Projekt Furillen är hus byggda för livet
Fyra, snart fem hus med abstrakta geometriska former ligger tätt intill varandra på Furillen. Olsson Lyckefors har fått fem beställare att enas om gemensamma förutsättningar för det fria lediga livet.
Om vi börjar med en tomt på Furillen, halvön på norra Gotland, som länge präglats av kalkstensbrytning och militär närvaro. I dag pågår här i stället det förhöjda lediga livet som definieras av semester – eller distansarbete av den sorten som kräver koncentrerat lugn i huvudet. Kalkstensbrytningen lades ner under 70-talet, men dess kvarlevor bestämmer ändå tonläget i landskapet. Sedan 1999 drivs här ett destinationshotell av Johan Hellström, mannen bakom Fabriken Furillen. Ja, hotellet där alla varumärken med någon form av självaktning har plåtat kampanjer sedan 00-talet.
Olsson Lyckefors
Andreas Lyckefors och Johan Olsson driver arkitektbyrån Olsson Lyckefors, med huvudkontor i Göteborg och sedan några år tillbaka också ett satellitkontor i Stockholm. Kontoret verkar inom arkitektur, stadsbyggnad, bostäder, kommersiella fastigheter och interiör. Kontoret har omkring 20 medarbetare och har fått åtskilliga prestigefyllda priser, bland annat Rödfärgspriset 2018 och Häuser Awards 2019. År 2023 tilldelades Merkurhuset i Göteborg Kasper Salin-priset, Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpris. Då gick byrån under namnet Bornstein Lyckefors med Per Bornstein som ansvarig partner.
En fabrik som är ett hotell
På kanten till dagbrottet ligger en otrolig tomt med härliga vyer, direkt bakom hotellet. Johan Hellström vill bygga här, under pandemin, när alla är panka. Tomten är lite väl stor och lite för dyr. Han tänker att han delar upp den här tomten i fem bitar, för att göra det mer hanterbart, det blir fem små byggrätter på 334 kvadratmeter var. Folk kommer att bo nära varandra här, så om det inte ska bli Grannfejden direkt är det viktigt med en bra vajb husägarna emellan. Johan Hellström kontaktar en vän som han har känt länge och som har tillbringat många timmar på Furillen. Tillsammans med sin fru blir han ägare nummer ett. Samma vän känner Andreas Lyckefors, arkitekt och en av ägarna och grundarna av Olsson Lyckefors.
Olsson Lyckefors har ritat ett hus åt den här beställaren tidigare, huset heter Späckhuggaren. Johan Hellström tänker först Gert Wingårdh för projektet på Furillen. Johan åker till Gert. Dagen efter åker Johan till sina vänner, som inte bor särskilt långt ifrån Gert och Karin. Johan tycker »vilket väldigt fint hus«. Gert säger till Johan: »Låt Olsson Lyckefors och deras gäng rita ditt projekt där på Furillen.«
Hellström sätter ihop fyra personer. Och Andreas Lyckefors tar också en av tomterna. En grupp på fem beställare ska nu enas kring ett koncept. Sedan ska här ritas. Andreas berättar: »Den stora utmaningen är att vi är på Furillen. Där allt ser lite konstigt ut. Fabriken Furillen, vad är det egentligen? Det är ju en fabrik som är ett hotell. Det är ett annat innehåll än vad man kanske förväntar sig. Så det blir lite platsens genius loci. Du ser något annat än vad du tror. Det blir som en hemlighet litegrann.«
Som många arkitekter är även Olsson Lyckefors kära i det ikoniska amerikanska arkitekturprojektet Sea Ranch i Kalifornien, som ritades i början av 60-talet – och som fungerar som en community som samlar kreativa själar i arkitektritade hus med ett lätt fotavtryck. På Sea Ranch, som ursprungligen var en fårfarm, lever i dag 1 000 människor. »Sea Ranch var en utgångspunkt. En annan utgångspunkt var att husen inte skulle se ut som bostadshus. Utan som någonting mer svårbestämt.«
En nick till platsens historia
Nu står fyra av fem hus där på Furillen, »vars yttre form bestäms av den rumsupplevelse de försöker skapa«, det vill säga att det inre har fått bestämma över det yttre livet. En av beställarna är Anette Hedin som driver ett produktionsbolag för film och foto inom mode och reklam. Hennes hus har den mest iögonfallande siluetten, med en stor skorsten till en utomhuskamin i ett slags korsformation. »Jag tänkte inte alls på att det skulle bli ett kors när jag flyttade skorstenen från där jag ursprungligen hade tänkt mig kaminen. Det bara hände, för att placeringen blev bättre där.«
I ett annat hus hålls två volymer ihop med en lång halvmåneformad limpa emellan. Det ser definitivt inte ut som bostadshus. Men det är också svårt att beskriva vad det ser ut som. Fasaderna är i obehandlat gotländskt kärnvirke. En liten nick till platsens historia – kalkstensfabriken – är inte minst de iögonfallande skorstenarna.
En annan inspiration kommer från Bernd och Hilla Bechers svartvita industrifotografier från efterkrigstidens Tyskland.
Svenskars sommardrömmar handlar mycket om att inte behöva ta så mycket hänsyn, att vara i fred, att titta ut på ett landskap, att kunna kissa bakom en buske utan vittnen. Hur går det när man bor tätt på det här sättet?
»Vi har ritat det så att man hela tiden känner sig ensam. Även om husen ligger jättetätt.«
Vad var knepet?
»Du har två hus i varsin ände som vi riktar utåt. Och de projekten som ligger mer mot mitten, de vänder ju sig inåt och diagonalt utåt. Alla husen är vridna och förskjutna. Sedan bildas ändå spännande möten mellan vissa täta gångar där man nästan får en känsla av Gamla stan. Vi har ritat starka, olika individer som bygger en orubblig gemensam helhet. Att röra sig i landskapet skulle kännas fritt, och inte som att man befann sig i närheten av just bostäder, utan något annat. Och något annat utan att definiera vad det är. Men inte bostäder. Det behövde inte nödvändigtvis se ut som en fabrik eller en produktionsindustri.«
Den största utmaningen var att ha fyra beställare i stället för en.
»Det var projektets stora utmaning men också dess styrka«, säger Andreas, som var förvånad över att det fanns en så stor vilja att enas kring de estetiska riktlinjerna, det gotländska kärnvirket, den speciella typen av fönster från Belgien.
»Ur kraften av den här gemensamma viljan kommer någonting nytt och spännande. Det har lyft det här projektet till en helt egen nivå«, säger Johan Olsson, vd och grundare av Olsson Lyckefors. »Hade man haft en enskild process med respektive beställare så hade man kanske brottats med annat. Men den här gemensamma visionen blev väldigt drivande för alla. På ett både positivt och ibland kanske negativt sätt. Ibland gick det möjligtvis lite fort med vissa lösningar. För att ha konsensus eller för att ›nu är vi på samma plan här så nu kör vi‹.«
»Det som är intressant är att det visionsdrivna skissandet tog projektet väldigt långt. Hade man haft en enskild process med var och en så hade nog inget hus sett ut som det gör i dag. För då hade man varit nere i detaljfrågor på ett annat sätt, och det mycket tidigare i processen. Och man hade löst saker och ting lite annorlunda«, säger Andreas.
Byggda för det fria livet
Även Anette Hedin fascineras av att husen har en stark gemensam visuell identitet, men är så olika inomhus. »Alla i vår grupp byggde sitt eget hus efter eget tycke, smak och behov. Sedan fanns det den gemensamma nämnaren i ytskikten, att det skulle till en ›Furillen look and feel‹.«
Vad man skulle kunna ta med sig, om man är några stycken som vill göra någonting, är att försöka hitta ett gestaltningsprogram, en lokal, visionsdriven storytelling eller moodboard, menar Andreas Lyckefors. »Men samtidigt är det väldigt väl gestaltade bostäder. De är specifika för att bo och leva i, och att få den här inne-ute-vistelsen, den här känslan av avskildhet men ändå utblickar och utsikt. Liksom omsluten men ändå är man hela tiden medveten om solen och liksom dygnets skiftningar«, säger Andreas.
Husen är byggda för ärliga behov, det fria livet, den glada härliga drömbostaden. Så även om husen bildar en enhet utifrån sett är lösningarna inomhus väldigt individuella.
»I projektet finns två kvinnor som har byggt varsitt hus till sig själva, helt utifrån sina egna behov. Båda jobbar till vardags med projektledarjobb inom reklam och mode. De har utflugna barn och har haft möjlighet att fokusera helt på hur de vill ha det. I Aminata Sambes hus (tidigare publicerat i Residence nr 9/2025), som har en väldigt liten yta, klättrar huset upp våning för våning i halvtrappor och för varje ny avsats har man en utsikt åt ett annat håll. Man kan uppleva en stor avskildhet i husen trots att man har grannarna.«
»Jag har alltid haft en stark relation till Furillen«, säger Anette Hedin. »Jag älskar detta ställe rent visuellt och har gjort många produktioner på ön. Det finns ett fantastiskt lugn här och det var det som jag fastnade för, när jag hade bestämt mig för att bygga här. Jag ville skapa en plats för total återhämtning, med lugna toner i färgskalan där huset liksom blir ett med naturen. En plats utan måsten, där man bara får vara. Jag har ofta familj och vänner här, då kan alla dra sig undan till olika rum och på kvällen möts man vid eldstaden, antingen den inomhus eller den utomhus.«
Men om man blir osams här, grannarna emellan, då kanske det ändå blir lite jobbigt, eller?
»Alltså. Jag tänker nog att man skulle kunna ha en buttergubbe någonstans ändå«, skrattar Andreas. »Det skulle passa också. Men nu blir man ju inte så butter när man är här. Så risken är väldigt liten.«
