Back in business

0:59

Efter reklamen: Niklas Runesson: "Vill inte vara en del av trender"

(0:59)

Residence: Hej Ann-Sofie Back, i våras avslutade du din utställning på Liljevalchs+, som blev som en jättestor begravning av ditt modemärke – hur kändes det?

Ann-Sofie Back: »Jag tänkte inte på det när jag fysiskt gjorde det, men veckan efter att utställningen stängde så blev det som en lättnad. Jag är väldigt nöjd med hur det blev.Det har hållit på väldigt länge, så det är ett slags tomhet. I fem år, också med boken så klart, som jag gjorde parallellt. Nu har jag en massa tid plötsligt.«

Var det värt det, om du sammanfattar dina 20 år i modebranschen, allt jävla slit? Har du frågat dig det någon gång?

»Ja, sedan jag började har jag hela tiden ifrågasatt mig själv: Vad håller jag på med? Vem bryr sig? Och varför ska jag sitta och frysa i den här lägenheten i London? Vem gör jag det här för? Är det för att jävlas med mamma? Eller imponera på någon när jag var 14 år i Stenhamra? Och skriva dem på näsan? Eller varför?«

Hemma i smedjelängan hos Magda Marnell

När jag började jobba som journalist tänkte jag ofta på väg till jobbet: Gud jag skulle vilja vara den här parkarbetaren. Varför är jag inte parkarbetare?

»Ja, verkligen. Jag tror att det är många som har kreativa yrken som inbillar sig att parkarbetare är det ultimata.För mig har frågan varit: Ska jag ha ett riktigt jobb? Eller ska jag leva ett riktigt liv? Om man ska vara den där parkarbetaren, eller jobba inom vården i stället. Men det verkar också vara lite väl slitigt. Och så finns den här mellannivån, i alla fall som modedesigner. Man kan ha ett jobb på H&M eller någonstans. För mig är det så här: Det måste vara mitt eget för att jag ska orka. Så har det alltid varit.«

Men du har gått genom något slags skärseld under de senaste fem åren?

»Ja, det måste man väl ändå säga. Mitt bolag konkade hösten 2019. Och sedan så dog fem personer i min närmaste familj. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte att min identitet var så starkt kopplad till att jag var Ann-Sofie Back, modedesigner. Och sedan plötsligt var jag ingen alls. Och det var verkligen det svåraste som hände, att jag förlorade min identitet.Jag blev så skakad så jag kunde nästan inte träffa folk. Bara de allra, allra närmaste. Men jag kunde inte gå på någon vernissage och stå och … kallprata. Jag skämdes också. Otroligt mycket.Men jag hade något slags liten livlina. Jag skulle i alla fall göra den här boken om mitt modemärke.Det gick ganska långsamt. Jag hade cancer också. Det var liksom overkligt. Jag tror att cancern var det som berörde mig minst. För att det var så mycket annat elände.«

GNILMYD KCAB

Är Dymling Back baklänges (!), och startades av Mattias Dymling och Ann-Sofie Back våren 2022. ­Kollektionen innehåller peruklampor, bordsdukar, speglar, vinglas, klädhängare och speglar, alla med det lilla extra mellan ­inredning och konst. gnilmydkcab.com

Ny bransch, nytt kapitel

2021 började du jobba med inredning, tillsammans med Mattias Dymling.

»Ja, det började mitt emellan allt detta. Vi hamnade på samma brödjobb under några år. Jag designade lifestyleprodukter. Så vi träffades där. Och sedan så slutade vi i samma veva.Han fanns där och han var en vän och han sa: ‘Nu gör vi inredning. Skulle inte det vara roligt?« Och jag sa: »Nej, det vill jag verkligen inte. Är du inte klok?’ Sedan började jag få mer och mer idéer. Vi sågs på våren 2021 någon gång. Och jag visade vad jag hade tänkt. Vi hade bestämt en kollektion på våren och sedan så fick jag cancerbeskedet i april. Det var väldigt svajigt. Svårt att ha möten och veta hur man mår.«

Det blev peruklampor, speglar med nitar och bordsdukar med vinfläckar under namnet Gnilmyd kcab. Jag vet inte vad man ska kalla det. Är det humor? Det är en distans i era produkter. Det är någonting som absolut inte har funnits inom inredning. Inte här i Sverige i alla fall.

»Hur ska jag förklara det här? När jag gjorde mode så var jag väldigt mån om att inte objektifiera kvinnor. Men när jag går ifrån mode och gör inredning då är det inget problem. För jag objektifierar inredningen. En päls som är en matta på golvet. Vad har hänt här? Någonting lite så där vulgärt.«

Ja, lite true crime?

»Det kan man också tänka. Jag tänker mer sex. Eller en duk. Och så kommer man på middag till någon men det ser ut som att festen var igår. Så det är något slags dekadens som jag kanske inte har jobbat med när jag jobbade med mode. Som jag kan göra nu. I och med att det inte handlar om kroppar.För mig är det fortfarande spännande för det är så mycket jag inte vet. Och det är väl hur det känns. Att jag är naiv med någonting igen. För jag kan inte allt. Med mode vet jag så himla mycket. ‘Den kommer kosta så där mycket, det går inte. Det är ingen som kommer köpa den här. För de kommer köpa täckjackan från det här företaget i stället.’Men det här vet jag liksom inte någonting om.«

Det är lite som en iscensättning, tycker jag, de här produkterna. Man undrar, precis som du säger, vad är det som har hänt här? Med den här kappan som ligger här. Och den där peruken som har hamnat på lampan.

»Det är en scen som jag bygger, absolut. Och som jag sedan adderar saker till. Och det tänket är ju samma som när man bygger upp en modekollektion. Men det här är en långsammare process. Och det är samma kollektion jag jobbar med i flera år. Och så adderar jag. Det är samma historia. Så jag känner väl att jag inte kan göra en spegel som inte kan vara i samma rum som en peruklampa. Det måste hänga ihop.Men det är ju inte så jag tänker att folk måste köpa det. Nej. Det är ju inte så att jag säljer en värld. Ett färdigt dockhus. Och jag tänker också att de här sakerna passar ganska bra i de här ganska naturfärgade hemmen. Som många har. Att det blir liksom en … lite som en bomb.«

Är det lite motsvarigheten till det här med att strumpbyxan fastnar i röven, som var lite av ditt kännetecken när du gjorde mode?

»Ja. Det är lite så. Absolut.«

Hemma hos Monica Förster i Stockholms skärgård