Strax innan jul skakade blogg-profilen och kokboksförfattaren Sofia Wood om i Stockholms­grytan. Hon meddelade helt sonika via sin blogg och väl valda bilder på Instagram att hon tänkte sälja sin åtråvärda bostadsrätt i attraktiva söderförorten Enskede för att flytta till – Norrköping, sin barndomsstad. Inte till en gård på landet för att börja odla bin och ekologiska snittblommor utan för att flytta till en hyresrätt mitt i staden. För till hennes och alla stockholmarnas oerhörda förvåning krävdes det tydligen bara ett telefonsamtal till en Norrköpingsmäklare och vips så var hon hyresgäst i en drömlik sekelskifteslägenhet med en provocerande myckenhet av kakelugnar och stuckatur. Barnomsorg och skolplatser till ungarna fanns att ordna genom ett par telefonsamtal. Inga livslånga köer där inte. Byta jobb behövde ingen i familjen göra för det gick att jobba på distans.

Och, i ett antal krönikor och poddavsnitt fick de hugade veta att hela detta gjordes för att få livet att flyta på lite smidigare. Genom närhet till familj, mindre avstånd, mindre stress och hets helt enkelt.

Jag förstår henne till fullo. Jag har haft småbarn i Stockholm och har inte haft någon avlastning i form av svär- eller morföräldrar i närheten. Det kan jag inte direkt rekommendera till folk som har tänkt sig att ha barn och samtidigt vill förvärvsarbeta i lite mer hektiska yrken.

Den överhettade bostadsmarknaden i Stockholm

Minns många svettiga förskolehämtningar, där jag stod inklämd i t-banans eftermiddagsrusning och svor över inställda tåg, och ­önskade mig en batmankappa för att kunna flyga fram över ­Gullmarsplans sedvanliga trafikstockning för att hinna hämta den ena ungen i någorlunda tid och för att kunna passa den andre ungens skoltaxi. Nästan alla mina hämtningar av barn nummer två gjorde jag med en enda svepande rörelse, där jag äntrade förskolan, tog barnet i nacken, drämde ner det i overallen (mitt mest hatade barnplagg f ö) och forcerade ner hen i cykelsitsen. (Ja, alltså så såg det ut i mitt huvud i alla fall). Eller med svettig rygg och telefonen inklämd mellan öra och axel, dragandes i en pulka i väldigt grusig snö (ni som kan ljudet hör det nu, gnisslande grus som river upp pulkan underifrån och så den molande surtystnaden av barnet som ­VÄGRAR gå) samtidigt som en försöker förhandla fram en tid på vårdcentralen för att få en ny medicin mot den galopperande springmasken till barnet i pulkan... och samtidigt försöka hinna hem i tid för att genskjuta skoltaxin som levererar barn nummer ett. Känslan av att behöva vara överallt exakt samtidigt utan att storstaden samarbetade det allra minsta med mig var överhängande, hela tiden.

Frågan är hur detta år av pandemi och distansarbete har blandat kortleken för Stockholms överhettade fastighetsmarknad nu. För redan innan pandemin slog till hade antalet utflyttande blivit större än antalet inflyttande till Stockholms län.

Och nu, när en fiberkabel kan vara den förlängda armen som möjliggör att du kan sköta ditt jobb från Norrköping, Lycksele eller Barcelona under hela veckan, tja, vad gör då att du vill bo kvar på ett ställe där boendekostnaderna är den enskilt största posten i din månadsbudget? Där barnomsorgsplatserna måste säkras när barnet är spermie, och där träningstimmarna på fotbollsplanen kan förläggas till klockan 20:30 för att det inte finns några tider någonstans?

Kommer vi längta tillräckligt mycket efter urbanitet?

Och där myckenheten av andra människor, det härliga storstadsmyllret, underbara krogar, teatrar osv under det senaste året bara varit en enda stor hotfull smittorisk?

För många har detta år inneburit distansarbete, och för många har det fungerat förbluffande bra. Helt beroende av den egna, privata situationen, så klart. Sitter man ensam i en etta hela dagen och behöver jobbets sociala input, suger det. Har man några små barn att ta hand om, så kapar distansarbetet några hörn. En slipper trängas i kollektivtrafiken, en hinner sätta på grytan med köttfärssåsen i lagom tid innan de kommer hem.

Och det öppnar dörren för att skaffa ett boende någon helt annanstans än i Stockholm, Göteborg eller för den delen Malmö. Frågan är nu, längtar vi tillräckligt mycket efter urbanitet för att fortsätta ställa upp på storstadens villkor? Eller blir det många många fler, som tar fiberkabeln och drar?

Läs mer:

Imke Janoschek: vår längtan efter att skapa något

Imke Janoschek: Därför är trädgården den nya statuscykeln

Lisa Nilsson: ”Storstadsbor – ni är naiva som vill flytta till landet”

503 Service Unavailable