Metall äger hemma hos formgivaren Gustav Winsth

0:32

Efter reklamen: Moderna Mallorca – Hemma hos Josephine och Christoffer Du Rietz

(0:32)

År 2009 var Brf Skridskoprinsessan ett av fastighetsutvecklaren Oscar Properties första storskaliga projekt i Stockholm. Fastigheten från 1956, ursprungligen ritad av arkitekten Curt Laudon som Västertorps gym­nasium, hade då byggts om och fått en totalrenovering i samarbete med WAK Arkitekter. Här bor nu formgivaren Gustav Winsth med sin familj – i fyra rum fördelade på 98 kvadratmeter, på våning fyra och en halv.

»Det faktum att man byggde om en gymnasieskola har lett till att de flesta lägenheterna i huset har ganska flippade planlösningar, samtidigt som Oscar Properties var måna om att så mycket som möjligt av ombyggnadens installationer doldes bakom innertak och ytskikt. Vi såg en möjlighet i att göra tvärtom – öppna upp den genomgående takhöjden på tre meter, och låta rörledningar och ventilation bli en del av inredningen genom att måla in dem. Det var egentligen hela anledningen till att vi köpte lägenheten«, berättar Gustav.

När Gustav och sambon Hanna Viklund flyttade in hade ingenting gjorts i lägenheten sedan 2010, men den var ändå i tillräckligt medfaret skick för att en omfattande renovering skulle kännas motiverad. Sedan dess har de flyttat dörrar, tagit bort innertak och gjort om ytskikt. »Rört det mesta« som Gustav uttrycker det och välkomnandet av parets andra barn satt en tydlig deadline för projektet. »I princip all inredning i lägenheten består ju av mina egna prototyper, det faller sig kanske ganska naturligt. Men det är också ett tecken på att fokus har legat på det strukturella innan vår dotter kom. Nu får resten växa fram allt eftersom.«

Gustav ­Winsth

Ålder: 35.
Familj: Sambon Hanna Viklund, barnen Bob, 4 år, och Git, 9 månader. ­
Aktuell med: Ett antal ännu oannonserade samarbeten och lanseringar under 2026, föräldra­ledighet från och med januari och kanske ett hus med garage? Vem vet! Det blir ett spännande nytt år.

Renoveringen gav en möjlighet att testa saker

Vardagsrummet och köket är en del av gymnasieskolans gamla trapphus, där klickgolvet i ek redan hade brutits upp för att ta fram den ursprungliga kolmårdsmarmorn. En slags lucköppning som väckte parets nyfikenhet och gav känslan av att det borde finnas ännu mer att upptäcka. »Jag såg renoveringen som en möjlighet att testa saker som jag har gått och funderat på. Vi har gjort allt själva och betalat dyrt med vår egen tid för att få precis den standard och det uttryck som vi var ute efter.«

»I slutändan blev nog den största lärdomen att ens ursprungliga vision inte alltid lirar med livet som barnfamilj. Jag hade en glasklar bild av en avskalad grund som skulle låta inredningen tala högst, men när vi flyttade in så ekade det ju något djävulskt eftersom jag hade rivit ut allt som var dämpande. Så ljudbilden och ljussättningen fick jag ta ett extravarv med sen«, förklarar Gustav.

Hanna arbetar som grafisk designer och har fallenhet för färg och komposition, det är tydligt att lägenhetens färgpalett kom­plet­terar Gustavs mest föredragna materialval – metall. Den primära accentfärgen är roströd och kom sig av ett högst funktionellt val, att rostskyddsbehandla en exponerad ventilationsdetalj som innan den målades in blev till ett estetiskt riktmärke. Utifrån den utvecklades paletten till roströd och en cool babyblå som nu pryder taken och skapar dimension innanför rastertaken i aluminium.

Köksön klädd i grafisk terrazzo kom till när Gustav och Hanna ville ha en bänkskiva som plockade upp originalgolvets kolmårds­marmor. Att beställa en skiva i samma sorts sten skulle ha kostat skjortan, men samtidigt gick formgivarhjärnan i terrazzo-tankar och lösningen kändes snart given – här fanns en chans att göra något kul. »Det var otroligt kul och det var också ett riktigt idiotprojekt som tog jättemycket tid och energi i anspråk. Men det var det värt, för nu sätter terrazzon tonen för hela lägenheten och adderar en lekfullhet som jag tycker behövs för att lätta upp helheten.«

Köksön blev ett gemensamt projekt och om kvällarna gick paret runt i sitt framtida kök – som Gustav ritat upp i VR – för att känna på olika mönster. När de hade bestämt sig för zebraränder utvärderades skala och placering, frigolitskäraren åkte fram på matbordet och ritningen över terrazzoskivan började ta fysisk form. Sista steget blev en tur till Linköping och Gustavs pappas åkeri, där det finns gott om utrymme och verktyg för att kunna omsätta det mesta i fysisk form. Över en helg kunde de gjuta och slipa den grafiska terrazzoskivan till perfektion.

»Enligt mig får inredning gärna vara ett projekt, för det är mycket roligare så. Jag lägger hellre tiden på att skapa någonting eget, än att köpa något som redan finns. I slutändan blir det kanske en produkt som kan produceras i större skala – men i många fall blir det en ganska dyr ’one-off’ till mitt eget hem.«

»Ska man gå ännu längre tillbaka så är det nog även den inställningen som ledde mig in på formgivarbanan från första början. Att se ett behov och vilja lösa det genom att skapa något, hellre än att köpa sig ur det. Det är så mina bästa projekt blir av i alla fall. Spegeln Heavy Metal var ett typiskt sådant projekt, jag behövde en helfigursspegel till sovrummet men samtidigt komma runt det faktum att det sitter ett element i vägen. När behovet föder ideérna finns det väl inget bättre ställe att börja på än i sitt eget hem?«

Hemma hos Artilleriets grundare Christian Duivenvoorden

Svårt att hitta rätt balans

Gustav Winsths bakgrund som maskiningenjör och examen från Formprogrammet på Beckmans designhögskola gör att han som formgivare rör sig obehindrat mellan det tekniska och det konstnärliga, där hans arbete präglas av såväl ingenjörsmässig precision som absolut känsla för materialens taktila uttryck. »När det kommer till min egen formgivning har jag alltid älskat att göra sakerna som tar mycket plats. Ettore Sottsass liknade ett hem fullt av Memphis vid att bara äta tårta – och jag kan känna igen mig lite i det. Med så här många av mina egna objekt blir det lite metall-konditori här hemma. Nu behöver det komma in andra element för att lugna ner, värma och balansera upp.«

»Jag har alltid svårt att hitta rätt balans i inredningen, det blir lätt för mycket. Eftersom jag har en tendens att helt förälska mig i ett objekts uttryck eller känsla – eller att det bara innehåller en smart lösning. Då ska det bara in och jag kan tänka mig att smälla ut en vägg eller två för att lösa det. Där brukar Hanna komma in i bilden, som en brandfilt på det eskalerande infernot.«

Trots dessa potentiellt spretiga inredningsfilosofiska kriterier är estetiken i familjens hem högst sammanhängande – genomgående industriell och ren i sina linjer – även om materialen nu håller på att få en bredare variation. »Jag tycker att det är viktigt med trä i en inredning – för tonen, strukturen, taktiliteten och värmen. Men det är svårt eftersom metallen alltid attraherar mig mer.«

Och det är kanske inte så konstigt, för det var just i verkstaden på hans pappas åkeri som Gustavs intresse för formgivning började. Har man en gång intresserat sig mer för stängpressningstekniker än för att hyvla, går ränderna sällan ur. »Med undantag för mdf-skivor så har jag nästan aldrig arbetat i trä överhuvudtaget, ädelträ har varit något otillgängligt medan jag alltid har haft nära till svets och metallverkstad. Jag vet hur man tillverkar i metall och jag vet vad materialet har för begränsningar. Jag tänker i metall. Jag älskar trämöbler och hantverket bakom dem, men i mitt eget skapande begränsar det min ambitionsnivå. Av den enkla anledningen att jag saknar den djupa kunskapen om materialets produktionsbegränsningar, då blir det också svårare att tänja på dem.«

Back in business – med designern Ann-Sofie Back

Hjärtat klappar för möbelformgivning

På väggen i hallen hänger priset från Residence Stora Formpris 2023, som Gustav tilldelades i kategorin Årets möbel för spegeln Heavy Metal. Sedan dess har mycket hänt i den svenska möbelbranschen, strömningar som även fått Gustav att utforska nya sammanhang. Han har tagit sig an uppdrag som är mer spatiala än tidigare, som lutat mer åt inredningsarkitektur än möbeldesign: ett showroom för varumärket Bobo, en matsal för restaurangen Hosoi (där han bland annat vidareutvecklade sitt grafiska terrazzo-projekt till ett flertal mindre bordsskivor).

»Det går inte komma runt att de senaste åren varit tuffa för såväl formgivare som svenska möbelföretag. Men för mig har det samtidigt varit en möjlighet att lägga mer tid på att utveckla mitt eget formspråk – att rita utan deadline och bygga upp en bank av prototyper och idéer. Utveckla ett starkare fundament att stå på nu när jag upplever att klimatet i branschen börjar vända.«

Att vidga sin professionella horisont har varit en välkommen utmaning, men samtidigt är Gustav mer bombsäker än någonsin på att det är möbelformgivning han vill ägna sig åt. »Det är det jag är bra på. Och det roligaste jag vet är att ta fram en produkt, utveckla den tills att den är producerbar och kan göras tillgänglig för alla. Personligen så tycker jag att det alltid blir bättre formgivning när man har ett företag och en brief att förhålla sig till. Serveringsvagnen Tension som jag gjorde för Lammhults till exempel, den innehåller väldigt mycket referenser till Lammhults designhistoria. När det kommer till formen har jag hämtat jättemycket inspiration från X75-stolen, en av mina favoritstolar och en sann designklassiker. Sådana referenser är ju rent av opassande att slänga in när man sitter och skissar utan uppdragsgivare.«

I bostadsrättsföreningens källare finns ett hobbyrum där Gustav kan arbeta med mindre projekt, en möjlighet som också lockade lite extra när lägenheten dök upp på marknaden. »Det är perfekt att kunna gå ner dit när man arbetar på något till lägenheten. Dessutom är det jätteviktigt för mig att erbjuda möjligheten till kreativt skapande för mina egna barn, så som jag själv upplevde under uppväxten på Östgötaslätten. Med tillgång garage och närliggande verkstad – fast Stockholms-versionen då med lägenhet och hobbyrum«, säger Gustav och skrattar.