Kika in i Charlotte Gyllenhammars tillflyktsort på Ibiza

1:21

Efter reklamen: Kika in hos Charlotte Gyllenhammar på Ibiza

(1:21)

Charlotte Gyllenhammar är en otrolig berättare. Hon behöver bara minsta lilla dammkorn att utgå ifrån och sedan sätter historierna i gång, hon ger lyssnaren målande bilder av barndomsmiljöer, ateljéångest eller en tom flygplats mitt i pandemin. Referenser till konsthistorien, psykoanalysen och historiska skeenden duggar tätt.

Och när man tror att hon har villat bort sig tar hon bara upp nästa tråd som tar henne raka spåret tillbaka till utgångspunkten. Hon är en av Sveriges mest framgångsrika konstnärer med en fulltecknad almanacka. Genombrottet kom med en uppochnervänd 120 år gammal ek som hon hängde över Drottninggatan i Stockholm 1993. Sedan dess har hon skapat mängder av skulpturer, video och stora installationer.

Charlotte Gyllenhammar är aktuell med...

Under 2019 blev hon omskriven för utställningen kastad/cast som visades först på Galleri Forsbloms i Stockholm och i år på Skissernas museum i Lund. I år ska hon ägna sig bland annat åt att skapa ett monument om Dag Hammarskjöld i Uppsala och ett permanent verk till Värnamo stad.

Ett möte under coronapandemin

Vi träffas under coronan i hennes ateljé i Frihamnen, håller två meters avstånd och tar inte i samma saker. Olika skulpturer trängs på golvet. Det är mars 2021 och vi kommer på att hon för exakt ett år sedan flög till New York för att öppna en utställning. Det var oroligt och Charlotte satt i New York och såg hur samhället slöt sig mer och mer.

»Doormennen började bära handskar, det var allt mindre folk på gatorna och det dök upp handsprit överallt.« Hon kom hem till Sverige i sista stund innan gränserna till USA stängdes, plockade upp sin dotter som just hade kommit hem från London och satte sig med henne på ett plan till Ibiza, där familjen sedan fem år tillbaka har ett eget hus.

Ibiza blev tillflyktsorten

»En dag efter att vi anlände stängdes hela Spanien och även Ibiza. Jag var bara så glad att vi hade lyckats samla familjen på ett ställe. Sedan var det läskigt i början att affärerna tömdes på mat. Men det kom snabbt i gång igen. Samhället stängdes ner, men mataffärerna var öppna, liksom apoteken och bensinmackarna. Mer behövde inte jag.«

Det var hennes man Carl Hederoth som introducerade henne till Ibiza för många år sedan.

»Vi har semestrat där mycket genom åren. Det är svårt att köpa hus på Ibiza, det är sällan något som kommer ut på marknaden och när det väl gör det så är det väldigt dyrt. Dessutom har de ett helt annat system när det gäller mäklare.«

Annons

Linda och Martin flyttade tillbaka till Gotland – kika in i huset

Charlotte minns när hon blev kär i ön på riktigt. »Första gången jag fick den där hemkänslan, det var när jag var hemma hos en familj som hade ett ställe helt själva på ett berg, de hade kämpat i år för att få bygglov. När man stod där uppe och tittade mot sydöst såg man bara de där uddarna från nästa ö, Formentera, och såg båtarna som gick däremellan, och ljus som glittrade.«

» Vi bodde då själva på ett hotell som vetter mot väst och jag hade just kvällen innan funderat på vad det var jag inte trivdes med. Det var en fantastisk solnedgång men sedan blev det helt mörkt, som om någon hade släckt lampan och det kändes väldigt ödsligt. Men här uppe på berget och med blicken mot öst fanns det liv att titta på. Jag tyckte att det var som i Mumindalen, med bergen och det som glittrade däremellan, det var som i boken Farlig midsommar.«

Mumindalen är närvarande nostalgi

Sedan börjar Charlotte prata om Tove Janssons Mumindal som är ett vulkaniskt fantasilandskap. »Jag älskade Mumintrollet som liten«, säger Charlotte.

»Första gången jag träffade på Mumin var hemma hos mina morföräldrar. Vi bodde hos min mormor och morfar i deras stora 1920-talshus med murgröna och älgar i trädgården, när jag var barn.

Innan vi flyttade dit hade jag bott i våning. Jag var sex eller sju år när vi kom dit. Huset hade en magisk källare med ett mangelrum och där kokades det kaffe av herr Johanesson som var trädgårdsmästaren med svart läderförkläde. Och så fanns Olga Kind där, hon var vitklädd och hade en speciell rosa hudton, hon kokade marmelad och slog i gonggongen. En nästan mytologisk person i min mammas släkt, som alltid var med när barnen var nyfödda och hjälpte till under den första tiden. Det var en fantastisk värld som var spännande, det var så gammaldags och lite strängt. Möblerna var tunga och även vinden var väldigt intressant. I hallen hängde det en gunga och det stod ribbstolar där, och så fanns det strutsfjädrar som man dammade böckerna med. I detta hus fanns det också Muminböcker och Muminglasdjur, som jag älskade.«

Kika in hos Johnny Andersson – den odlande arkitekten

Denna hemtrevnad och samma slags magi ekade i Charlotte när hon stod på berget på Ibiza.

»När jag var hemma hos våra vänner där uppe på berget så var det en väldigt läcker känsla. Ett slags djup hemkänsla i det främmande och det nya, det är väl sagans och mytens kraft.«

Huset ritades av tysk arkitekt

Deras eget hus på Ibiza ritades av en tysk arkitekt, Rainer Rosellen, som var prestigelös och lyhörd enligt Charlotte. Hennes man Carl har formgivit och adderat vissa element som den exteriöra trappan som leder från övervåningen ner på terrassen. Han har även ritat en del av inredningen.

»Rainer Rosellen såg våra behov och Carl kunde samarbeta på ett bra sätt med honom. Vi ville ha en mycket öppen och luftig känsla i huset som har en struktur i en modernistisk stil där vi blandar den råa betongen med puts och träytor. Gärna med lokala material som golvstenen caliza och piña-träslaget som vi har klätt pelarna med.

Men framför allt ville vi ha mycket öppna vyer i huset, så stora glasytor som är skjutbara är en väsentlig del av den fria känslan. Vi kan öppna upp. Från sittplatserna på baksidan ser man rakt igenom huset ända till havet.«

Interiör i Le Corbusiers anda

Fyra sovrum ligger på det övre planet med den hänförande utsikten, alla med sin egen stil.

»Här har vi även vårt bibliotek och tv-rum ovanför köket. Det är öppet mellan våningsplanen«, berättar Charlotte. »Vi ville att man ska kunna ropa till varandra om man är uppe eller nere i huset.«

»Huset är modernistiskt i Le Corbusiers anda. Sedan finns det en värme i de träklädda pelarna, som jag tycker påminner lite om brasiliansk modernism à la Oscar Niemeyer«, säger Charlotte. I huset finns det också en ateljé för henne, så när familjen blev fast i lockdown i två månader på ön, gick det bra att fortsätta jobba. Dottern Agnes fortsatte att läsa sin utbildning i London på distans.

Livet som konstnär i pandemin

»Jag är tacksam att jag hade så mycket att göra. För mig var det här underbart. Som konstnär söker man hela tiden efter detta tillstånd av ensamhet och frihet. Nu när omvärlden stängdes ner och alla val försvann blev det ju en otrolig gåva. Social distansering är ju något som är väldigt bekant för mig.«

Charlotte Gyllenhammar är en av våra mest kända samtidskonstnärer och har varit aktiv sedan början av 90-talet. Redan som 19-åring kom hon in på Kungliga konsthögskolan i Stockholm på första försöket.

Charlotte Gyllenhammars konstverk och skulpturer

Ett av hennes mer kända konstverk är den uppochnerhängda eken Die For You, 1993 som hängdes upp över Drottninggatan i Stockholms city. Eken, i Sverige en symbol för sparbankerna, som hängde där med rötterna blottade mot himlen, mitt i city, mitt i finanskrisen, var en stark signal. Charlottes konst har fortsatt vara drabbande. Hon utforskar ofta gränser och närmar sig gärna frågor om döden och livet, varandet och var vår existens upphör. Barnets magiska men även skrämmande värld och barnets blick är ofta med i hennes verk.

Stora skulpturer av jättebarn i stela overaller, kvinnor som hänger uppochner, hela hennes ateljé nedgrävd i den permanenta utställningen på Wanås, fast också uppochner. I fjol var hennes utställning kastad/cast på Skissernas museum i Lund.

Här fanns en film med en kvinna som roterar på en platta och som en grupp människor kastar en blöt massa på, som i en våldsam gjut-process. En mycket obehaglig film, där gipsmassan bildar ett hårdnande skal runt kvinnan. Det känns som att bevittna en stening när man tittar på filmen.

Ateljén och judiska berättelser

Barnen i overallerna är återkommande. Charlotte själv hatade overaller som barn och var glad att hon slapp ha på sig dem. Hon var inte heller mycket för att ta instruktioner.

»Framför allt inte fysiska instruktioner. Jag hade mycket svårt att ställa mig till förfogande på det sättet. Jag hade en stark intuitiv känsla av att jag bar på en hemlighet som jag behövde skydda och som jag behövde ägna mig åt, utan att jag var på det klara med vad hemligheten handlade om. För mig blev den skyddade platsen ateljén, här gäller mina villkor.«

Annons

Charlotte växte inte bara upp med Olga Kind. Hennes farmor Aina och hennes farmors syster Irma kunde berätta om kriget och gav dessutom ut egna böcker med nordiska sagor. Starka berättelser som fastnade i Charlotte med starka bilder. Irma och Aina var av judisk börd och Irma kunde berätta rättframt om andra världskrigets fasor.

Konstnärlig enkelhet hemma hos Jaume och Adriana på Mallorca

»För mig har dessa berättelser utlöst en beredskap. Trots att jag kommer från en privilegierad bakgrund så har Irma sått detta frö i mig.«

Be careful what you wish for

De första två månaderna under pandemin på Ibiza utlöste beredskapen men skapade också en stor arbetsro.

»Jag har tänkt mycket på Truman Capotes ord Be careful what you wish for, när allt stängs av och man får det lugnet som man har längtat efter, det kan också vara jobbigt. För mig har det dock förändrats till något bra.« Hon tystnar en kort stund.

Annons

»Jag vill verkligen nämna en sak till. I alla dessa känslor kring pandemin, där man har tänkt att livet aldrig mer kommer att bli detsamma, har jag också tänkt tanken om att detta som sker nu, som en konsekvens av denna hemska sjukdom, detta som vi tvingas göra, är faktiskt helt enastående: Att hela världen verkligen stannar av för att skydda de svaga, skröpliga, icke producerande. Det finns något djupt humant och hoppingivande i det.«