Hemma i smedjelängan hos Magda Marnell
Franskt munkkloster möter japansk zen i de uppländska kulturminnesskogarna – Magda Marnell och hennes familj har funnit en lekfull fristad i den gamla smedjearbetarbostaden.
En vacker och välbevarad kulturmiljö, där två järnbruk från 1600-talet utgör viktiga nav i de uppländska skogarna. Bennebols bruk och Vällnora ligger bara någon kilometer ifrån varandra – två små bruksbyar på gränsen till Roslagen. De har i dag varsin bevarad masugn och klassas som Q-märkt kulturminnesmark. Ändå var det inte kärlek förrän vid andra ögonkastet för Magda Marnells familj och den gamla smedjelängan.
»Vi hade varit och tittat på huset redan sommaren innan, men tyckte att stället som helhet var ganska fult. Det var fortfarande ett fint hus från 1700-talet, men det var fult i jämförelse med alla vackra vita stenlängor runt omkring. Och jag tror inte vi är ensamma om att inte gå igång på gatans fulaste hus? Men när vi kom tillbaka under pandemisommaren 2020 såg vi på det annorlunda. Och vi hade blivit presenterade för en granne i Vällnora som skulle låta oss hyra deras ställe över sommaren«, berättar Magda Marnell.
Magda Marnell
Ålder: 43 år.
Familj: Alexander Havelda, barnen Dasha, 9 år, Milada, 6 år och Lev, 3 år.
Aktuell med: Nya kollektionen Ägg för Matsson Marnell, en serie mindre organiska skulpturer i trä. Samt med samarbetet mellan Matsson Marnell och designstudion Hyfer Objects, som vi visades upp i en utställning under 3daysofdesign i Köpenhamn och pågår hela sommaren.
Franskt munkkloster möter japansk zen
Men när sommaren 2020 skulle börja dök alltså den gamla smedjearbetarbostaden upp igen och familjen bestämde sig för att slå till. Husets skick var spartanskt, det fanns varken badrum eller rinnande vatten. Det som fanns var dock tillgångar ännu större än så, i form av grannar med nyttiga kompetenser – en arkitekt som specialiserar sig på byggnadsvård och en skicklig snickare till exempel.
Sedan dess har Magda och hennes familj sett till att renovera enligt byggnadsvårdskonstens alla regler, det vill säga de har endast använt sig av naturliga material och även anlagt ett ekologiskt avlopp – som utgörs av två stora tunnor med vatten som självrenar med hjälp av växter. När de köpte Smedjelängan fanns alltså inget vatten draget in i huset, och för att inte göra några stora ingrepp på byggnaden adderade man en 30 kvadratmeter stor tillbyggnad som rymmer ett väl tilltaget badrum. »Man vill helst inte dra in vatten i så här gamla hus, eftersom man då riskerar vattenläckor som kan vara förödande på den gamla strukturen. I stället valde vi att göra en tillbyggnad som adderade till det ursprungliga huset, för att få till ett bra badrum.«
När Smedjelängan en gång byggdes var det som ett slags 1700-talets radhuslösning, huset byggdes som hem för tre familjer och var indelat i sektioner. Ett av de första och största ingreppen som familjen gjorde var att öppna upp mellan de tre delarna invändigt, samtidigt som exteriören har förblivit oförändrad. Så även om det inte syns på utsidan kan man röra sig fritt mellan husets båda ändar på insidan, den mittersta bostadsdelen öppnades även upp till nock och blev till ett pampigt vardagsrum med fem meter i takhöjd. Panelen togs bort och väggarna lerklinades, där behöll man sedan lerans naturliga färg i stället för att måla.
»Den första inredningsinspirationen som kom till mig var att vi skulle inreda huset som ett franskt munkkloster, blandat med lite japansk zen och buddhisttempel. Där passade den naturliga leran in väldigt bra. Och den visionen har styrt väldigt mycket. Det är mycket mörka trädetaljer, krucifix och vita väggar. Samtidigt som jag har försökt få in en del allmoge, som känns autentiskt för tiden när huset byggdes«, berättar Magda och fortsätter:
»Min ambition är att det ska vara något inslag som är allmoge – från 1700- eller 1800-talet – i varje rum, och samma sak med detaljer i järn eller annat smide, för att knyta an till det gamla järnbruket. Och sedan något modernt i varje rum. Rislamporna var en stor nyckel till att skapa kontrast mot allt gammalt, de står för den japanska och minimalistiska känslan som jag var ute efter men skapar även en spänning mellan de olika influenserna och materialen. Den spänningen gillar jag att jobba med.«
Familjen har skapat en lekfull oas
Magda Marnell är modedesigner och driver även designstudion Matsson Marnell tillsammans med Katrina Matsson – skapandet är en ständigt pågående process. »Jag är väldigt känslosam i min inredning, jag känner efter vad som känns rätt snarare än tänker ut vad som skulle vara snyggt. När jag såg de fantastiska lerväggarna kändes det lika uppenbart att vi skulle behålla dem, som att man inte kunde måla dem. Jag är glad att vi behöll lerans ursprungliga färg och textur, den är inte bara fantastiskt vacker utan reflekterar även ljuset på ett förtrollande sätt. För att få in andra kulörer målade vi i stället dörrposter och fönster med linoljefärg.«
Familjens tjeckiska vän Lucie Jindrák Skřivánková bjöds in för att göra en muralmålning i vardagsrummet, inför projektet skickade Magda inspirationsbilder på saker de gillar och bilder av muralmålningar från 1700-talet. Samtidigt ville hon att Lucie skulle känna sig fri att tolka den fysiska platsen. »Det enda som kändes viktigt för mig var att målningen skulle utföras med kulörer som faktiskt existerade på 1700- och 1800-talen, med naturliga pigment och äggoljetempera. Just äggoljetempera var ju något som förekom redan då, och äggen vi använde kom från grannens hönor, samma granne som hjälpte oss med kodynga till lerkliningen. Så det är högst lokala resurser vi pratar om här«, säger Magda och skrattar.
Resultatet blev ett abstrakt familjeporträtt med moderna former. »Lucie hade egentligen en annan plan, men släppte den helt när hon väl kom hit och fokuserade på oss som familj. Jag var gravid med vårt tredje barn då och han är med som en liten krumelur längst ner på väggen. Målningen blev ett slags ursprungsverk från den tid som huset härstammar ifrån, samtidigt som den adderar ett modernare uttryck som representerar oss.«
Ambitionen med renoveringen har aldrig varit att resa bakåt i tiden, utan för familjen att ta hand om huset på sitt sätt – genom att hålla en linje utifrån vad som är bra för huset. Och skapa platsen de vill vara på.
Husets egen identitet
»Man vill inte att det ska vara för många saker i ett sommarhus. Inredningen ska hellre vara enkel och sparsmakad. Vi ska komma dit för att vila och slappna av, inte behöva hålla på och trängas med en massa saker. Nu när vi är klara med all renovering vill vi att huset ska vara en fristad. Vi tänker på det som hela familjens lekstuga snarare än vår arbetsplats.«
Men så har det alltså inte alltid varit. De första åren i smedjelängan präglades av den omfattande renoveringen, det fanns alltid någonting som behövde göras eller fixas när familjen var där. Sedan ett och ett halvt åt tillbaka börjar lekstugekänslan sätta in.
Nu tillbringar Magda och hennes familj hela somrarna här, under resten av året är de där ungefär varannan helg. Till vardags bor de i en jugendlägenhet vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm, en miljö som skiljer sig från den de skapat i Bennebols bruk. »När vi köpte smedjelängan hade vi precis gjort en stor utrensning inför vår lägenhetsflytt och det fanns inte så mycket att bara plocka med sig hemifrån. Vilket också var ganska skönt för det gjorde ännu mer att den här platsen fick en egen identitet, helt frikopplad från vår lägenhet i stan.«
Lösningen blev i stället en ordentlig loppisrunda och nu är de självutnämnda experter på uppländska loppisar. Och eftersom källorna till de nyfunna skatterna var så tydligt geografiskt koncentrerade, blev slutresultatet enhetligt i sin tur. »Det finns något organiskt i de lokala loppisarna, alla sakerna där kommer ju från människor som levt på den här platsen.«
»Sommarhuset och lägenheten i stan är två helt olika världar inredningsmässigt. Samtidigt som mina principer alltid är desamma så tillämpar jag dem på olika sätt, för jag vill alltid utgå från platsen. Det här är ett 1700-talshus som är ganska rått och kargt, det ligger på en liten höjd ute i skogen och det är mycket väder här. Här finns ingen känsla av att det ska vara romantiskt och gulligt med blommigt porslin. För det är inte stämningen här.«
Drömmer om en pool
Huset heter Lunds boning och är enligt gamla dokument uppfört 1740. Säljarna var två kusiner och ättlingar till familjen Lund, som ursprungligen bodde i huset. De var ofta här under sin barndoms somrar, på besök hos sin farmor under första halvan av 1900-talet. I vuxen ålder lyckades de köpa huset tillsammans, men de bodde båda långt bort och var inte här så mycket.
I dag består de närmsta grannarna av kulturintresserade arkeologer, konstnärer, musiker, miljöjurister och biologer – som gärna tar med Magdas äldsta dotter på blomstervandringar i naturen. Gemenskapen är stark och intresset för byggnadsvård stort, den lokala expertisen och engagemanget för området är ovanligt starkt. Så här i kulturminnesmark är det enkelt att förstå varför.
Trädgården är fortfarande ett kommande projekt, som ska följa samma filosofi som huset. Där familjen har fått växter och sticklingar av sina grannar och gjort efterforskningar kring vilka originalväxter som ursprungligen vuxit här, både i Bennebols bruk och Vällnora. Familjen drömmer om en pool, allra helst en tjusig naturpool, men det får vänta ett tag till. »I år kommer jag att lägga fokus på att styra upp trädgården som helhet, för att skapa mer rumsligheter och struktur där, men det är inget som kommer att bli klart nu i sommar. Jag har inte jobbat så mycket med trädgård tidigare så det är en utmaning jag verkligen ser fram emot. Samtidigt som den bästa filosofin alltid brukar vara att köra på och testa sig fram, blir det fel får man bara göra om«, säger Magda och ler.
»Ibland är själva görandet grejen, och så tänker jag väldigt mycket med vårt sommarhus. Det finns ett egenvärde i görandet och tänker man på det så spelar det inte så stor roll om man behöver göra om. Jag har flyttat jordhögar fram och tillbaka i omgångar, men tillfredställelsen finns i arbetet snarare än i resultatet.«
