Hemma hos Frederik Bille Brahe i Köpenhamn

1:22

Efter reklamen: 1700-talshuset i Köpenhamn – Mark Isitt kikar in i färgglada lägenheten

(1:22)

För 38-årige Frederik Bille Brahe betyder mat mycket, men inte allt, och det kan vara svårt att tro för den som läser hans CV – grundare av Atelier september, Apollo bar på Kunsthal Charlottenborg, kafeteria pa Statens museum for kunst, surdegsbageriet Sofi på Sophienstrasse i Berlin – succéer som snarare bottnar i omsorgen om de anställda, insisterar han, i en personalpolitik som inte accepterar rasism och sexism och den där machoarrogansen som han själv utsattes för som vilsen tonåring, när han lämnade högstadiet nära föräldrahemmet i Hellerup »utan att varken kunna läsa eller skriva«.

Jag tänkte först ha en köksö, men var skulle jag då rulla runt med mina barn?

»Alkoholiserade kockar som gjorde precis vad de ville. Mobbning. Det enda jag ville var att lära, men varje gång jag frågade något, ’Vad är det där, hur tillagar man det?’, blev jag tillsagd att hålla käften.«

Frederik Bille Brahe är kock och en av Köpenhamns mest tongivande restauratörer, kanske mest känd för att ha ”uppfunnit” avokadomackan – rågbröd, avokado, gräslök, olivolja, chili, rivet citronskal, salt och peppar. Den görs med fördel här hemma!

Rasmus Dengsø

Michelin-krogen Sketch i London

Han behövde åka till England för att återvinna kärleken till matlagningen. Han ville göra rätter så förfinade att de kunde klassas som konst, komponerade på lokala råvaror, huvudsakligen från grönsaksriket och i London fick han plats på Michelin-krogen Sketch i Mayfair, hos fransmannen Pierre Gagnaire, en av den molekylära matlagningens banerförare, kock och kemist i ett. Det var under en cykeltur genom Kensington Gardens, från lägenheten i Notting Hill, som Bille Brahe smet in på Serpentine galleries retrospektiv av Ellsworth Kelly.

»Det du ser här är delvis resultatet av den konstupplevelsen«, säger han och reser sig från Börge Mogensen-stolen, skjuter upp baseballkepsen i pannan – det finns knappt en bild på honom utan hatt – och släntrar fram till det L-formade köket, inkilat i lägenhetens mörkaste hörn. Vitt, ljusblått, beige, rött, grönt – köksluckorna följer på varandra som de strama Kelly-målningarna på Serpentine, monokroma, minimalistiska, abstrakta.

Hörnet i det L-formade köket.

Rasmus Dengsø

Detaljer i årets hetaste trendfärg – signalgrön!

Rasmus Dengsø

Hemma hos Ellen Dixdotter och Jacob Holst i Köpenhamn

Inspirationen till köket

»Färgen är från Kelly och« – han leder mig in i vardagsrummet, vi vadar fram genom Sonyas och Axels leksaker, pekar in mot köket – »placeringen är inspirerad av Donald Judd. Har du varit i hans hus i Soho? Köket liksom bara dyker upp, man ser det knappt, det är hela tiden bortom synhåll.«

Vilket var ett annat skäl till att inte vilja bygga den där köksön, förklarar han, för då skulle köket ha gjort sig påmint överallt i etagelägenheten där övervåningen har karaktär av romantisk konstnärsateljé i Montmartre, snedtak, vitmålad, överbelamrad, medan nedervåningen illustrerar femvåningshusets 300-åriga historia, breda tiljor, blottlagda takbjälkar, korsvirkesväggar, överbelamrad.

Vitt, ljusblått, beige, rött, grönt – köksluckorna följer på varandra likt de strama Ellsworth Kelly-målningarna som Frederik Bille Brahe upptäckte på ett galleri i London.

Rasmus Dengsø

Hustrun och fotomodellen Caroline Brasch Nielsen

»Jag längtar efter ett mer minimalistiskt boende«, säger han kort och hävdar att han faktiskt sålt av en massa, att han och hustrun, fotomodellen Caroline Brasch Nielsen, radikalrensat bland prylarna. »Du skulle sett hur här såg ut förut.«

Bland annat ägde de en tilltagen samling unika möbler av belgarna Fien Muller och Hannes Van Severen.

Frederik är gift med modellen Caroline Brasch Nielsen, tillsammans har de två barn, Sonya och Axel, och bor i ett 1700-talshus i Köpenhamns ”indre by”.

Rasmus Dengsø

Danskt, franskt, japanskt. Influenserna är många hemma hos restauratören Frederik Bille Brahe.

Rasmus Dengsø

Kika in hemma hos loppisfyndaren Sigge Billgren

»Hemmakök ska inte vara komplicerade, de ska bara fungera«

»Det är Fien och Hannes som ritat köket. Jag har känt dem i snart tio år. De har inte designat köket specifikt för oss, men när Reform satte köket i serieproduktion var det ett självklart val för oss.«

Slutprodukten minner också mycket om Muller Van Severens karakteristiska objekt, de ”vaxiga” skåpsluckorna är tillverkade i duons signaturmaterial, en polyeten som vi alla känner från vanliga plastskärbrädor.

»Jag har monterat luckorna själv. De sitter på enkla Ikeastommar. Hemmakök ska inte vara komplicerade, de ska bara fungera.«

Därmed besitter köket lite av samma konstnärliga experimentlusta som de rätter Bille Brahe serverar på sina fyra etablissemang; det står ut som en skulptur i sig.

Ett funktionellt och okomplicerat kök var målbilden.

Rasmus Dengsø

Det är viktigt att ta ställning

Jag undrar, Kelly, Judd, Muller Van Severen, hur många av hans kolleger är bekanta med sådana avancerade kulturella referenser?

»Alltså«, säger han och tystnar, tänker, ser ut att bläddra igenom hela banken av minnen från de många tillfällen då han övervägt att kasta in kökshandduken, satsa på något mindre stressigt.

»Jag menar, liksom, att det är viktigt att man som restauratör tar ställning. Påstår jag att all mat ska lagas på de finaste lokala grönsaker, men samtidigt vara ekonomiskt tillgänglig för alla, då skickar jag ju en tydlig signal, om klimatet, om social hållbarhet. Och det samma kan du göra med inredningar. De kan kommunicera på flera plan. En lampa av Isamu Noguchi är ju inte bara en lampa, det är ju också en skulptur. Enzo Maris trästolar, dem du snickrar ihop själv, de rymmer ju ett radikalt politiskt budskap, protesterar mot borgerligheten och etablissemanget.«

I rummet har man valt att plocka upp de varma färgerna på husfasaden utanför.

Rasmus Dengsø

Frukostbordet är uppdukat på ett sätt som påminner om borden på några av Frederiks restauranger.

Rasmus Dengsø

Coronapandemin och ansvaret till sina anställda

Det är en inställning präglad av idealism som han vill ska färga alla hans verksamheter.

»Arbetstiderna, personalmaten, kökets form och funktion. Jag känner ett ansvar för mina anställda. Deras väl och ve kan oroa mig. Men annars är jag inte alls särskilt oroligt lagd. Jag är inte rädd för att misslyckas, jag är här oavsett. När coronan kom och vi tvingades stänga restaurangerna såg jag det snarast som en gåva, en möjlighet att pröva något nytt. Jag försöker ha ett så naivt och nyfiket förhållningssätt till livet som möjligt. Lära av mina barn.«