Arkitektritade huset som står pall mot Skånes vindar – kika in!

Orkan. 33 sekundmeter i byarna. Tvärs över Öresund genom Helsingborg ner mot Landskrona förbi Ålabodarnas fiskeläge och ut över rapsfälten och fårhagarna och hela vägen fram till – pang! – det största fönstret du överhuvudtaget kan beställa i Sverige.

»Det höll!« Sex gånger tre meter. »Men det var jäkligt läskigt!« Vänt rakt mot vindögat.

»Jaussau? Vau di?« säger malmöiten Jonas Lindvall och drar ut en av sina egendesignade stolar och sätter sig vid ett av sina egendesignade matbord under en av sina egendesignade lampor. Han är inte ett dugg besvärad av sin beställares oro, verkar det. Och varför skulle han vara det? Han vet vad han gör, lämnar ingenting åt slumpen. Har gjort det här ett tag nu.

Ända sedan 1993, för att vara exakt. Då examinerades han som inredningsarkitekt från Högskolan för design- och konsthantverk i Göteborg efter utbytesår på Royal college of art i London och Det kongelige akademi i Köpenhamn. Jag träffade honom redan då. Han är sig precis lik. För sig med samma värdighet, spankulerar, som om han är lite öm i ryggslutet efter att ha fallit av något arabiskt fullblod, i handsydda lågskor och lammullströjor och manchesterkavajer som väger ett ton och som har ett outgrundligt antal små knappar och slag. Han andas klass. Men också bad ass – få arkitekter har lika lite lust att vara lagom.

»Jag vet inte säkert«, säger byggherren David Lundqvist, »Men jag tror ingen annan svensk villa har ett lika stort fönster. Detta är alltså 18 kvadratmeter stort! Och det är väl ungefär lika mycket fönsteryta som en normalvilla har totalt.«

»Njaeee«, knarrar Lindvall. »Det är snarare 15.«

»Och jag tror vi har 50 totalt. Så det är klart«, Lundqvist nickar mot kvastarna av sol som korsar och tvärsar genom det åtta meter höga vardagsrummet, »här kan ibland bli aningens varmt om somrarna.«

Hemma hos inredaren Nanna Lagerman: ”Jag ville skapa ett hem som speglar mig”

»Joooo«, knarrar Lindvall »Men samtidigt är ju den här passiva värmen som vi känner nu väldigt behaglig.«

Det är januari.

David Lundqvist och Jonas Lindvall är goda vänner. 2010 var Lundqvist – inte ens 30 fyllda – vd för ett fastighetsbolag. En av fastigheterna var Falksalts övergivna 60-talslager i Malmö. På Lindvalls initiativ förvandlades de 10 000 kvadraten till ett minimalistiskt kontorslandskap med populär lunchrestaurang och snart satt Lindvall och Lundqvist vägg i vägg. Det gör de fortfarande, men numera i en exklusiv patricierfastighet i Limhamns Bellevue-distrikt. Lundqvist med 60 anställda, Lindvall med två.

»Jag vill gestalta själv, ner till minsta detalj.«

Huset som står emot orkaner

Huset i Glumslöv stod klart 2019. Här bor David med hustrun Ann Söderlind och deras gemensamma barn Ebba och Greta, tolv och nio. Och Lindvall har ritat allt. Varenda millimeter. Varenda pinal.

»Vi svenskar tror att vi alla är arkitekter, att vi själva kan rita hus«, hävdar Lundqvist. »Men vi skulle ju aldrig komma på tanken att säga, ’Jag vill ha en Volvo, men vill designa den själv’. Man bör förlita sig på sin arkitekt, menar jag. Man bör säga, ’Den här känslan och den här funktionen vill jag ha, resten bestämmer du’. Vem är jag att sätta mig upp mot Jonas kunnande?«

Jenny Alversjö visar upp lägenheten efter renoveringen – se bilderna!

Lindvall skruvar generat på sig. »Om en uppdragsgivare kontaktar mig, då har denne förhoppningsvis gjort sin hemläxa«, säger han. »Det här tycker vi är snyggt, det här funkar för oss.«

Jo, men få skulle väl överlåta även det lösa möblemanget åt arkitekten, invänder jag. Är inte detta en nästan unik beställning?

»Jo, absolut. Och det har förstås varit fantastiskt.«

»Och vet du«, fyller Lundqvist i. »Att jobba så här är mycket mer hållbart. För vad tror du håller längst?« Han vänder sig mot köksön, utförd i vit marmor, skåpsluckor och allt, liknar ett av de massiva marmorblocken du kan se från Florenståget när du susar förbi Carraras bergsbranter.

»Det här köket eller ett mossgrönt från Ikea? Detta är en evighetsmaskin. Inte ett dugg trendigt.«

»Inte ett dugg«, instämmer Lindvall. »Eller förresten, kanske lite …«

Han har påtagligt svårt att prata om sig själv och sin arkitektur.

»Adolf Loos vägrade uttala sig om sina projekt«, säger han och låter nästan bedjande. »Men nu är ju inte jag Adolf Loos … Tyvärr ...«

Varpå han liksom tar sats, rullar med axlarna som en boxare, och tar mig tillbaka till hallen. Han pekar nedför den spikraka korridoren till vardagsrummet. Ett kanonlopp som leder från mörker till ljus, från slutet till ­öppet. En regisserad vandring som egentligen börjar redan på framsidan, med vindbryggan och fästningsporten. Åtminstone är det så de framstår, spången och ytterdörren, kanske för att hela huset är klätt i tung skiffersten, hela vägen från gräsmattan via takfot upp till nock. Fullkomligt orubbligt.

»Precis så. Stommen är en finmaskig bur av stål och det här huset rör sig inte en millimeter«, intygar Lindvall, delvis med riktning mot Lundqvist. »Inte ens när det blåser orkan som i går.«

Den breda ytterdörren i oljad ek leder rakt in i väggen. Här i hallen är det dunkelt, här saknas fönster, men ljus sipprar in från korridoren och när du tittar efter får du den där känslan som artister antagligen får innan de ska upp på scenen. Förväntan. Ljuset lockar och du flyter-svävar-glider fram över sandstensgolvet, förbi vitmålade väggar utan störande karmar och lister, förbi ett smycke till trappa, förbi groventrén som förstås inte alls är ett dugg grov – inbyggda garderober slukar allt. Och för varje steg tilltar takhöjden en smula, tripp-trapp-trull, tills du står där i solen med huvudet i nacken och måttar avståndet upp till nock och inser att ett mezzaninplan faktiskt svävar över kök och matplats. Svindlande.

»Jättebra för oss som har två små barn, vi hör och ser dem även när vi inte sitter tillsammans med dem.«

Kika in hemma hos Margaux Dietz – se bilderna!

Funktionsuppdelningen är lika tydlig som allt annat i huset: bottenvåningen är vigd åt umgänge och övervåningen är familjens privata, med allrum, sovrum och – i brist på ett bättre ord – ett badrum som mest ter sig hämtat ur Tusen och en natt, helt utfört i skimrande carrara.

»Och visst ja, så har vi en pool också«, flinar Lundqvist och skjuter upp en glasad dörr, och sedan en till, och sedan en till, tills hela den sex meter långa fönsterväggen är fullständigt borttrollad och insidan flyter ut på sandstensterrassen där en diskret garagebyggnad i silvergrå lärk förhindrar insyn från gatan och stänger ute nordanvindarna samtidigt som poolen sträcker ut sig i hela sin längd, ut mot fårhagarna och rapsfälten och Ålabodarna och Öresund och det som i går var vindögat.

»Notera de exakta proportionerna«, säger Lindvall. »Poolen är tolv gånger tre meter. Huset är tjugofyra gånger sex meter.«

Han ser plötsligt riktigt nöjd ut.

»Harmoni.«

Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!

Ja tack!

För mer information om hur vi behandlar din data se Aller Medias integritetspolicy.

Bekräfta din mejl

Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.

Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.