I formgivaren Patric LEos gömda ateljé på Södermalm

1:33

Efter reklamen: Kika in i klimatneutrala huset

(1:33)

Patric Leos verk finns antagligen i ditt hem, i bokhyllan eller på ditt soffbord. I alla fall om du tycker om vackra böcker om konst, foto eller för all del gillar Per Morberg.

Patric är formgivare och har varit verksam sedan 1992, och formger böcker som är lite snyggare än andra böcker. Hans ateljé ligger på en bakgård på Hornsgatspuckeln på Södermalm i Stockholm. Bakom en tjock träport uppenbarar sig en idyllisk 1700-talsbakgård med kullersten och pelargoner i krukor. Så fort porten går i lås är besökaren i en annan värld. Varje kullersten härinne är blåklassad av Stadsmuseet, miljön med små gårdshus är särskilt skyddsvärd.

I ett av gårdshusen låg i över 70 år en plåtfabrik som drevs av plåtfabrikören Anders Bång som köpte hela fastigheten 1905. Det är i det gamla plåtslageriets lokaler Patrics firma Leo Form huserar över tre våningar. En makalös miljö.Här inne är det helt tyst, Hornsgatans dånande trafik hörs inte överhuvudtaget. Plåtslagarvibbarna finns i vissa detaljer, plåtdörrar och plåtskenor på den gamla trätrappan som förbinder våningarna.

Patric flyttade in för ett år sedan och fyllde genast två våningar med auktionsfynd, italienska bokhyllor och Prouvéstolar samsas med Mouille-lampor och soffor från 30-talet.

»Jag har väldigt svårt att låta bli auktionssajter«, medger han.

Man skulle förvänta sig att stället dignar av alla böcker Patric har formgivit under snart trettio år. Men i stället finns det några behärskade bokhyllor där det till och med finns utrymme för fler böcker.

»Jag har så klart alldeles för många böcker. I början fick jag tio arkivexemplar varje gång jag gjorde en bok. Det gick ju inte alls i längden, med tanke på att jag kanske har gjort 500 böcker vid det här laget. Men det mesta har jag numera i ett lager i Tallkrogen.«

Snabbt tar han fram några favoriter, vissa som han jobbar med just nu. Patric är husformgivare åt Max Ström och gör alla böcker till Axel och Margaret Ax:son Johnsons-stiftelse.

Här hittar Patric Leo sin inspiration

Bokförlaget Max Ström kom till när fotografen Jeppe Wikström inte fick någon att nappa på hans idé om en skärgårdsbok. Året var 1994. Boken Havsskärgård kom sedan ut på förlaget Forum och sålde i 100 000 exemplar – Sveriges mest sålda fotobok. Uppföljaren Staden gav Jeppe Wikström ut på sitt eget nystartade förlag Max Ström som han grundade tillsammans med sin dåvarande fru Marika Stolpe. Patric formgav boken som blev en nästan lika stor succé som Havsskärgård.

»Både skärsgårdsboken och Staden var banbrytande böcker då. I samma veva kom kokboken Rosendals trädgård som var en helt ny form av kokbok på obestruket papper med stora bilder. Det var ett genombrott.«

På bordet ligger ett praktverk om Hilma af Klint, ett av sju i en så kallad Catalogue Raisonné som är en sammanfattning av en konstnärs verk. Boken ges ut av Bokförlaget Stolpe och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse i samarbete med Hilma af Klint-stiftelsen. Patric gör de flesta böckerna Bokförlaget Stolpe ger ut. Vilket visar sig vara många, ofta väldigt påkostade och ibland ganska udda böcker.

Jämte Hilma af Klint-boken, som är klädd i ett vackert beige linnetyg, ligger en otrolig bok i svart klotband med ett kvinnohuvud i relieftryck, en bok om galjonsfigurer på förlista skepp. Ett annat praktverk Sampanerna från Kanton är klätt i skimrande siden med en bild på en kinesisk träbåt från 1700-talet. Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse äger 97 tavlor med liknande motiv som köptes av redaren af Chapman som seglade mycket i Asien.

»Varje båt eller sampan har en funktion«, visar Patric.

»Vissa är till för att fiska ostron. Andra säljer grönsaker eller är bordell.«

Patrics nisch är denna typ av böcker, liksom böcker om konstnärer och fotografer. Han visar en bok om formgivaren Ingegerd Råman, och en om konstnären Jan Håfström.

»Min inspiration kommer alltid i mötet med konstnären. Att träffa människan bakom verken. När jag sedan bestämmer bokens form går jag alltid på en känsla. Också när jag gör böckerna om Hilma af Klint eller de kinesiska träbåtarna så finns det ju något i materialet som jag ger uttryck för, som att alla bilder med sampanbåtar hade en guldram som blev till guldsnitt på boken.«

Bokbinderi – ett hantverk ansatt av digitaliseringen

Patrics vackra bokvärld verkar oanfäktad av tidens digitalisering.

»Det som har hänt under mina snart trettio år i yrket är att man jobbar snabbare nu. Förr gjorde jag tio böcker om året och var stressad. Nu gör jag kanske trettio och är lika stressad.«

Kraven på att en bok ska vara vacker och framför allt taktil är så klart mycket högre nu än för tjugo år sedan. För att boken ska ha ett existensberättigande är det viktigt med en fysisk upplevelse.

»Den taktila upplevelsen motiverar varför jag vill uppleva den här boken fysiskt, varför det blir en mer givande upplevelse än att ladda ner den digitalt.«

Bokbinderihantverket är mer ansatt av digitaliseringen i Sverige, många böcker Patric formger görs i Danmark, Italien, Litauen och Tyskland som har fler bokbindare kvar. Om någon kostar på sig en inbindning i getskinn med marmorerat papper, måste boken ta en sväng till England. Det marmorerade pappret görs av en marmorerare där, men binds i Stockholm, på Leonard Gustafssons Bokbinderi. En sådan bok kostar tusentals kronor per styck.

Patric Leo om formgivandet av Per Mobergs kokböcker

I hörnet lutar en julgran i plåt med en Jan Håfström döskalle som spira. Håfström och Patric är nära vänner sedan tjugo år och Patric har under den tiden gjort de flesta av Håfströms böcker.

»Det samarbetet blir ofta så att jag gör en yttre form, en grund-ram, som vi sedan tillsammans väljer bilder till.«

En av de mer folkliga bokserierna som Patric har gjort är alla Per Morbergs kokböcker, som har sålt i tusentals exemplar. Är det alltid lätt att enas, eller blir det konflikter ibland?

»Just Per var väldigt enkel att samarbeta med. I de flesta fall är det inga problem. Ibland får man anpassa sig också. Det gör ju ont i mig när något inte ser ut som jag har tänkt mig. Jag vet ju att 99 procent av läsarna faktiskt inte ser någon skillnad, men det gör ont ändå.«

Läs mer:

Kika in i stadsradhuset i Aspudden

Huset bland ekarna – Solviken i Mölle

Vildvuxen industrikänsla hos fotografen i Köpenhamn