Hemma hos Monica Förster i Stockholms skärgård

0:32

Efter reklamen: Hemma Hos: Hygge I London med Covet Noir

(0:32)

Monica Förster har just varit i Milano och ställt ut på världens viktigaste designmässa, för cirka trettionde gången. Denna gång lanserade hon bland mycket annat ett samarbete med det italienska toppmärket Paola Lenti, en liggstol helt i textil.

»Att vara med på den internationella planhalvan i Milano kräver ditt yttersta. För att höras och synas, vara med i dessa sammanhang, måste man verkligen vara på tå«, säger hon. »När man samarbetar med ett sådant varumärke kommer 300 journalister, chefredaktören från italienska Interni och liknande. Att leverera in på den absolut högsta nivån år efter år gör att man måste skapa ett annat utrymme i livet, så att man orkar.«

Monica ­Förster

Ålder: 59 år.
Familj: Maken Staffan Hellstrand och sonen Bruno.
Bakgrund: Monica Förster ­utbildades på Beckmans och ­Konstfack och har under 30 år verkat som designer i Sverige och ­internationellt. Hennes Monica ­Förster Design studio arbetar med kunder som Poltrona Frau, de Padova, Paola Lenti, Svenskt tenn, Rörstrand, Gense, Alessi, Orrefors och Zanat där hon är kreativ chef. Monica har vunnit åtskilliga priser, bland annat Årets designer och Lauritz Icon Award i Residence Stora Formpris, Bruno Mathsson-priset och det åtråvärda Red Dot design award.

Ett andra hus skapade ett mellanrum

Under pandemin 2020 var det dags att ta tag i detta utrymme. Monica och hennes man Staffan Hellstrand köpte en tomt på Torö, i södra skärgården utanför Stockholm. De hade letat i nästan två år, och valet föll på en röd sportstuga från 70-talet, ett ganska enkelt hus utan vatten och avlopp. »Det första året bodde vi på det sättet där, på en luftmadrass och bar vatten in och ut ur huset, det var ganska skönt«, säger Monica. »Man märker snabbt att man faktiskt inte behöver så mycket. Det är nu, efter trettio år som designer, som jag verkligen längtar efter den typen av förenkling.«

Att platsen för huset och återhämtningen blev Torö var inte helt självklart. »Vi har vänner på Torö, men annars ingen egentlig koppling till den här platsen«, säger hon. »Vi ville komma åt vattnet, för vi gillar båda att simma. Vi ville ha ett ställe som inte var färdigt och som man kunde bygga om, där vi kunde skapa efter våra förutsättningar.«

För att komma till Monicas och Staffans tomt får man parkera en bit bort och gå. Det är bergigt och man får tänka till kring var man sätter ner foten i nästa steg, här går man inte och skrollar samtidigt på telefonen. Utsikten bakom de två husen är hisnande. Havet glittrar bland de höga knotiga tallarna, och nere vid badplatsen dinglar en hängmatta mellan träden och väntar på någon som uppskattar lättja och salta vindar.

»Om vi hade fått för oss att riva det befintliga huset här och bygga allting nytt hade det blivit ganska besvärligt. Vi hade fått riva för hand och det hade blivit väldigt dyrt. Varje sten och planka hade man fått bära fram och tillbaka.«

Från husen, som heter Berghem och ligger på en udde, har man nu en 270-gradersvy mot vattnet. Solen vandrar runt tomten under dagen. I dag, fyra år efter inflytt, står det två hus på tomten. Det ena utgår från det gamla sportstugeskalet. Det andra är ett nytt hus, ett tillägg. Däremellan finns det ett utrymme, ett mellanrum.

I det huset som bygger på skalet av den före detta gamla sportstugan finns kök och vardagsrum, eldstad och utgång till en stor terrass. Det andra huset, som byggdes helt nytt, är en sovrumslänga med två sovrum och ett badrum. Längs med detta mer privata hus kan man träda ut ur varje rum på en smal terrass som vänder sig mot morgonsolen och det runda steniga berget. Det är en väldigt vilsam rutin på morgonen, kan man tänka sig, att vakna och se på denna vy.

Det var här Staffan och Monica vigdes förra sommaren. »Men det ska väl inte det här handla om«, skrattar hon när jag frågar lite mer om bröllopet, dit det kom hundra gäster från när och fjärran.

Hemma hos ostrondykaren Lotta Klemming

Huset passar allas olika behov

Monica Förster har alltid haft hög integritet. Jag har följt henne under lång tid, sedan hennes debut på Möbelmässan år 2003, med produkten Cloud, ett stort tältaktigt, fjäderlätt moln för företaget Snowcrash, ett moln som skulle ge ett utrymme att vara i på kontor och till exempel titta på film. En design som faktiskt slog ner som en bomb och var väldigt annorlunda, tog plats och gav näring åt hjärnan – en produkt som gjorde att man kände lust, glädje och nyfikenhet kring designbranschen. Sedan dess har hennes produktkatalog vuxit och brett ut sig. Monica Förster Design Studio är en av få svenska designstudior som arbetar flitigt med internationella kunder och som alltid är med på Milanomässan.

När jag frågar efter några vändpunkter i hennes karriär som gjort att saker och ting har tagit fart nämner hon bland annat molntältet, och ett samarbete med Poltrona Frau 2007 – som bland annat resulterade i en gigantisk handarbetad sittpuff i skinn. Men även det nu tioårsjubilerande samarbetet med det bosniska träföretaget Zanat, där Monica är creative director, är ett sådant speciellt och stort projekt för henne.

Vi återvänder till skärgården och husen. Det är hennes första hus, efter tre decennier av annan produktdesign. »Jag gillar ju verkligen utmaningar. En av våra gäster under bröllopet sa att huset var som en smyckeskrin, och det tycker jag var en väldigt fin komplimang.«

Lösningen att ha skalet av det gamla huset kvar, hade en mängd olika anledningar, säger Monica. »Min tanke var att vi utgår från det här, vi strippar bort en hel del, men behåller grunden och takstolar. Skalet var också lite fult. Men jag kände att det kanske får vara det. Man kan plantera en buske framför.«

För Monica var beslutet att bygga vidare på det som fanns ett väldigt viktigt vägval. »Att förhålla sig till det som är, att jobba med det som utgångspunkt, påverkar hela projektet i en viss riktning, man får gränser och ramar. I stället för att sudda ut allt som varit får man röra sig i den ramen, det är lärorikt och också mer hållbart.«

Från huset med kök och vardagsrum går man ut till mellanrummet, som täcks delvis av en pergola, och här leder en trappa upp till det andra huset.

»I en familj har man olika behov, man vill olika saker samtidigt. I vår familj håller vi på med musik, konst och design. Här har vi då två hus, där alla kan ägna sig åt sitt. Det har fungerat väldigt bra för oss. Staffan kan sitta och lyssna på väldigt hög musik, utan att det stör Bruno (sonen) som sitter uppe och pluggar. Någon vill spela dataspel och det är en mängd ljud som andra människor tycker är jobbiga. Då räcker det ibland inte med att stänga en dörr. Vi har denna passage av luft emellan oss då. Att kunna dela upp ljud är otroligt bra.«

»Det fina är att man först är inne i ett hus som är varmt och skönt och det luktar av brasan. Men man är inte i stan, utan på landet. Och då är tanken med det här mellanrummet att det ska kunna ge detta: att man går ut och känner att man är i naturen. Det blir som en reset. På dagen kommer man ut och man känner hur vinden blåser och hur det luktar.

Man känner vattnet. På natten ser man stjärnorna. Jag tycker att det här mellanrummet bara är positivt. Det är också något som jag har med mig från Norrland. Det är på mina föräldrars gård där de hade ett mycket större hus och lagård och workshop. Där gick man alltid mellan de här husen och hämtade grejor. Här är det så att man får ett slags dusch. En snabbdusch, som är lite sinnligt. Det ligger mycket poesi i det här mellanrummet.«

Naturen påminner om uppväxten

Vi börjar prata om vad det egentligen betyder att kunna åka till ett lantställe och ha denna närhet till naturen och möjlighet att släppa fram annat. »Å ena sidan är jag väldigt relaxed. Men om jag tänker efter skulle kanske inte Staffan säga att jag är det. Om man är en person som jag, som älskar det kreativa arbetet, då kräver det mycket. Men när jag är här, under våra år med bara sommarvatten till exempel, där kan jag känna att det gör mig ingenting att leva enkelt på det sättet.«

Monica är uppvuxen i Norrland, i Dorotea. Hennes föräldrar drev ett hotell och ett skogsbruk och en gård. Hon har berättat om sin uppväxt i det lilla samhället och hennes starka koppling till naturen där, även om hon som barn vägrade följa med ut i skogen. Naturen runt Berghem påminner henne om uppväxten.

För något år sedan släppte Monica en kollek­tion mattor med mattföretaget Ogeborg under namnet Jag ärvde en skog, ett mycket personligt projekt. En av mattorna ligger nu i vardagsrummet på Berghem. Hela stället är möblerat med Monicas design. »För mig är det hela tiden viktigt att tillföra känslor i våra objekt, att skapa något slags magi och poesi i saker som vi gör. När det handlade om samarbetet med Ogeborg så var det som ett ofött projekt som jag bar i mig väldigt länge. Jag ärvde en skog när min pappa dog, och det gjorde saker med mig. Jag försökte närma mig skogen och plockade växter och samlade och kände att jag ville göra något med detta, men det tog tid att veta vad.

Jag fungerar så att jag går på en vilja att skapa någonting. Och när det gäller projektet skog fanns det ju faktiskt en skog som jag ärvde efter min far, och frågan var vad jag skulle göra med den. Just den här processen var smärtsam och jag fick bearbeta mycket. Men den typen av känslor är en stark inspiration i det konstnärliga arbetet.«

Extrem minimalism hemma hos Chimi-grundaren