Hemma hos formgivaren Lucas Morten i Varberg

1:28

Efter reklamen: Kika in hos formgivarna i Varberg

(1:28)

En nybyggd lägenhet. Vi vet hur det ser ut, ritat och byggt med vitt kakel, vitvaror, blanka köksluckor, ­garderober, en kylskåpsliknande standard som vi har präglats av sedan funktionalismens bostadshygien. Men måste det vara så?

Här och där händer det något annorlunda. I Varberg öppnas en dörr till en dunkel, rökelsedoftande hemvärld. Här bor Lucas Morten och Tyra-Stina Wilhelmsson, två unga upptäckare, formgivare, modeskapare med siktet inställt på något eget.

»Nyproduktion behöver inte se ut som den gör i dag, platt och utan själ. Det är så tråkigt med det perfekta där allt ska vara utan skavanker«, säger Lucas. »Det som ger innehåll är patina. Det har vi skapat här.«

Lucas Mortens konstmöbler och bruksobjekt har fått medial uppmärksamhet under det senaste året och säljs nu utomlands via ett gäng gallerier: Galerie philia och The Scope NYC i New York, på Bazar noir i Berlin och Tableau i Köpenhamn. Det låter etablerat och mäktigt, men det finns ingen stor finansiär i bakgrunden, ingen affärsplan och ingen fabrik med barnarbete.

Varumärket »LM«, Lucas Morten, är en småskalig, tvåpersoners operation, med möbler i begränsade, små upplagor, skapade för hand här i ­Varberg, i en brötig verkstad på lagret till hans föräldrars butik och inredningsfirma Studio pompone.

På dagarna jobbar Lucas där som inredare, ritar lägenheter, hem, hotell och kontor, efter jobbet går han ut i verkstaden och bygger sina möbler till 10–11 på kvällarna. Tyra har hand om press, bilder, texter och intervjuer. Hon och Lucas pappa rycker också in som hjälpredor.

»På med Biltema-overallen bara. Det är roligt och rogivande att jobba praktiskt.«

Tyra-Stina Wilhelmsson har en bakgrund inom mode. Hon bloggade, bland annat för Metro mode, syntes på Insta och i tidningar som en lekfullt dramatiskt poetisk modefigur i snabb förändring.

»Jag hade en ny galen stil tre gånger om året.«

Hon har i flera år arbetat till vardags på en mode- och livsstilsagentur, nu pluggar hon till AD på Berghs.

När Lucas flyttade in i lägenheten i början av 2019 hände något ovanligt. Han rev köket direkt, plockade bort luckorna, slipade och handvaxade dem svarta. Han kastade ut mikrovågsugnen, byggde en diskbänk av fiberglas, som en knagglig insida av en båt, och målade den svart. Det släta och svala mörknade, sotades ner, liksom åldrades med en djup lyster.

Väggar och tak målades dämpat grågröna. Så blev nyproduktion ett allkonstverk. Hans möbler – de först byggda originalen – används här hemma: Den sittbara frigolitfåtöljen Klot i ett hörn, en fiberglaslampa vilar mot en vägg. Molnlampan Liv av fiberglas svävar över diskbänken. Soffan Sväv i betong tycks hänga i luften någon decimeter över golvet. Runt ett antikt, nött och svartmålat bord står stolarna Stål. Mitt i rummet hänger lampan Pung i ett »unknown material«.

»Egentligen är det lampklot som hänger i Lindex nylonstrumpor som jag målat med svärtat gips«, säger Lucas.

Lampan ser ut att ha dragits upp ur ett oljeskadat hav. Överallt i rummet har den svenska standarden ärrats, draperats och knycklats eller fått nya, brutalistiska former och ­material.

»Jag dras till det simpla och råa uttrycket, men inte hårt och kallt, då blir det för mycket Berlin-industrilokal. Det måste finnas en charm. Jag vill skapa skulpturer som man kan använda och integrera med.«

För att förstå hemmet på ett djupare plan måste vi bege oss till New York, men först till svenskt småstadsliv. Lucas växte upp i surfparadiset Varberg. Surfbrädan står ännu i verkstaden, men det var länge sedan han var ute.

Tyra bodde i fiskeläget Borstahusen, nära Landskrona. Familjerna kände inte varann, men hade samma semestervanor.

»Vi har åkt till samma semester­orter, åkt skidor på samma ställen, utan att träffa på varandra, nästan konstigt«, säger Tyra.

Till sist möttes de i Sankt Anton.

»Vi träffades klockan fyra på morgonen på en nattklubb. Sedan höll vi kontakten dagligen i två års tid«, berättar Lucas.

De träffades igen i Val D’Isere. Sedan dess har de varit tillsammans. Efter gymnasiet ville Tyra ut i världen. »Jag hade en dröm om New York.«

Lucas hade börjat arbeta på sina föräldrars företag direkt efter skolan. Han hade växt upp med inredning och design. Mamman jobbade på Nilson Group. Pappan var konceptutvecklare, ritade Kapp-Ahls och Lindex inredningskoncept och SF-biografer.

»Jag satt bredvid honom när han ritade.«

Föräldrarna satte honom på banan estetiskt. Från tonåren minns Lucas ett slags frälsningsögonblick på konceptbutiken L’Eclaireur i Paris.

»Det var en aha-upplevelse. Hjärtat bultade och det kändes i hela kroppen. Kläder, inredning, smycken, musiken, det var en helhetsestetik som öppnade mina ögon.«

Tyra fick övertala Lucas att New York var en bra idé. Ingen av dem hade varit där, men de hamnade på gentrifierade Orchard street på nedre Manhattan, i en 100 år gammal byggnad.

»Det snöade in på sängen och vi fick täta med handdukar och kläder«, berättar Tyra som pluggade, bloggade och plåtade medan Lucas distansjobbade för familjefirman och hade panik över restauranger med fejkpatina.

De undersökte smågatorna, hittade en fantastisk butik driven av modedesignern Maryam Nassir ­Zadeh, där Tyra så småningom lyckades få en praktikplats. Men just när New York-drömmen började bli realistisk, tappade den också sin glans när hon upplevde arbetsmarknaden inifrån.

»Jag såg hur dåligt de anställda mådde, hur de måste leva totalt för företaget för att få vara kvar. Jag var inte beredd att lägga allt i livet på ett jobb.« Hon är glad att hon testade, men återvände hem.

»Jag är uppväxt i en kustby och det sätter sina spår. Kommer jag hem till havet kan jag andas på ett annat sätt.« Lucas hade rest till Varberg i förväg.

För att Tyra inte skulle kraschlanda i den svenska vanligheten, ville han skapa ett hem åt dem bägge. Han hittade inga möbler som passade, och de saker han ville ha, hade han inte råd med. »Då började jag rita eget.« På helger och kvällar byggde han de första möblerna, saker som behövdes, men som också var konstobjekt att leva med.

»Det är härligt att tillverka saker i min lilla verkstad och söka efter skönhet av ett annat slag. Jag ville skapa en värld som återspeglade både mig och Tyra och där vi kunde trivas tillsammans.« Så föddes deras mörka lya ur en dröm om något eget och vackert.

När Tyra kommit hem – och trivdes – började de arbeta tillsammans. Lucas hade till en början inte en tanke på att visa sina möbler, men Tyra trodde på dem också utanför lägenheten. Hon tog bilder, gjorde en hemsida, sökte kontakt med gallerier och butiker.

»Vi punktade och strukturerade. Lucas lyssnade med ett halvt öra …«, säger hon och skrattar.

Så slog det till. Vogue Magazine i USA, som tidigare hade visat Tyras mode, var den första tidning som visade Lucas möbler. Ryktet spred sig och gallerier i New York och Berlin hörde av sig. I september ställdes ­möblerna ut i Köpenhamn under 3 Days of Design. Hans möbler tillverkas av honom själv på beställning i små upplagor. Han bockar metall, bygger soffor och fundament.

»Jag gjuter i regn och rusk och mörker«, syr dunkuddar och dynor för hand och målar dem med linoljevax. Han sågar i frigolit. »Lucas kommer hem från verkstaden med håret fullt av frigolit­kulor och dun.« Hans fingrar är svarta som på en bilmekaniker, medan hans tankar glimrar någonstans längre fram, i nästa objekt, nästa skiss.

Det finns släktskaper inom samma område som Lucas Mortens arbetar, med en gemensam estetik i gränslandet mellan mode, inredning och konst. Lucas nämner Isamu Noguchi, danske Leonardo Vandal, isländaren Sruli Recht och amerikanen Rick Owens, men vill inte hamna i ett bestämt inspirationsmönster.

»Jag formas mest av interaktion mellan människor och saker som händer i livet och vill vrida och vända på dem, kanalisera mina energier. Det leder till föremål.«

LM har nyss sålt fyra moduler till soffor, pallar och sidobord som ska till Lugano i Schweiz. En modedesigner i New York har köpt en lampa. En spelare i danska fotbollslandslaget har fått hem en betongsoffa. Lucas måste bygga transportlådor.

Just nu vet Lucas Morten och Tyra-Stina Wilhelmsson inte mycket om framtiden. Hur växer verksamheten? Om intresset skulle öka dramatiskt, skulle Lucas vilja lägga ut tillverkningen? Eller är det just det handbyggda, det unika som är lockelsen? Om verksamheten går bättre och bättre drömmer de om att skapa en ny och större kreativ fristad där de både kan verka och bo. Kanske i en övergiven kyrka i Frankrike, en lagerlokal, lada eller gammalt hus i södra Sverige eller Danmark.

»Växer LM-möblerna får vi göra ett omtag«, säger Lucas och Tyra tar meningen vidare: »Vi är överens om att livet handlar mer om var vi är och hur vi mår, än att vi jobbar på ett speciellt ställe och uppnår något stort. Det känns oviktigt.«

I drömmar, tankar och planer pågår här en rörelse bort från standard och perfektion, förhoppningsvis kan den ­spridas vidare.

Läs mer:

Hemma hos Mark Isitt i Köpenhamn

Hemma hos formgivaren Patric Leo i hans gömda ateljé på Södermalm

Resemagasinet Condé Nast listar Skåne som hett resmål 2021