perfekt balans hemma hos Designern Sofia ristic
Designern Sofia Ristics karriär har varit lika vindlande som resan till nyrenässanshuset i Uppsala. Där, under takåsarna, söker hon den perfekta balansen mellan pampig nyrenässans och marockansk riad.
Det började med en kakelugn. En riktig gräddbakelse till kakelugn, högst upp i nyrenässanshuset i Uppsalastadsdelen Fålhagens västligaste utkant. Men det som fångade Sofia Ristic var inte de intrikata ornamenten i grått och guld, utan det diskreta reliefmönstret däremellan.
»När vi fyllde 40 tog min man med mig till Marocko. I riaden vi bodde i var det väldigt avskalat, alla mönster och färger satt redan i väggarna. Så kände jag med den här kakelugnen«, berättar hon.
Huset från 1888 är ett av stadsarkitekten Carl Axel Ekholms få bevarade nyrenässansverk – av de 150 byggnader han ritade i Uppsala kring sekelskiftet 1900 finns bara ungefär hälften kvar. Det ger den symmetriska kolossen vid järnvägsspåret en särskild pondus. Det pampiga trapphuset med schackrutigt marmorgolv inger en sorts överlägsen vördnad, likt någon som är van vid att bli beundrad, men som själv aldrig skulle nedlåta sig till att låtsas om sin inverkan på omgivningen. Och väl bakom de tjocka tegelväggarna är det som att både tid och plats blir betydelselösa. »Här kan jag drömma mig bort och fly lite från dagens samhälle. Sätter jag på fransk musik i bakgrunden tänker jag inte ens på att jag är i Uppsala«, säger Sofia.
Man skulle kunna säga att det började med kakelugnen, men egentligen påbörjades den krokiga väg som skulle föra henne hit för över två decennier sedan. Uppvuxen i Uppsala tillbringade Sofia de sena tonåren hos sin pappa i New York. Hon förfördes av Harlems brownstone-byggnader, där måltider intogs på gatan och musik hördes överallt. När hon som 19-åring återvände till hemstaden var det tillsammans med dottern Tiara. Den unga duon flyttade in i en hyresrätt och snart flyttade även Sofias bästa vän Goran in.
Det finns kärlek som växer ur vänskap och för Sofia och Goran går vänskap och kärlek fortfarande hand i hand. Tillsammans har de flyttat nio gånger, de flesta inom Uppsala, i takt med att familjen vuxit med sönerna Julian, snart 18, och Theo, 20. De har bott i sekelskiftesvåningar som känts som örnnästen, 60-talshus med dötrista grannar, renoveringsobjekt som fått dem att ifrågasätta allt och nu senast ett toppmodernt hus med skogen runt knuten. De nio erfarenheterna har gjort dem till ett perfekt renoveringsteam, förnuft och känsla i renaste harmoni, och har gett dem kunskaper som inte bara får vännerna att rådfråga Sofia om tycke och smak, utan även att ringa in en motvillig Goran så fort en trall ska byggas eller ett kök rivas.
»Vi fick nycklarna hit förra sommaren. Lägenheten var renoverad någon gång på 70- eller 80-talet. Taket var sänkt och våtrummen slitna. Det var skönt, eftersom det gjorde det lättare att slita ut och sätta in nytt. Fokus har varit på att ta tillbaka lägenheten till hur den sett ut en gång i tiden«, berättar hon.
Tsunamitrauma gav fördjupat intresse för design
Parallellt med den brokiga bostadskarriären växte även Sofias karriär som inredare. Från mäklaruppdrag i homestaging-erans vagga, till offentliga uppdrag för Uppsala Konsert & Kongress (en omstridd byggnad som för övrigt ersatte just ett av Carl Axel Ekholms nyrenässanshus så sent som 2005). Däremellan hann hon även starta butik och lansera egna produkter, bland annat på möbelmässan i Stockholm. Avgörande för hennes designkarriär var semesterresan till Thailand julen 2004, den som slutade med att familjen i panik fick fly från tsunamins dödliga vågor. Traumat tog lång tid att bearbeta och ritandet blev en sorts terapi.
»Jag har alltid ritat. Min morbror, som inte lever längre, ritade Fantomen och andra serier, och gjorde även instruktionsritningarna till Ikea nere i Älmhult. När jag skulle ställa ut på Stockholmsmässan första gången och tyckte att det kändes läskigt sa han: ›Du ska inte ta dig själv eller ditt ritande på för stort allvar. Det är ett skapande som du gör för din egen skull och det är ingen som kan döma dig. Alla kommer inte att älska det du gör, men de som gillar det gillar det.‹ De orden har jag burit med mig«, säger Sofia.
I dag jobbar hon som designer för Studio Vraco, ett bosniskt familjeföretag. Materialen är begränsade till sten och metall, vilket passar Sofia. Precis som i Carl Axel Ekholms visserligen rikt utsmyckade men väl avvägda arkitektur är balansen avgörande, oavsett om hon designar ett rum eller en produkt.
»Jag eftersträvar den perfekta balansen, vilken för mig uppstår genom kontraster. Det är mer en känsla jag är ute efter. Utifrån den känslan tar jag fram vad jag behöver. När jag hämtar inspiration går jag alltid tillbaka i livet, jag plockar från det jag har upplevt: min tid i New York eller när jag som barn bilade ner till Frankrike med mamma och övernattade på olika ställen på vägen. Hon är väldigt konstintresserad, så vi sprang runt på museer också«, säger Sofia.
Studio Varco är bosniskt och inspirationen är kontinental
Resorna märks överallt i hemmet. Det är inte bara Marocko som inspirerat, när hon läste på om arkitekten insåg Sofia att även han gärna reste till södra Frankrike.
»Det får aldrig kännas för mycket, det ska inte bli ett museum, utan också kombineras med det här svenska och förhålla sig till tiden då huset är byggt«, säger hon.
Favoritkonstnären Matisses ande vilar över rummen och återspeglas i inredningens enkla, grafiska linjer, som får en romantisk rundhet tack vare mjuka former och hantverksmässiga material. Det finns vissa människor som kan få vad som helst att se ut som »a million bucks« och Sofia är en av dessa. »Jag får ofta frågor om fåtöljerna i vardagsrummet och folk häpnar när jag berättar att de kommer från Ellos«, säger hon och skrattar.
Det handmålade italienska kaklet på golvet i köket, utvalt med den tidigare nämnda kakelugnen som utgångspunkt, går igen i badrummet, och färgskalan i de luftiga rummen är begränsad till några få behagliga nyanser. »Färgerna ska inte störa för mycket. Det är mer formerna och materialen som får framträda och sätta stämningen«, säger hon.
Huruvida det är nionde gången gillt vågar hon inte lova, kanske väntar fler bostäder i framtiden. Fler projekt blir det i alla fall. Nu, när barnen är på väg ut i världen och det plötsligt finns ny luft i livet, börjar hon och hennes man försiktigt planera för att skapa något tillsammans. Hantverkskunnandet i hans hemland Bosnien och Hercegovina är fortfarande stort, och de känner båda starkt att de vill bidra till landets utveckling.
Om Sofia tidigare i livet har känt ett visst bildningskomplex när journalister frågat om hennes icke-existerande formutbildning är det nu som bortblåst. »För mig är det så skönt att bli äldre, det finns ingen i prestige i det jag gör längre, bara glädje. Jag har lärt mig i takt med att jag har gjort saker och alltid återkommit till det min morbror sa: ›Ta det inte så himla allvarligt.‹ Det har varit en svettig väg, men ändå härlig. Det har ju varit jag!«
Sofia Ristic
Ålder: 44 år.
Familj: Maken Goran Ristic, barnen Julian, snart 18, Theo, 20, Tiara, 25.
Aktuell med: Flera nya produkter för Studio Vraco.
Studio Vraco: Familjeföretag som grundades 1975 av Ibrahim Vraco i nuvarande Bosnien och Hercegovina, specialiserat på metall- och takkonstruktioner. Har sedan dess utvecklats av hans barn Mirsad och Emina och är i dag ett designföretag som skapar inredningsprodukter med traditionellt hantverk och lokala naturmaterial.