Granitvilla i kubiska former.

Video: Se den arkitektritade och världsunika naturvillan
0:50

Efter reklamen: Video: Se den arkitektritade och världsunika naturvillan

(0:50)

Slå på ljud

Bergakungens salar har kilats in i en slänt i Långedrag, en mil sydväst om Göteborgs centrum. Men det är knappt någon som märkt det, där det ligger på en skafttomt avstyckad från vita Villa Schéel från 1915. »Va, ligger det ett hus där?« »Jag har aldrig tidigare lagt märke till det.«

Västra Palmgrensgatan är en nästan spikrak asfaltsremsa med farthinder och från 70-talsvillorna i senapsgult tegel kikar grannarna fram, skuggade av polkagrisrandiga markiser. De säger att där tidigare låg en engelsk park, vild och ruinromantisk, anlagd av tidningsredaktören Fritz Schéel (1872–1950) just där Villa Radal nu tagit plats.

Hus i granit och olika nivåer.

»Som klippblock i ett stenbrott i Bohuslän.« Huset sett från norr. De 220 kvadratmeterna har delats i tre för att bättre fusionera på den trånga tomten. De utskjutande skärmtaken förstärker brantens dramatiska lutning.

De arkitektoniska kvaliteterna är uppenbara redan från vägen. Tyst, stark, sträng, hemlig, granitgrå, borglik. Om du vet var du ska titta, vill säga, upp mellan grindstolparna, förbi paraden av sopkärl, strax till höger om det hemmasnickrade garaget. Banalt mot monumentalt.

Arkitektritade fritidsvillan – inspirerad av ursprungsbefolkningen i Mexiko

Treenighet i granitgrått

För att förstå vad det är vi har att göra med måste man 50 meter in. Detta är alltså en skafttomt – som så ofta i gamla villaområden där godsliknande egendomar styckas och förtätas – och villan tronar i fonden.

Putsad fasad.

De putsade fasaderna har samma granitgrå ton som de omgivande bergen. En passage på husets västra sida länkar nord- och sydsidans terrasser.

»Känslan är att man rör sig upp mot ett eget, isolerat universum«, säger Andreas Lyckefors som möter upp vid grindstolparna. »Första gången jag kom hit, då tänkte jag, hur sjutton terrasserar vi oss uppför det här berget? Hur klättrar man bäst uppför berget invändigt? Hur mycket av naturen kan vi bevara? Hur angör vi landskapet bakåt? Och hur vänder vi norrläget till vår fördel?«

Om arkitekten

Olsson Lyckefors hette fram till alldeles nyligen Bornstein och Lyckefors. Firman grundades 2012 av Göteborgsarkitekterna Per Bornstein och Andreas Lyckefors, med bakgrund från bland annat White i Göteborg och OMA i Rotterdam. Lyckefors studiekamrat Johan Olsson anslöt inte långt därefter. Sedan Bornstein lämnade för att satsa på en karriär som fotograf har Lyckefors och Olsson expanderat, de senaste två åren har omsättningen vuxit med närmare 50 procent. I dag har firman kontor i Göteborg och Stockholm och 36 anställda.

Väderskyddat uterum.

Den största av de tre ”kepsskärmarna” skapar ett väderskyddat uterum i direkt förlängning av vardagsrummet. Härifrån har man utsikt över Käringberget. I bakgrunden närmsta granne, förläggare Schéels naturromantiska sekelskiftesvilla.

Det förlösande svaret uppenbarade sig i form av denna gudomliga treenighet i granitgrått. De 220 kvadratmeterna har delats i tre – tripp, trapp, trull – som nu trapp-app-appar sig uppför slänten, upp mot ljuset. En uppbruten kropp som försvinner in i naturen.

»Som klippblock i ett stenbrott i Bohuslän«, säger Lyckefors och ser rättmätigt stolt ut. »Vi ville att det skulle framstå som om vi tagit ett utsnitt av backen och bara lyft det rakt upp och kilat in en massa spännande rum under det. Taket och backen har samma lutning. Det är det som gör att volymen ändå upplevs som ganska låg.«

Vardagsrum.

Övervåningen. En galvaniserad version av bröderna Bouroullecs Palissade för Hay fungerar lika bra inne som ute. Den lilla lampan bakom soffan är en variant av Olsson Lyckefors Bend för Blond belysning (finns än så länge bara som prototyp).

Mycket tack vare »kepsarna«, säger han och leder mig uppför backen på husets östra sida. Vi tittar på huset i »profil«. De tre volymerna är förskjutna i sidled, med varsin takfot som kragar ut minst en meter. Brättena liknar kepsskärmar. De behövs väl inte här på norrsidan, påpekar jag, fasaden ligger ju i skugga mest hela tiden? Jo, medger Lyckefors, men de ger hela huset en riktning, förstärker backens dramatiska lutning, håller nere helheten.

»Och vänta tills du kommer in, så ska du få se vad de gör med utsikten.«

Trappa.

Nedervåningen. Golv i putsad betong står mot en träfiberskiva i vägg och tak. Intrycket är att befinna sig delvis under mark, inne i en grotta. Det tilltagna fönstret belyser den smäckra trappan och ger en föraning om det flödande ljuset som väntar en trappa upp.

A-frame-huset i fjällen: arkitektritades under arbetets gång

Ett hus i berget

Entrén ligger en betongtrappa upp, upplyft ett par meter. Det är ju det kniviga när man ritar i en slänt: Var ligger nollpunkten, var börjar huset, var slutar det? I Långedragsvillans fall är det tomtens högsta punkt som styrt, hög nog att njuta södersolen utan att skuggas av gråberget. På den nivån har huvudplanet placerats, det är här de fem familjemedlemmarna tillbringar mest tid. Och för att maxa sällskapsytorna har en terrass kilats in mellan hus och berg, på utrymmet som man skapade genom att skjuta huset så långt norrut som möjligt.

Trappa separerar olika rum.

Trappan separerar snillrikt vardagsrum och kök/matsal och leder dig ut på den södervända terrassen. En högt placerad fönsterrad ser till att det kommer ljus hela vägen in i den djupa huskroppen.

»Här ifrån vändplanen är entrén dold«, säger Andreas Lyckefors och tar täten uppför betongtrappan som gömmer sig mellan två gråputsade murar och leder upp till en skreva på husets västra sida, tallarnas rötter klättrar över de branta granitväggarna. Han öppnar den glasade entrédörren och kliver in, stampar lätt med broguesklacken på den vackert slipade ytan.

»Golv i betong. Väggar och tak i…«

”…asbest”, säger jag, halvt på skämt, halvt på allvar, och återkallar barndomsminnen av grannar i vita overaller och gasmask som plockar ner eternitplattor från fasaderna.

Granithus sett från söder.

Huset sett från söder. Medan det nedre våningsplanet framstår dunkelt och kompakt badar övervåningen i ljus. En dualism som också betonas i fasaden, sluten mot norr, öppen mot söder.

»Haha! Nej, det här är faktiskt en träfiberskiva. Men känslan är att det är betong. Det ger ett väldigt starkt uttryck, eller hur? Nästan grottlikt.«

Som om graniten följt med in.

Lyckefors går fram till panoramafönstret som belyser den vidsträckta hallen tillika tv-rummet tillika fotbollsplanen tillika skateboardhallen – här har de tre barnen sin frizon.

Kök.

Trots att det övre våningsplanet är ett enda öppet rum upplevs det tydligt strukturerat tack vare undertaket som varierar i höjd och lutning.

»En av de största utmaningarna när man bygger i suterräng är att få nedervåningen att kännas trivsam. Då är det extremt viktigt med ljus från två håll. Utan det här fönstret hade detta känts som en gillestuga, instängd och mörk. Men i stället är det ett lika ombonat rum som de där uppe.«

Nåja. Kanske inte riktigt. En tuschsvart trappa sicksackar sig uppför berget och upp till övervåningen och känslan av att gå från en bergakungssal till en annan förstärks av det sluttande »betongtaket« som uppenbarar sig trappsteg för trappsteg, buret av balkar och strävstag som genom sina kraftiga dimensioner signalerar en enorm belastning, ett yttre tryck, som om hela taket riskerade störta ner i huvudet på en vilken sekund som helst. Det visar sig vara en arkitektonisk lek, lite lustfylld formgymnastik.

Lutande hus.

»Kepsskärmarna« ger huset fart nedför backen, en effekt som förstärks av att övriga fasader är helt släta, totalt fria från utskjutande takfötter.

»Men det är också ett sätt att strukturera det här stora, öppna rummet«, säger Andreas Lyckefors och ställer sig bredbent, i ljuset som strömmar in från terrassens väldiga skjutpartier och från de små fönsterslitsarna strax under taket, och karateslår för att markera var ett rum börjar och ett annat tar vid.

»Du har trappan här – hi-haa! – som separerar köket från vardagsrummet där – hi-haa! – som bildar en siktlinje där – hi-haa!«

Stora fönster.

Kraftiga strävstag bär tilltagna balkar och förstärker känslan av att man befinner sig högt upp i en trädkoja.

Trots att här helt saknas skiljeväggar framstår indelningen glasklar, och mycket praktisk, man behöver inte sitta och glo på disken när man tar avecen i vardagsrummet.

»Och följ med ut här då.«

Högt belägna fönster.

Matsalens högt belägna fönster betonar husets kraftiga lutning samtidigt som de släpper in södersolen och skapar ett vackert släpljus.

Vi ställer oss på balkongen. Det har börjat regna. Men kepsen är på, neddragen till ögonbrynen, vi är omslutna som vore vi inomhus. Käringberget på andra sidan dalen, på andra sidan spårvagnsspåret, ramas in alldeles perfekt, millimeterprecist som en tavla, en version av Sainte-Victoire av Cézanne.

Stor terrass.

På baksidan och mot södersolen finns den stora terassen, skyddad av både huset och berget.

»Härifrån toppen ser du allt. Som från ett flygledartorn.«

Utan att själv bli sedd.

Se också: Höstens stora inredningstrender
0:44

Efter reklamen: Se också: Höstens stora inredningstrender

(0:44)

Slå på ljud