Projektet: I ateljén hos Anastassiades
En av samtidens mest spännande designer öppnar dörren till sin verkstad i London, och presenterar ett nytt projekt för Fritz Hansen.
Solljuset kastar sig in genom glastaket, vilt och lössläppt, och den före detta bilverkstaden fylls till bristningsgränsen av energi. London visar sig från sin bästa sida. Michael Anastassiades och hans medarbetare har huserat på Rochester Place 50 i sju år. När han berättar att han initialt var motvillig till att ens kolla på lokalen, trots att han var i desperat behov av en större arbetsplats, låter det helt befängt.
»Jag sa ›absolut inte‹. Jag ville inte komma och titta. Jag ville inte flytta studion till Camden. Det är långt att pendla från Waterloo där jag bor, och ärligt talat gillar jag inte området. Jag hade sådana fördomar. Men mäklaren bönade och bad. Så jag åkte hit – och blev blixtförälskad«, säger Michael där han står mitt i ljuset och kisar.
Vi kisar tillbaka. Myser i den karismatiska ateljén. Vi är på plats för att kolla på studions nya samarbete med Fritz Hansen. Det är inte en lampa, låt oss slå fast det med en gång. ”Alla tror säkert att det är en armatur”, skrockar Michael och Els van Hoorebeeck, Fritz Hansens creative director, i kör och ser luriga ut. Ja, tanken har slagit oss. Studion är ju välkänd för sin expressiva belysningsdesign. Men så är alltså icke fallet, den nya kollektionen After består, tills vidare, av en stol och ett bord. Mer om detta strax. Men låt oss dröja oss kvar i det citrusgula skenet ett ögonblick.
»Här i studion händer allt. Jag har ett litet, kreativt team. Jag vill vara involverad i allt. Jag är hands on. Vi är hands on. Vi gör prototyper och arbetar som i en verkstad. I dag är det rent och snyggt, men det är för att ni är här, i vanliga fall är det en enda oreda. Vi tillverkar saker, och det syns. Det är en del av vår process«, konstaterar Michael.
Huset byggdes 1902 och från början fanns tre likadana verkstäder. Så småningom förvandlades de allihop till en annan typ av arbetsplatser: ateljéer. Vägg i vägg jobbade konstnären Paula Rego medan hon levde. Michaels del ser i stort sett ut som den alltid gjort, taket är förvisso totalrenoverat och de har byggt till och anpassat utrymmet efter sina behov, men utan att göra för stora förändringar och kväva magin.
»Jag vill ha mycket växter omkring mig. Det var ett av mina krav när vi flyttade in. Växter trivs här. De älskar ljuset men är väldigt krävande. Alla i studion har blivit experter på att sköta dem. Ett av kraven för att få anställning numer är faktiskt att man har gröna fingrar«, säger Michael och skrattar.
Hans tre medarbetare fnissar lite generat. Kanske vet de något vi inte vet. Bredvid den mest imponerande växten står i alla fall bordet och två stolar från den nya kollektionen. Lika yvig som växten är, lika lugna, avskalade och raffinerade är möblerna. Inget onödigt hejsan svejsan här inte. Finishen är naturligtvis gudomlig. Ytan är varm och levande.
»Vad är design?«,frågar Michael plötsligt medan vi provsitter den nya stolen. »Design är en ursäkt att konversera«, svarar han genast. »Man skapar något för att etablera en dialog. För att kunna prata, utbyta idéer. Man behöver en startpunkt och sedan bygger man vidare. Man bygger inte bara produkter, utan förhållanden. Jag vill inte att företag kommer till mig och säger ›vi vill ha en stol‹. Jag föredrar att en idé kommer till mig och jag kan hitta ett hem till den. Det är min filosofi. Det är så jag närmar mig design«, säger han.
Tidlös stol i gott sällskap
Han är inte ute efter att chockera med något helt nytt, utan samtala. Det verkar rimligt. Stolen är inte crazy bananas, utan en samtida tolkning av något du sett tidigare. Referenser som droppas är den klassiska klismosstolen, Kaare Klint och Poul Kjærholm. Det tunga artilleriet.
»Ja, jag är ute efter tidlöshet. För att nå dit börjar jag ofta med något bekant och sedan introducerar jag ett nytt lager ovanpå de referenser som har inspirerat mig. Det bekanta gör folk bekväma, det ökar chanserna till dialog. Det är en bra utgångspunkt.«
Han själv kommer från Cypern, och säger att alla länder har sitt eget sätt att närma sig design. Dansk design har inte så mycket ego, konstaterar han, vilket möjligen får oss svenskar att ramla av stolen, men man förstår hur han menar. »Det fascinerande med dansk design är att det känns som att ingen äger den. Den präglas av en kollektiv attityd. Många av de danska klassikerna är vidareutvecklingar av historiska modeller. Där handlar det också om det bekanta. Och det har påverkat mig i arbetet tillsammans med Fritz Hansen.«
Han plockar upp en träprototyp i skala 1:1. Den har inte samma svepande elegans i linjerna som den färdiga stolen, men man ser att grundtanken satt redan tidigt i processen.
»För mig och Fritz Hansen handlar det inte om att göra en ny, häftig stol. Det finns inget nytt i design, så är det med kreativa verksamheter. Jag tolkar och omtolkar idéer. Man delar ägandet med historien. Det är mer ödmjukt. Det handlar inte om ›jag, jag, jag‹.«
Ödmjukheten till trots är kollektionen så klart ett resultat av Michaels skulpturala formspråk och Fritz Hansens förfinade trähistoria. Askträ har valts för den ljusa känslan och för att det finns god tillgång. Möblerna bjuds också i ett vinrött utförande där inspirationen hämtats från patinerad mässing som Michael har en förkärlek för. Tillverkningen har varit en långsam process, vilket är bra, menar både Michael och Els. Konstruktionen är genomarbetad. Idéerna har fått tid att mogna. Det är inte så vanligt i dagens stressade samhälle. »Vi hade inte en tydlig agenda från början, utan samarbetet utvecklades som just en konversation. Då får idén en chans att växa organiskt. Det handlar inte om mig, utan om vår resa tillsammans«, säger Michael.
