I konstnärens hem får verken tala
Konstnären Camilla Iliefskis hem i Göteborg är fyllt av glaskonst och samlingar av rart stengods. Sedan femton år tillbaka arbetar hon med handtuftade konstverk som ställs ut över hela världen.
Huset från 60-talet ligger i Pixbo utanför Göteborg. Det mesta är i original, dessutom finns det en tillbyggnad som gjordes på 70-talet. Den vetter ut mot Camilla Iliefskis trädgård, med fönsterpartier som når nästan från golvet upp till taket. Grönskan väller in. Att det är en liten villaträdgård känns inte. Grönskan, de stora träden och konstnärens eget trädgårdsintresse är en viktig del av hemmet. »Vi har bott här i 18 år och inte alls brytt om oss att renovera märkbart. Men vi tog upp en dörr mot trädgården. Att kunna kliva ut på morgonen är viktigt för mig, jag gör så varje dag, året om«, berättar Camilla.
Hon måste ut, för att se vad som har förändrats sedan i går. »Jag hjälpte min mamma i trädgården som barn. Mitt odlingsintresse och min passion för loppisar har stora likheter, båda handlar om att jag lär mig saker. Mina besök på loppmarknader har till exempel tagit mig in i designhistorien och jag har lärt känna många fantastiska formgivare«.
Camilla Iliefski
Ålder: 54 år.
Familj: Man och två vuxna barn.
Aktuell med: Konstnär och designer, utställning på galleriet Hostler Burrows i New York våren 2026 och en utställning på Kaleido konsthantverk i Uppsala, mellan 26 september och 17 oktober 2026.
Alltid haft ett intresse för textil
Camilla har en kunskapslängtan kopplad till skapandet av former och till design. I trädgården »blir det som det blir«. Blommor självsår sig där de trivs, andra frön vill inte gro. Camilla återkommer till helheten. I trädgården visar hon med yviga cirkelrörelser hur nya rabatter ska grävas nästa år. Hennes händer formge dessa i luften och det är omöjligt att inte tänka på hennes handtuftade vägghängda konstverk i garn av ull och lin, som hänger överallt i huset.
Alltid med en organisk känsla, i färger som återfinns i naturens liv av mångfald. Skiftningar som tar form på avstånd, och tillsammans bildar en egen värld av nyanser. Trädgården och Camillas välkända textila verk hänger ihop. Inne i huset har rader av glashantverk placerats framför färgade fönsterrutor, och hyllor har installerats med stengods. Grupperingar och stilleben. »Jag märker direkt när någon i familjen har burit iväg en vas från ett stilleben«, skrattar hon.
Camilla kallar sig för en amatörsamlare, av både Muranovaser och svenska formgivares gods, som bland andra Mona Morales Schildt och glaskonstnären Agda Strömberg. »Jag gillar ju färg. Prismorna i glas är spännande när färgspektrum bryts. Den samtida glaskonstens uppsving tycker jag är roligt, i vardagsrummet har jag ett hängande konstverk av Frida Fjellman.«
Som lektor på HDK/Valand möter Camilla dagligen studenter inom design och konsthantverk. Hon läste själv fem år på skolan och har en master i grafisk design, ägnade sig åt illustration och formgivning av böcker i många år. »Nu har jag arbetat på skolan i 20 år, att få vara en del av detta kollegium och diskutera ämnet design är jätteviktigt för mig. För min nyfikenhet.«
Intresset för textil har också funnits hos henne länge, nu har hon ägnat sig åt tuftning i femton år och är representerad på gallerier i både USA och Europa. »Det började med att jag hittade en bok på en loppis, så klart, om att knyta rya. Efter en ryamatta hade jag både ont i fingrarna och var rastlös«, ler Camilla. Samtidigt hölls en kurs på skolan i tuftning, där en expert från Kasthall bjudits in. Sedan fanns det nog ingen återvändo. Tekniken är ganska snabb och ger samtidigt utrymme att välja trådar i olika tjocklek, material och alla färger. »Textilkonst har också legat och puttrat tycker jag, på samma sätt som glaskonst gjorde på 90-talet, då både textil och glas ansågs som töntigt och mossigt. Nu är vi flera som ägnar oss åt just tuftning, som Anja Fredell, hon är precis som jag medlem i Konstnärernas kollektivverkstad. Det är där jag har min ateljé, i Sockerbruket.«
Från golv till galleri i New York
Camilla tuftade för sig själv till en början, verken hamnade på golvet hemma i huset. Tills golven var täckta – det är de förresten fortfarande i flera rum. »Jag visste att jag ville visa publikt, så jag kontaktade ett galleri i New York och höll ganska snart min första utställning där«, säger hon.
Under åren har hon utvecklats, och känt sig allt friare. När hon skissar säger hon att det går snabbt, ett par minuter på duken. Ibland med en vag idé, andra gånger inte. I våras hade hon en utställning i New York, på det kända galleriet HB 381 mitt i Tribeca på Broadway, en samutställning tillsammans med konstnären Eva Zethraeus som arbetar i keramik. Utställningen sålde ut.
Verken inspirerades delvis av himmelska moln.»Jag var på väg hem från Köpenhamn för ett par veckor sedan. Satt på tåget och tittade ut över himlens molnformationer. Nu har jag överfört den känslan till ull och lin. Jag har också valt blekare toner på garnerna än jag brukar, jag blandar trådarna till de nyanser jag vill åt.«
När hon har jobbat färdigt med tryckluftspistolen i ateljén tar hon med verken hem, det är här hon står och klipper. »Lustigt nog har jag alltid tyckt om saxar. Formen på dem, men också att klippa. Min mamma var frisör.« Camilla drar handen genom sin alltid kortklippta frisyr och berättar om hur hon som barn klippte av bästisens tjocka fläta – alla var nöjda, utom föräldrarna. Hon kallar sig både konstnär och designer. Hade det inte varit tuftning så hade det blivit något annat, och det kanske det blir i framtiden. »Det är sammansättning av former och färger som lockar mig, också i hemmet. Jag tycker om att se saker i relation till varandra.«
