Ann Ringstrand Imke Janoschek

Ljudet av en surrande symaskin är det mest betryggande jag vet. Min mamma sydde sig igenom hela min uppväxt under 70-talet. Ofta på kvällarna, när jag låg i sängen och väntade på att somna. Jag visste att livet var i jämvikt när hon sydde. Hon blev glad och nöjd av att sy. Även om maskinen krånglade, kunde hon i lugn och ro mecka omkring med den, extra nöjd när hon fick till det. Då var det kläder som syddes, byxor som las upp, jackor som syddes om.

Nu, i 70-årsåldern, syr hon hela sofföverdrag, lapptäcken, eller en hel kollektion med munskydd med inbyggd ficka för att kunna byta filter. (Hon bor i Tyskland). Hon är helt enkelt väldigt bra på att sy, och hon älskar det. Hennes mormor, min mormorsmor, var ännu bättre på att sy. Hennes symaskin var uråldrig och hade en sådan där trampa som drev maskinen och ett hjul som hon snurrade på med högerhanden. Det energiska ibland lite aggressiva trampet minns jag. Surrandet som försäkrade att nu blev saker och ting gjorda. Den nöjda stämningen som spred sig i rummet och på hela våningen. Ingen i min familj fick någonsin ett nervsammanbrott vid symaskinen. Det var symaskinens absolut största förtjänst i min bok, för folk fick annars konstant nervsammanbrott kring allt möjligt.

Mormorsmor Hertha dog när jag var åtta år. Hon blev 94, hade långt grått hår till midjan som snurrades upp i en knut, och hon hörde dåligt. I familjeberättelsen var Hertha lite »genial«, hon glömde hela världen när hon satt och sydde. Ofta blev maten vidbränt för att hon helt enkelt hade lämnat kastrullerna på spisen och gått iväg till symaskinen. Måttet på hur bra hon var på att sy var att hon kunde »vända jackor«, det vill säga vända en utsliten jacka så att tygets mer oanvända innersida kom utåt. Där kan vi prata återbruk. I dag kastas allt vid minsta lilla hål.

Tyvärr blev jag inte alls lika bra på att sy. Men jag älskade alla samtalen kring olika tyger, möjligheterna som tycktes oändliga, bara man hade ett stycke tyg och mamma hade tid. Och jag gillade att fördjupa mig i Burda-tidningar, där det visades en massa klänningar med medföljande mönster.

Ann Ringstrand

Ann Ringstrand.

Modeskaparen och yogaläraren Ann Ringstrand som var med och grundade det svenska modemärket Hope på 00-talet, skriver i sin nya bok ”SY” om hur hon skapar tiden för att ägna sig åt detta som hon älskar så mycket. Hon började sy när hon var sju år. Och upptäckte att hon kunde hamna i »the zone«, det som ibland kallas flow, att glömma tid och rum. Precis som min mamma och min mormorsmor.

Ann Ringstrands bok SY

I dag, när Ann har passerat femtio, och lämnat Hope, är hennes tips att dela upp livet i femårs- eller till och med tioårscykler för att inte förtvivla kring att aldrig få tid för sina egna intressen.

»Tio år av hämtning på förskolan, fem år av träning, tio år av jobbkarriär, fem år av hemmafix och tio år av mer egentid«, skriver Ann.

Sedan kan man kanske tänka så här enligt henne:

»Säg nej till en familjehelg på annan ort för att vara hemma och sy.«

En hel helg med symaskinen och kanske ett träningspass och mycket sömn är Anns lyckoformel. Jag tycker att det är mycket tänkvärt och ett smart tips i synnerhet för folk som just fått småbarn och ibland låser in sig på toa med en påhittad förstoppning för att få ett minimum av egentid. Jag kommer ihåg hur jag under våra småbarnsår undrade om jag NÅGONSIN skulle kunna få vara ensam i trädgården igen för att gräva lite i fred.

Att skapa tid och rum för sina kreativa kärlekar är en utmaning och inte alla förunnat. Men som vi gillar dessa rum, där skaparting samlas. Vurmen för verkstäder och ateljéer har på senare år bara ökat. Ju mer bildskärmar vi samlar runtomkring oss, desto större är längtan efter det ursprungliga skapandet. Det som en gör med händerna. (Alltså inte med ett finger på en touch-screen). Det finns inte minst ett visst snyltande på hantverkets och industriproduktionens estetik, det där härliga med vackra i tygprover i en hög, lerklumpar i en keramikverkstad, nötta gamla verktyg och slitna golv, stora fönster och så vidare.

Vår faiblesse för den estetiken har gått så långt att fastighetsutvecklare aldrig missar en möjlighet att kalla ett nytt stort projekt med lyxlägenheter för ”fabriken”-nånting. Då menas sällan en fullt automatiserad fabrik av dagens snitt, utan mer något som kanske hade passat på Söders höjder runt sekelskiftet. Ordet ska få oss att minnas gamla industrilokalers härlighet. Och det ska få oss att tänka på ställen där det de facto skapades något. För det är det vi längtar efter, att skapa något som går att ta på.

Läs mer om Ann Ringstrands bok ”SY: 10 nya modeplagg av designer Ann Ringstrand”. (reklamlänk från Adtraction)

Foto på Ann Ringstrand: Mattias Björklund

Läs mer:

Keramikerna i Dalarna – Vi kikar in i Verkstaden

Pandemitrend: 7 mjuka måsten för Vintern 2020

Imke Janoschek: Vår omgivning är viktigare än någonsin