Folk som lever på någorlunda avstånd från corona har tydligen mindre ångest än före pandemin. Och det är kanske inte så konstigt.

Viruset är den stora utjämnaren. Borta är alla retsamma perfekta semestrar, borta är bilder på skålande vänner och fester som man inte får vara med på. Borta är bilder på glada middagar, konserter man har missat och andras rafflade konstupplevelser.

Ibland när vår gamla Volvo rullar in på parkeringen här hemma, efter ett litet föga upphetsande utflyktsmål som Ica eller skogen, så tänker jag så här: Så lugnt. Jag behöver inte undrar över vad alla är. Alla är nämligen helt enkelt hemma. Det är nästan helt säkert. Och ingen upplever någonting särskilt. Det fruktade FOMO (Fear of missing out) just left the building.

På sätt och vis påminner detta mycket om 80-talet. Ledan och lugnet. Tiden innan internet var ju så mycket tystare. Visst vi upplevde saker. Men vi delade ju inte med oss till en skock »följare«. Så man kan säga att vi upplevde i tystnad. I alla fall om man jämför med nu, där varje sekund av ens liv kan förvandlas till content i någon annans feed.

Pandemin är på något vis som om någon hade stängt av det eviga bruset av andras upplevelser. Trots att vi hänger mer online än någonsin. Men om vi ska vara ärliga, online händer ju inget speciellt heller. Alltså bortsett från döden och coronan.

Livet krymper ihop som om någon hade kommit med en väldigt spetsig nål och prickat hål på den där hetluftsballongen, fyllt av måsten, möten, ständig stimulans. Och den eviga digitala nappen som vi alla har konstant i munnen, smakar allt mera fadd för de som ska förse oss med visuellt godis, tja, de upplever inte heller så supermycket. Följaktligen är retrovågen enorm. Gamla goda hobbies dammas av. Hobbies som kan utövas i ensamhet.

Att glo på tv. (Är det en hobby ens?) Att promenera och frilufta sig. Att odla. Att köa tålmodigt utanför systembolaget en helgafton. Ja, det ägnade man sig mycket åt på 90-talet, innan det infördes nymodigheter som alkoholförsäljning på lördagar med självplock.

En annan retro-sak är att vi får öva oss i att avstå från saker. Det har vi ju varit exceptionellt dåliga på. Att unna sig, att vara värd någonting har varit vår tids absoluta mantra. Oj, vad vi har varit värda. Den dyra ansiktskrämen, fillern i överläppen, golvvärme, ångbastu, vinlunchen, kashmirtröjan, semestertrippar till fjärran paradis varje månad. Nu har någon sagt att vi inte är det. Att vi får bita ihop.

Det känns väldigt ovant. Vi anmodas inte bara att fasta någon månad från alla dessa unna-sig-moment. Nej, vi anmodas att avstå livets fester som dop, studenten och bröllop om de råkar infalla under pandemin. Vi anmodas att hålla igen.

Det är som om hela hjärnan måste göra en ganska obehaglig u-turn. När vi har slipat oss i konsten att optimera njutning och framgångar det senaste decenniet. Att ogenerat göra det.

Min halvsyster fick barn i början av maj, sitt första barn. Hon bor i Tyskland. Jag får samtalet en helgdag, på den fasta linjen. Det blir ett fint samtal om hela förlossningen, om det nya lilla livet. Jag är rörd och glad. Jag vet inte när jag får se detta barn på riktigt, när jag får hålla i det. Jag får nöja mig.

Min andra syster firar sin tjugo-åriga bröllopsdag genom att skicka fyra bilder på just denna dag på Whats up. Hon bor i Amsterdam. Det ser fint ut på bilderna. Jag vet inte om vi ses detta år. Vi får nöja oss.

Varje glas champagne vi får skåla i med äkta människor hädanefter, vad gott det kommer att smaka.

Under tiden väntar jag bara på att frimärkssamlandet ska få ett uppsving igen.

LÄS MER: 

Imke Janoschek: Därför är trädgården den nya statuscykeln

Slutord med Imke Janoschek: Kvinnan bakom Bauhaus