Här väcks Anna Harströms besjälade verk till liv
I en gammal lada på södra Gotland, med korna som närmaste granne, har keramikern Anna Harström sin ateljé. Här skapar hon både bruksgods och besjälade verk som ger leran nytt liv.
Det gamla röda bulhuset, med anor från 1800-talet, blickar ut över en beteshage. En gång i tiden har den lilla ladugården rymt en ko, och kanske en häst. Nu är det keramikern Anna Harströms ateljé och, under sommarmånaderna, även butik. När solen om kvällen smygande lämnar trädgården, som breder ut sig bakom ett gult boningshus, är det alldeles stilla, inte ens bruset från vågorna utanför Ronehamn når den rödmålade ladugården längst ner mot fältet.
»Det är så himla nice att sitta i verkstaden och se ut genom fönstret på korna som betar. De har ju ett dagsschema. På förmiddagen är de alltid här, sedan går de vidare. Jag brukar titta på var korna är istället för att kolla på klockan. På kvällen kommer de tillbaka hit igen,« berättar Anna.
Anna Harström
Gör: Keramiker.
Ålder: 31.
Familj: Sambon Samuel, hunden Neo.
Aktuell med: Butik i sin ateljé i Ronehamn på södra Gotland hela sommaren (se @aharstrom för öppettider).
Skapandet har funnits med hela livet
Egentligen är det hennes mammas hus, som under åren huserat både skomakare, postkontor och cykelreparatör (jorden gömmer fortfarande både rostiga cykelsadlar och kedjor), men eftersom även en keramiker bott här var det självklart att Anna skulle få flytta in sin verkstad i bulhuset. Lokala hantverkare har renoverat det som går och byggt till där det har behövts, lite i taget. Återbrukade plankor har blivit hyllor i sommarbutiken och en smart stege leder upp till loftet med mörkt originaltak, där havet anas genom fönstret. »I år ska jag ställa dit en dagbädd,« säger hon.
Slump eller öde; rumsliga omständigheter har följt Anna Harström genom livet, och påverkat hennes riktning. När hon växte upp i Hässelby villastad i västra Stockholm, hade de både pelarborr och slipmaskiner i källaren. Verkstaden var ett minne av den förre ägaren, som använde den för att bygga modellbåtar, och rummet blev en egen värld där fantasi kunde bli verklighet. »Vi har liksom aldrig haft några tv-spel, utan vi har haft lera och målarfärg«, säger hon när vi ses på Keramiken, en verkstad på Södermalm i Stockholm där hon jobbar deltid och har sin ateljé när hon inte är i Ronehamn.
»Det här med tv-spel fattade jag aldrig, det enda jag kommer ihåg att jag var missnöjd med var att jag inte fick någon Tamagotchi.«
Hon skrattar och beskriver en barndom som många moderna föräldrar aldrig ens skulle våga drömma om. Istället för att samla på Pokémon-kort gjorde hon träfåglar med tygvingar, inspirerade av de japanska seriefigurerna. Under en annan period var det massproduktion av garndockor i källaren. »Det har alltid varit väldigt mycket fokus på figurer och karaktärer,« säger hon.
Så är det fortfarande. Efter att ha utforskat sin konstnärliga identitet under tonåren – många känslofyllda, abstrakta självporträtt blev det – tog hon en omväg och pluggade kommunikation på högskolan i Jönköping. Båda föräldrarna var trots allt civilingenjörer och ett ”riktigt” yrke kändes tryggt. »Hela utbildningen är väldigt teoretisk. Jag är en person som mår bra av att jobba med händerna, så rent allmänt var det väldigt svårt att förbli intresserad,« säger hon.
En hyllning till sina inre demoner
Efter en utbytestermin i Mexico City, där hon hade möjlighet att välja lite mer konstnärliga ämnen som fotografi och animation, sökte hon in till Nyckel-viksskolan. Och på den vägen är det. Efter Nyckelviken blev det Konstfack och sedan dess lever hon av – och med – keramiken. Hennes bulliga (själv kallar hon dem muskliga), organiskt formade verk, ofta med spännande glasyrer, sticker ut med sin tydliga och egensinniga identitet.
»Jag tycker att det är lite roligt att reflektera tillbaka och tänka på alla fåglar och gubbar och dockor jag har gjort. Jag har alltid gillat att göra objekt där det finns en närvaro, någon form av varelse. Det behöver inte vara ett ansikte eller händer. Nu för tiden gillar jag att se dem som totems. Att det är laddade objekt med en själ,« säger hon.
Formspråket är ett försök att översätta det som förr i tiden kallades för telefonklotter och utfördes på det block som i princip alltid hittades bredvid fasta telefoner. »Jag har suttit i skolan och ritat evighetsmönster med en massa korvar som går in i varandra. Sommaren 2020 fick jag för mig att jag skulle tolka det i 3D och jag tyckte så mycket om känslan som blev,« säger hon.
Men inspirationen sträcker sig ännu längre tillbaka, till antiken och dess mästare när det kommer till förstenade ögonblick. »I många av mina skolarbeten har jag refererat tillbaka till klassisk skulptur, där man ser att det finns mycket kraft och rörelse i ett stillastående objekt.«
Jag ser mycket sci-fi i dina verk, typ Giger, den schweiziska konstnären som gjorde xenomorfen i Alien. Är du en sci-fi-nörd?
»Det är en trevlig referens, men nej, det är jag inte. Jag brukar ofta få höra Stranger things, det är också kul men jag är mer intresserad av väsen. Horn och hedniska ritualer. Och så tycker jag att det är roligt med metal-kultur. Getmänniskor, typ. Det är inte så att jag lyssnar överdrivet mycket på metal, men det är så lekfullt och utbroderat.«
Hur gör man för att besjäla ett objekt?
»Jag vill att det ska kännas som att det är på väg någonstans. Rent formmässigt brukar jag tänka att det är skillnad på om ett objekt är i ett flöde eller om det har kollapsat. Och jag brukar röra mig åt formen som är på väg någonstans. Att det finns en riktning eller en spänst. Det hjälper mig att få det att kännas som att det finns en kraft däri.«
Dina verk är otroligt tydliga i sin närvaro. Blir du aldrig rädd för dem?
»Nej, de är snälla! Jag brukar gå runt och klappa på dem; ›hej mina kompisar.‹ Jag vill inte att det här ska låta krystat på något sätt, men på min arm har jag tatuerat in några demoner. Klassiskt uttryckt brukar man ju säga att man har sina inre demoner, men genom att göra dem verkliga använder jag dem som beskyddare istället. Det är lite samma sak med skulpturerna.«
Tredje sommaren på Gotland
Sedan Anna Harström flyttade in i verkstaden på Gotland har hon även börjat göra bruksgods. Skålar, koppar, vaser, kannor och fat som trots sin enkelhet bär hennes signum. »Jag började dreja för skojs skull redan under examensarbetet på Konstfack när jag gjorde flera stora skulpturer. Det är väldigt meditativt och avdramatiserande. När man går en konstnärlig utbildning ska det vara efterforskning hit och motivering dit … Då var det så himla härligt att bara få göra en skål.«
Hon hade redan hunnit göra några säsonger på Gotland, både i krogsvängen och på Ethelhems krukmakeri, när hon tog sin kandidat. Hon längtade tillbaka till ön, men behövde samtidigt en sysselsättning. »När man examinerar sig som keramiker är det inte som att det står någon på andra sidan och bara, ›jag vill anställa dig‹ . Det kändes som ett svart stup,« säger hon.
Då föddes idén om verkstaden och butiken i Ronehamn. Hennes mamma välkomnade initiativet och Anna målade en skylt och satte vid vägen. Folk kom – och har fortsatt att komma tillbaka. »Nu är jag inne på tredje sommaren på Gotland och har hittat mitt lite råare uttryck även i bruksgodset. Det är inte lika insmickrande som första året.«
De långa somrarna ger henne också ro att experimentera. Ett annat av hennes kännetecken är de tjocka glasyrerna, gärna flera olika på samma verk. De droppar och rinner som smält glass, i rörelse precis som hennes skulpturer. »Jag har nyligen snöat in på aska till exempel. Då använder jag träaska från Gotland i glasyrerna och då knyter det an till platsen där det är skapat.«
Vad ser du mest fram emot i sommar?
»Att sitta i butiken på Gotland och göra de här skulpturerna och så kommer det folk som tycker att ›det här vill jag ha hemma, jag uppskattar det här lika mycket som du‹ . Det mötet och den känslan är helt otrolig.«
