Olika tiders hus möter varandra. Ett grönt berg reser sig upp mot höghusen i Landala. »Höstens färger och vintrarna är fantastiska här«.
Mitt emot ligger de Dicksonska husen, byggda på 1870-talet av köpmannafamiljen Dickson för mindre bemedlade familjer. Kvarteret där Johan och Jan, som är produktutvecklare och en av grundarna till vintagebutiken Cirkulär, flyttade in, byggdes 1975, efter omstridda rivningar där Annedals träkåkar raderades ut. En grupp gula tegelhus byggdes i en tät klunga med en dramatisk gård som ett gatt mellan fasaderna.
»Vi letade efter objekt där vi inte behövde betala extra för fluff-fluff. Om vi struntade i stuckaturer och kakelugnar kunde vi komma ner en halv miljon i pris. De här husen är lite tråkiga, men jag gillar dem för att de inte försöker vara speciella. Det är ett avslappnat hus«, säger Johan.
En tvåa på 63 kvadrat
Lägenheten de köpte var en tvåa på 63 kvadrat med mörk hall, vardagsrum, kök och sovrum. Det fanns möjligheter. Huset är byggt i rejäl betong i väggar, tak, golv. Ett besök på stadsbyggnadskontoret och ritningar av planlösningen avslöjade att lägenheten hade en enda bärande pelare i mitten. Upptäckten gav dem frihet och möjligheter. Det mesta revs ut, ända ner till betongytorna. »I en sekelskifteslägenhet handlar det om bevarande, men här kunde vi vara mer brutala. Vi stod och skrapade i en betongbunker, ganska nervösa. 'Vad har vi gjort?’«
Hellre ett stort och bra rum än 2,5 dåliga. Överallt runt fönster och dörrar satt lister. Byggarna på sjuttiotalet hade inte tid med omsorg. Det var i slutet av miljonprogrammet och husen skulle byggas snabbt. Det var enklare att bygga lite slarvigt och smälla dit lister över springorna. Listerna togs bort. Plötsligt när allt som suttit i vägen försvann blev arkitekturen självklar. Fönsterkarmarna satt direkt mot betongvägg. »Det är tektoniken här.« Nu togs enkelheten i mötet mellan karm och vägg hand om på ett hantverksmässigt vis.
När betongen låg fri började återuppbyggnaden. En neutral grund skulle bilda fond. Väggar bredspacklades och målades i en ljus beige kulör. Golvet flytspacklades i samma beige kulör och ligger lugnt och tröskelfritt i hela lägenheten. Mot det ljusa ställdes kraftiga färger. Det är nu den där tavlan börjar tala.
Den heter Valfri storspelman vänder sig i sin grav (Eller jublar han?) och målades 2011 av konstnären Ulrika Linder, utbildad på Valands konstskola i Göteborg, i dag synlig som Diskbänkstecknaren på Instagram. Jan köpte tavlan efter en elevutställning. När de träffades i Ulrikas ateljé fann de att de delade samma frustration över Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. Motivet är ett persiskt par som spelar folkmusik vid en röd stuga omgiven av kurbits, tecken på ett slags »ursvensk« kultur, medan en begravd spelman i folkdräkt vrider sig i sin grav. »Konst hemma är ofta dekoration och det är helt okej men ibland vill man säga något mer. Tavlans fick bestämma färgerna i lägenheten. Istället för att se vad som är populärt nu – grått grått, grått – fick vi lov att göra val som vi inte hade gjort annars.«
I tavlan finns en rikedom av grönt, tegelrött, orange och svart och lägenheten blev en tredimensionell tolkning av tavlans färger.
»Vi hade inte valt orange genomfärgad mdf under sängen eller valnöts- fanér under soffan, men när tavlan valde blev det hela naturligt.« Inredningen fick ett balanserat sammanhang, med lädret i stolarna runt bordet, i den mörka soffan, i köksöns svarta skulptur och husets utsida av gult tegel. Johan och Jan behöver inte bo stort. De har den här lägenheten, samt en övernattningslägenhet i Stockholm, där Jan arbetar och dit Johan åker. »Vi bor hellre på en mindre, välformulerad yta och lägger pengar och resurser på annat än en massa rum vi ändå inte använder.« Inredningen är fast och koncentrerad som på en båt. Under säng och soffa finns lådor. Bokhyllesystemet i stål är ritat av Johan. »Böcker är fortfarande det som skapar ett hem.«
Den extrabreda soffan ritades också av Johan och Jan och byggdes tillsammans med Swedese. En härligt sliten fåtölj, Bruno Mathssons klassiker Karin, köptes till Johans föräldrars bröllop 1964 och är en viktig länkgenom tiden.
»Jag har suttit i den i hela mitt liv. Det är häftigt att en möbel kan användas och hålla i över 60 år.« Ombyggnaden skedde med fokus på att bli färdig. Det är inget livslångt projekt som ska utvecklas med tiden. »Vi ville inte hålla på med att omdekorera utan snabbt skapa en miljö som vi trivs i. Sedan kan vi ägna oss åt andra saker.« Bygg litet för flera och bygg bättre, som här i lägenheten, är en viktig uppgift för byggföretag och politiker i de växande städerna. Det gäller att maximera det lilla och driva bra, nytänkande idéer till verklighet i balansgången mellan byggnormer och vinstkrav.
Startade ett arkitektkontor
Det här är problem som Johan och hans kollegor stretar med dagligen. Han är intresserad av konst och politik, studerade först till samhällsvetare och ville forska, men valde arkitekturen. Under studietiden jobbade han extra på NK herrkläder. När hans chef ville skapa en livsstilsbutik i den nedlagda biografen Victoria, ritade noviserna Johan och klasskamraten Andreas Lyckefors ett förslag till inredning – och vann tävlingen. Butiken Victoria Arena byggdes, jobbet blev också deras examensprojekt. Arkitektkontoret Olsson Lyckefors startades.
Johan har drivit klubbar, varit DJ och nu kom uppdraget att rita en nattklubb två våningar under marken. Peacock dinner club blev spektakulär och visades i magasin över världen. Där fick kontoret sitt första lyft och fortsatte med krogar, villor och sommarhus. Så småningom vanns en tävling om ett flerbostadshuskvarter och skalan ökade. Drivkraften är inte expansion i sig, utan en vilja att göra bättre, precis som i lägenheten i Annedal. »Varför går vi upp på mornarna och ger järnet? Jo, för att skapa nya arkitekturupplevelser för människor. Viktigt är tydlig avläsbarhet och viljan att utmana det konventionella. Kan det göras på ett annat sätt? Ännu bättre? Den rastlösheten och drivkraften är viktig för oss«, säger Johan Olsson.
Det ligger en bok om arkitekten Sigurd Lewerentz i bokhyllan. Där har vi stormästaren och säkert inspirerar hans hårt dragna, okonventionella hållning. Så fortsätter verksamheten. »Vi har flera ben att stå på: Kommersiella fastigheter, kontor, privatvillor, krogar och hotell.« Just nu ritas och byggs fem spännande privathus med furufasader nära Furillens kalkbrott på Gotland. Inspirationen kommer från platsens industribyggnader och Sea ranch i Kalifornien, ett område med vackra modernistiska trähus som började byggas tidigt 1960-tal. Det sista huset ritar de till sig själva. »Vi har förfärligt svårt att bestämma oss«, skrattar Johan. »När man ska rita åt sig själv, då dyker alla möjligheter upp. Då gäller det att renodla, formulera och fokusera. Det kan bli hur fint som helst.«
Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!
Bekräfta din mejl
Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.
Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.
