Hemma hos Linda och Martin på Gotland: "Huset fick bli ungt igen"
Linda och Martin växte upp på landet på Gotland och flyttade tillbaka för att ge sina egna barn samma uppväxt. De förälskade sig i ett eftersatt gammalt hus på västsidan och väckte det varsamt till liv.
På sydvästra Gotland, längs Södra Kustvägen inte långt från Djupvik, kan man råka cykla förbi ett gammalt hus som anas bakom en stor syrenhäck. För bara några år sedan var det ett tomt skal där vind och regn letade sig in genom glipor och hål. I dag är det fullt av liv, springande barnfötter i hallen och nyplanterad lavendel kring uteplatsen.
Linda och Martin Bendelin Munkhammar är båda uppvuxna på Gotland men hade flyttat till Stockholm för studier och jobb. När de skulle få sitt första barn kände de att de längtade tillbaka till rötterna och ville ge barnen samma sorts barndom på landet som de själva hade haft.
»Varför inte bo där man vill vara när man är ledig?« säger Linda och det är ju så självklart och befriande att man kan bli alldeles upprymd av att tänka på det.
Från början hade Linda och Martin tänkt sig ett boende närmare Visby. Men när de kom till det gamla kalkstenshuset med närheten till kuststräckan blev de förälskade. Huset är byggt på 1850-talet med stenväggar och tidstypiskt djupa fönsternischer. Mer ovanligt för den tiden är det brutna taket, vilket signalerade visst välstånd och gav huset en generös takhöjd för att vara ett Gotlandshus. Dess tidigare invånare hade hanterat den gamla byggnaden med varsam hand. Kakelugnarna och trägolven med sina breda plankor fanns kvar, men golven var bitvis i dåligt skick. På råvinden en trappa upp blåste det rakt in. Listan på vad som behövde göras växte sig lång: det fanns inget avlopp, ingen välfungerande el, ingen isolering och ingen uppvärmning.
Linda och Martin Bendelin Munkhammar
Ålder: 34 och 36 år.
Bor: Renoverat kalkstenhus i Nedre Fröjel på Gotland
Gör: Linda är bild-, form och designpedagog på Wisbygymnasiet, utbildad på Konstfack. Martin är idrottsansvarig/headpro på Kronholmen, Visby Golfklubb. Aktuell med: Instagramkontot @kalksten.gotland
Bygger en dröm
Linda och Martin bestämde sig för att slå till ändå. 2017 köpte de huset och efter ett år av hårt arbete kunde de flytta in.
»När vi köpte huset var vår dotter 5 månader. I dag har vi två små barn. Jag tror kanske man ska vara ung för att orka en sådan här resa. Även om vi förstod att det var mycket så är det ändå alltid mer än man kanske tror. Nu är jag stolt över mitt och Martins samarbete. Vi har blivit starkare i vår relation, byggt in kärleken i huset. Jag tror att det var glädjevågen över att bli föräldrar och komma till Gotland som gav oss energi. Vi såg framför oss hur livet skulle bli här. Vi byggde en dröm.«
Ett gediget projekt
Den här texten kan inte bli tillräckligt lång för att berätta om allt de har gjort. De fick hjälp av Martins pappa att göra en prioritetsordning och han bidrog med viktig kunskap under arbetets gång. Först grävde de ut källaren för att sätta in en värmeanläggning och dränerade runt huset. Där det var möjligt isolerade de golven underifrån för att spara de vackra golvtiljorna. I köket och det stora sovrummet kunde originalgolven inte räddas men plankorna återanvändes till golv i övre hallen och barnens rum. De drog ner gamla papptak och tapeter för att frilägga trätak och stenväggar.
»Det är någonting fint med att de som bott här tidigare har varit så försiktiga. Vi har varit väldigt noga med att inte renovera sönder någonting. Vi ville rädda huset, inte göra om det. Sedan möter man olika problem på vägen. Som att socklarna är väldigt höga och ska man fortsätta lägga in höga socklar? Hur får man i så fall tag på sådana? Finns det ens?« säger Linda.
Omgivning och insida hänger ihop
På övervåningen har Martin kastat in bruk mellan stenarna i väggen och sedan borstat för att stenen ska bli synlig. Kalksten som grävdes fram när de grävde ut källaren används till den låga muren kring uteplatsen.
»Jag tycker att det är viktigt att husets omgivning och insida hänger ihop. Stenväggen anknyter till klipporna i Djupvik. Sovrummet är färgsatt efter vår favoritsandstrand på östra sidan. Det är nästan som att jag går och lägger mig på sandstranden i det fiskeläge där jag är uppvuxen«, säger Linda.
Färger unika för huset
»Jag har plockat färger från platser jag tycker om och liksom blandat in i huset. Allt hänger samman. För mig är det verkligen Gotlandsfärger.«
Lindas arbete med renoveringen har bidragit till att hon fått ta fram en egen serie färger i samarbete med Colorama Visby.
I uthuset hittade de gårdens gamla grindar och ett svartvitt foto som visade hur de var placerade i ett hål i syrenhäcken mittemot husets entré. Linda och Martin tog upp ett hål i häcken och satte tillbaka grindarna där de en gång stått.
Gammalt hus blir ungt
»Under tiden vi har arbetat har vi fått så mycket uppmuntran av grannar och andra. Jag kände när jag renoverade fönster att det var som om huset kramade om stegen. Det låter konstigt, men det är nästan som om huset tackade för att det fick bli ungt igen. Det kommer att fortsätta leva efter vår tid. Man kan känna sig ganska liten när man står framför kakelugnarna och tänker på hur folk gick här i sina vida klänningar. Vi är så små i jämförelse med hur gammalt huset är.«
Historien återupprepar sig
Under renoveringen har de haft ovärderlig hjälp av både Lindas och Martins förändrar, som både är intresserade och kunniga. I Lindas fall är det nästan som att den här typen av projekt går i familjen.
»Min mormor och morfar gjorde i ordning en Gotlandsgård när de var unga. Det känns roligt att historien återupprepat sig på det sättet. De var lite yngre än vi och jag tror att många tyckte de var lite galna. Men det är en av de vackraste platser jag vet.«
Lyssna in huset och dess historia
Än så länge är det en hel del som återstår att göra. Kanske blir ett hus aldrig riktigt färdigt. »När man hittar en sådant här ställe ska man inte vara för snabb. Man ska lyssna in huset. Prata med människor som bott i området. Jag fick till exempel höra att huset tidigare alltid hade haft blå fönster och då var det kul att måla dem blå igen.«
Linda berättar att hon hittat mycket som skrivits om huset, om hur trädgården var full med barn som lekte. »Jag har fått två tavlor från kvinnor som bott här tidigare och målat av huset när de blev gamla. Vi har skrattat åt att det här får jag också göra en dag så att konstnärshistorien fortsätter. Det är en bra känsla här. Min mormor har alltid sagt att när man köper ett ställe ska man känna efter. Lägga handen på huset och lyssna in. Känns det rätt så är det där man ska bo.«
