I cederhusen på Angö finns plats för den stora familjen
Cederhusen på Angö – en hel liten semesterby för en stor familj. Umgänge och luft däremellan, socialt liv men även plats för att titta ut över sin egen horisont.
En oktoberdag tar vi en båt mot Angö utanför Möja i Stockholms skärgård, för att plåta ett otroligt husprojekt av Jordens arkitekter. »Sol men hård vind«, konstaterar fotografen i ett kort mess kvällen innan, och undertecknad som är fruktansvärt sjösjuk börjar googla 10–14 sekundmeter och hur långt det är mellan Stavsnäs och Möja exakt, och huruvida det är värt att drunkna på grund av bra, möjligtvis riktigt bra ljus vid en husfotografering som ska ge sensommar i oktober. Men allt blir bra. Det blåser lagom, det guppar lagom, och när huset uppenbarar sig glittrar vattnet som det ska och hjärtat tar ett skutt. Stockholms skärgård en sådan här strålande höstdag är bitterljuvt vacker, och det är precis som det ska vara.
Skärgårdssommar på nytt sätt
Arkitekten Johnny Andersson, medgrundare till Jordens arkitekter och med ett stort antal av fritidshusprojekt innanför västen, har mycket att visa här. Det är tre huskroppar, och då tillkommer både gästhus och bastu.
Vi funderar på begreppet fritidshus as we know it, medan vi pratar. Alla vet utgångspunkten, arketypen av svensk skärgårdssommar. Det anspråkslösa livet, kobbar och skär, enkla måltider, lugnet på ett utedass. Längtan efter de eviga somrarna, längtan efter familjeliv, att vara tillsammans i naturen. Att skapa minnen, hur havet luktar på morgonen, hur dörren till terrassen knarrar när man öppnar den och luften sipprar in i sovrummet.
Hur det känns i bröstet, när havet glittrar i solen, den första dagen på sommarlovet, och den sista. Generationerna som nu lever sommarliv i skärgården eller för all del annorstädes, vill ha allt detta, plus lite mer komfort. Saltkråkan minus farbror Melker på stegen. Men den nya komforten får inte kväva det där enkla sommarlivet.
Det är den balansgången som är en av utmaningarna när det ska byggas sommarhus i Sverige i dag. Drömmen om det enkla, arketypen av svensk sommar och längtan efter det kravlösa livet. Utmaningen att mota Vasastans-känslan vid bryggan. För det här ska ju vara annorlunda. »Jag tycker att vi har lyckats att fånga sommarens anspråkslösa liv i huset«, säger Johnny Andersson.
»Familjens krav var också att man inte skulle behöva vara så rädd om allt, att det skulle vara ganska oömt, det var en bra utgångspunkt.«
Johnny Andersson
Yrke: Arkitekt, medgrundare av Jordens arkitekter.
Aktuell med: Eget bygge av studio i hampa på Osprey farm, en case study på projektet Jordens blå, ett trygghetsboende, och Jordens hus, en nytolkning av timmerhuset i form av två gårdar på Väddö i timmer.
Balans mellan umgänge och egen tid
Här är det en familj med två tonårsbarn som vill ha detta gemensamma sommarliv, vill ha tonåringarna nära, ha mor- eller farföräldrarna på besök, men ändå med möjlighet till plats och luft mellan generationerna. Det gamla huset var för trångt och här fanns inte tillräckligt med kvalitet att bygga vidare på. Så familjen landade i att bygga nytt. »De kunde verkligen platsen, de har varit där i många år.«
Johnny Andersson och Roberto Dada på Jordens arkitekter satte sig ner och ritade inte ett hus, utan tre huskroppar. Husen är placerade ungefär som utombordarens tre propellerblad med en passage som ligger som ett nav i mitten. »Tre hus för att inte bygga ett stort mansion, utan något nättare. När man kommer från havet ser man nu mest volymen som är ungdomarnas hus och deras långsträckta terrass i sydost.«
Bakom detta ligger det stora huvudhuset med köket och den anslutande terrassen med kvällssolen där alla samlas. Sedan finns det en tredje huskropp med passagen mellan dessa tre kroppar och där finns föräldrarnas master bedroom och badrum i en volym med egen terrass som vetter mot öster. Den egentliga ingången ligger i ungdomarnas hus. »I sommarhus hänger man egentligen inte av sig, utan det är ett ständigt in och ut. Det är lite det vi har tagit hänsyn till här, man kommer direkt in i ett rum som erbjuder lite häng i en soffa.«
En korridor leder vidare in mot sovrummen, men till vänster viker man av till passagen uppför en trappa där husen nu klättrar uppför berget, och här delas passagen mot master bedroom eller till vänster mot kök och umgängesytor.
»Vi brukar försöka minimera materialvalen, och höll oss i det här fallet till tre: ceder, betong och kalksten. Cederträ i fasaden på husen, det blir mer en båthuskänsla än ett klassiskt svenskt skärgårdshus. Någon form av gammal träbåt blev inspirationen till projektet.«
Besökaren som kommer med båten möts också av en bastu, eller kanske snarare en paviljong med bastu. Där de stora husen är byggda i trä med cederpanel, är bastupaviljongen byggd i betong för att tåla den omedelbara närheten till havet. Paviljongen har en egen terrass och ett litet utekök som ligger direkt vid vattnet. Här vid bastun och den lilla uteplatsen är stämningen intim och privat, det är du och vattnet och elementen i samspråk, de andra husen, eventuella människor och tomten ligger högre upp, bakom en. Ropar någon så hör man kanske inte, och det är gott så.
Alla husen har fått en keps, en porch, en veranda med tak. »Det blir som en keps till huset. Har du en porch behöver du egentligen ingenting annat«, säger Johnny Andersson och drar lite förstrött i den egna kepsen, som han jämt har på huvudet. »Det är där du är, morgonen, mitt på dagen, kvällen.«
Ungdomarna kan gå ut på sin långa terrass som sträcker sig längs med hela huset och titta på vattnet, vakna långsamt innan de måste konfronteras med föräldrarnas krav. De vuxna likaså. I det stora huset finns det förutom den där porchen dessutom en ganska spektakulär soltrappa som klättrar uppåt berget i olika sektioner. För om man inte sitter på sin veranda, var vill man sitta då: på trappan. Som erbjuder en gradäng där man kan hänga och samtala, fundera på livet eller bara mingla med ett glas vin när man har gäster. »På det viset har vi skapat olika ingångar i huset. Den via trappan använder man säkert gärna när man har gäster.«
Husets kepsar är för övrigt inte bara av myskaraktär, utan förhindrar också att solen dånar in i huset och värmer upp sovrummen för mycket. »Vi är enorma soldyrkare i Sverige. På Jordens arkitekter lärde vi oss en hel del när vi ritade hus i Kalifornien, där höll man inte på med takterrasser precis, för att på en takterrass orkar ingen vara mitt på dagen. Nu när det blir varmare här, får man bygga för det.«
»Vi har också kallat huset för 360 grader, varje huskropp har sin egen utsikt.«
Saltkråkan-känslan finns kvar
Johnny pratar om att ett sådant här hus till 70 procent är logistik. Att få ut materialen i tid, att bygga i det fönstret som skärgårdsvädret tillåter. Innan isen lägger sig. Lite som att bygga i fjällen. Byggarna bodde på ön under tiden, annars får man inte ihop pusslet alls. Fyra år tog det från ritning till hus. »Vi har också liknat husprojektet med en bok, där alla delar räknas. Omslaget, hur den känns i handen, vad som inte sägs rakt ut men finns mellan raderna. Här finns så mycket att upptäcka, just i mellanrummen.«
På Angö finns Saltkråkan-känslan kvar, det höga gräset, den omisskännliga skärgårdsnaturen och ö-känslan. De många mindre huskropparna signalerar skärdsgårdsby, man ser framför sig hur familjemedlemmarna springer emellan. Nu är grillen i gång, kom!
För den som vill vara helt för sig själv bland kobbarna går en stig bakom husen där man kan sitta helt ensam i en däckstol på helt släta mjuka klippor som har legat här i årtusenden. Människor kommer och går, tonåringar blir stora, bildar nya familjer, ropar kanske efter sina egna barn. Måsen bryr sig inte nämnvärt, den skriker och flyger en runda för att titta på uppifrån.
