Balkrishna Doshi ligger bakom Kontemplationens nya tempel
Doshi retreat på Vitra Campus började som den legendariske arkitektens första internationella projekt – men blev även hans sista någonsin.
På Vitra Campus i Weil am Rhein har en vindlande installation av väderbeständigt stål vuxit upp ur den tyska myllan. Doshi retreat är en plats gjord för tystnad och kontemplation, en uppenbarelse om två omslingrade kobror som kom till den nu bortgångne arkitekten Balkrishna Doshi i en dröm. Doshi var en sann pionjär inom modernistisk och brutalistisk arkitektur i sitt hemland och fick – bland många andra prestigefulla utmärkelser – ta emot Pritzkerpriset år 2018. Han har arbetat med storheter som Le Corbusier och Louis Kahn, grundat arkitektskolan i Ahmedabad och den egna arkitektstudion Sangath. Under sin långa karriär uppförde han över 100 verk i sitt hemland, men Doshi retreat är det första att någonsin uppföras utanför Indien – det blev även hans sista.
»Arkitektur handlar om en förtrollande upplevelse – och det är precis vad detta är«, förklarade Vitras styrelseordförande emeritus Rolf Fehlbaum i samband med invigningen. »Ingen annan arkitekt i dag har tänkt lika mycket och länge på arkitekturens spirituella dimension. Han lärde mig saker som jag alltid kommer bära med mig.«
Vitra Campus
Ett unikt område i tyska Weil am Rhein, där möbeltillverkaren Vitra sedan 1981 inte bara har sin produktion utan dessutom samlar modern arkitektur, design och konst. Med bygnader av idag världskända arkitekter som Zaha Hadid, Frank Gehry, Álvaro Siza och Jean Prouvé. Delar av campusområdet – bland annat den del som rymmer det senaste tillskottet Doshi retreat – har öppet för allmänheten varje dag klockan 10–18.
Balkrishna Doshi gick bort i slutet av januari år 2023, bara några dagar tidigare hade Rolf Fehlbaum besökt sin vän och bekräftat Vitras åtagande att förverkliga Doshi retreat. Projektet togs över av arkitektens barnbarn Khushnu Panthaki Hoof, som slutförde Doshi Retreat tillsammans med sin make Sönke Hoof, även hon tog till orda under invigningen på Vitra Campus.
»Doshi var en lärare genom sin blotta närvaro. Han var en väldigt öppen person som aldrig hade ett enskilt sätt att göra saker på – hans enda konstanta tro var filosofin att allt är flytande. När vi satt och arbetade tillsammans kunde han ställa egendomliga frågor som alltid väckte ens nyfikenhet, som »Hur tror du det känns att vara ett löv som faller från trädet?« eller »Om ett träd skulle flyga genom rymden, hur skulle trädet uppleva det?«. Och frågorna framkallade de mest oväntade och djupsinniga samtal, som blev utgångspunkter för vårt arbete. Han har fortsatt att guida oss genom den här processen, genom något han sa under det inledande arbetet – att tystnaden är den mest generösa formen av vägledning. Nu är det tystnaden efter honom som har väglett oss hela vägen fram.«
Granne med stjärnarkitekten Tadao Ando
Faktum är att det inte heller rent fysiskt finns någon enkel väg till Doshi retreat. Gömt bakom den japanska stjärnarkitekten Tadao Andos poetiska manifestation i betong – Conference Pavilion – som inspirerats av japanska zenträdgårdar. En tomt som valts ut för sitt avstånd från resten av campusbyggnaderna och ytterligare befäster Andos idé om att skapa en del av Vitra Campus som man måste anstränga sig för att komma till. Även om aningslösa besökare sakteliga börjat trampa upp det raka spåret från Vitra Museum så finns de nogsamt planerade gångvägarna här av en anledning. Enligt den japanska traditionen kan onda andar endast resa i räta linjer, och inom japansk arkitektur är det därför tradition att fysiskt avleda dem. Så den kontemplerande resan – kanske väl behövlig för många av oss stressade samtidssjälar – som är Doshi retreat tar sin början redan när du tålmodigt vandrar den väg som Ando avsett. Väl framme vid hans utdragna betongknut är det bara att kika runt hörnet för att träda in i Doshis värld.
»Vi insåg att Doshi Retreat inte kan vara en plats som man bara går in i, det måste vara en plats man anländer till. Vi visade Doshi fem olika varianter av stigar, och en av skisserna hade något sammanflätade stigar. Han tittade länge på den, och sa: »Det här påminner mig om en dröm jag hade i mitt förfäders hem om två sammanflätade ormar«. I det ögonblicket visste vi alla intuitivt att något hade träffat rätt och att stigen hade avslöjat sig själv för oss«, berättar Khushnu Panthaki Hoof.
En idé som föddes år 2020
Doshi Retreat utgörs alltså av två sammanflätade stigar som korsar varandra och leder besökaren ner i underjorden till en paviljong – eller en kontemplationskammare om man ska använda upphovsmannens terminologi. Paviljongen nås genom en kort, välvd tunnel och innehåller en stor gong, som ramas in av två halvcirkelformade stenbänkar. Bänkarna skyddas delvis av en mandala i mässing som hamrats för hand av hantverkare i Indien.
Väggarna i de nedsänkta gångarna och den skulpturala strukturen är tillverkade av återvunnet och förnybart väderbeständigt stål. På de platser där gångarna går ihop möts besökaren av ett inbyggt ljudsystem som spelar ljudupptagningar med gongar och flöjter, en stegvis nedstigning både fysiskt och själsligt på väg till kontemplationens helgedom.
Vitras emeritusordförande Rolf Fehlbaum – som är hjärnan bakom den arkitektoniska landskapsbilden på Vitra Campus – lärde känna Balkrishna Doshi år 2005 när de båda satt i juryn för Pritzkerpriset och genom åren blev de nära vänner. När Fehlbaum femton år senare besökte Modhera Sun Temple i nordvästra Indien kände han omedelbart ett behov av att skapa ett utrymme på Vitra Campus som kunde efterlikna samma känsla av ensamhet och kontemplation som han upplevde där. Och det fanns ingen han hellre ville be om att utforma det än sin vän Doshi.
»Sedan den här idén föddes år 2020 har världen förändrats. Konfrontation, polarisering, krig och auktoritarism har blivit allt vanligare – att uppföra något som representerar Doshis värderingar känns bara ännu mer passande med tanke på sakers tillstånd. För Doshi var någon som byggde broar mellan öst och väst, mellan vetenskap på andlighet, mellan tradition och modernitet. Hans värld präglades av ödmjukhet, generositet, humor och försoning. Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha hans närvaro med oss här på campus«, berättar Rolf Fehlbaum.
