Hemma hos arkitektparet Marja-Liisa Okko och Olle Rex – kika in!
Två 70-plussare med formintresse som ska skapa ett gemensamt hem. Marja-Liisa Okko och Olle Rex flyttade ihop två starka professionella estetiska viljor. Hur gick det sedan?
Danmark, Finland och Sverige möts i ett radhus i Äppelviken. I det idylliska huset från 1920-talet uppstår en sällsam trivsel med moderna möbler, gamla och egenritade möbler, tavlor, minnessaker, böcker och kanske det viktigaste av allt: en bastu i källaren. »Vi har kopplat ihop finskt och danskt«, säger Marja- Liisa Okko, som driver företaget Okko design, specialister på god och vacker ljudmiljö.
Marja-Liisa Okko & Olle Rex
Ålder: 73 respektive 76 år.
Bor: i Radhus i Äppelviken i Stockholm.
Gör: Marja-Liisa arbetar som inredningsarkitekt och med rumsakustik i sitt företag Okko design. Olle arbetar som arkitekt både med byggnader och inredning.
Aktuell med: Marja-Liisa planerar för en utställning i Köpenhamn. Olle projekterar flerbostadshus i Sverige samt villor i Stockholmsregionen, Italien och Spanien.
Hon bor här tillsammans med sin man Olle Rex, arkitekt sedan 47 år, med egna arkitektbyrån Rex arkitektbyrå. »Två 70-plussare med formintresse som ska skapa ett gemensamt hem, det var ingen lätt utgångspunkt eftersom huset var bara mitt hem från början. Det var en utmaning för Marja-Liisa att flytta in«, berättar Olle. När två erfarna arkitekter och inredare skulle sätta bo behövdes det justeringar och kompromisser.
Skapa ett gemensamt hem
»Vi hade bägge med oss saker som har betytt mycket för oss under våra liv. Alla lagren i livet ska vara synliga i vårt hem. Den emotionella berättelsen är viktig.« De skrev en lista med sådant som var viktigt och nödvändigt i det nya. »Överst stod bastun, sedan ny färgsättning. Jag är sparsmakad, det kommer från Karelen där jag är uppväxt«, säger Marja-Liisa. Olle värnar om det danska, om hantverkets och träets känslor.
De bägge ler mot varann, kärleken är tidlös. Ett underverk inträffade när deras fingrar möttes vid ett vinglas på en middag under Möbelmässan för fyra år sedan. De hade setts tidigare i arbetet, men först den kvällen slog gnistan till och allt förändrades. »Jag var tvungen att ta ledigt från jobbet, kunde inte ta några stora beslut, jag var helt knasig av förälskelse«, skrattar Olle.
Marja-Liisa berättar att hon var så förälskad att kolleger trodde att hon hade blivit demenssjuk. De gifte sig efter tre månader. Snart kom realiteterna. De ville bo ihop, men var och hur? Marja-Liisa har en lägenhet på Söder. »Jag är en storstadsmänniska«.
Olle är inbiten Brommabo som har bott i huset i 30 år. Det var hans inredning, hans färger och möbler, Wegners lampor och Bruno Mathssons slagbord med masurbjörk, inget av dem stod på den gemensamma inredningslistan. »Saknar du ditt Bruno-bord«, frågar Marje Liisa från det lädersvarta hörnet av en Yrjö Kukappuro-soffa. »Nä, jag har gett bort det till mina barn«. Olle ritade ett nytt, svart matbord med »bondkopplingar« med bockstativ och profilerade avslut längs skivan. »Kanterna kommer från Kaare Klints intresse för kanter och fogar. Det ska alltid finnas en intressant detalj.«
Nu när allt är klart är hemmet en oas av finsk modernism, husets egen snickarglädje, danska möbler, konst och det fridfulla knastrandet från en öppen eld i vardagsrummet. »Klarar man av att fatta egna beslut blir det ett personligt och riktigt hem.« Helheter är viktigt. Varje sak och stämning har sin berättelse. En bild i storformat av en buddistmunk skickar evighetsblickar tvärs över middagsbordet mot en väggstor målning av en skog. »Den åkte ner i källaren först. Men sedan fick den komma upp igen och passar jättebra«, skrattar Marja-Liisa, som också hittade en maffig Eames-fåtölj gömd i Olles arbetsrum. Nu tronar den i vardagsrummet.
Det är inget stilla pensionärshem. »Det är nog rätt ovanligt att vi är över 70 och arbetar fulltid«, säger Marja-Liisa. Mobilerna är inte långt borta, det piper till då och då. Kunder hör av sig, uppdrag löper på, nyheter och planer. De åker till sina kontor i stan nästan varje dag, men Olle tar det en smula lugnare numera. »Jag kan sitta några timmar extra och bara skissa och rita«, säger han förtjust och bjuder på lokalt bakad citronpaj, serverad på en svart assiett.
»Den här lilla tallriken symboliserar mycket som är viktigt i mitt jobb. Den berättar om en tidsperiod, om omsorg och hantverk. I mitt yrke står det högst upp på listan att det alltid ska finnas påtagliga spår av handens vikt, i materialval och berättande detaljer. Det är sådant jag åtrår«, säger han.
Assietten formgavs på 1920-talet av Arthur Percy för Gefle porslinsfabrik. Svart porslin var högsta mode under Swedish grace-vågen som gav Sverige världsrykte som konstindustriell nation. Kvarteret är byggt ungefär vid samma tid. Genom fönstren anas de övriga husen, vägg i vägg med storteglet synligt på de säckskurade putsfasaderna. Husen byggdes 1919–1920, när spanska sjukan härjade och drev fram en längtan ut från den smutsiga stenstaden. Kvarteret kallas »de engelska radhusen«, men har tydliga förebilder i tyska bostadsområden. Idéer flöt från den engelska arts and crafts-rörelsen till Tyskland där bostadsprogram drogs i gång i början av förra seklet. Svenskarna sneglade söderut.
Här byggde företaget AB Trädgårdskvarter 43 radhus, ritade av arkitekten Gunnar Wetterling. Det byggdes ekonomiskt och klokt med bygghytta, arbetslag, snickeri på området, återbruk av gjutformar och förenklade konstruktioner. Men radhus var nymodigt och villaägare runt om protesterade mot bygget. »Radhusen var grå, enkla och nästan påvra på den tiden«, berättar Olle. Husen var svårsålda till en början, men blev med tiden ett föredöme för svensk radhusbebyggelse under miljonprogrammet och ännu i dag. Kvarteret Drivbänken är ett blåklassat riksintresse.
»Hemmet är fyllt av spår efter våra liv«, säger Olle och visar runt. Ett kalkstensgolv flyter genom hela bottenplanet. Trappor med snickarglädje knirkar trivsamt uppåt. Ledstängerna har nötts mjuka under 100 år, rummen dyker upp i fyra plan, en trivsam labyrint som i ett sagohus. Marja-Liisas arbetsrum högst upp, med spännande material och färgprover. Olle jobbar i biblioteket med mjukt trägolv, roströda väggar, danska möbler och marockansk matta.
De två kommer från skilda estetiska väderstreck. Marja-Liisa växte upp med fem systrar på ett jordbruk i utanför Villmanstrand i södra Karelen under decenniet efter kriget och landskapets karga ödslighet är hennes inre horisont. »Min mamma hade väldigt god smak, allt var äkta. Barndomen var lycklig, men i tonåren jag var trött på att rensa betor och ville ut ur skogen.« Inget av barnen stannade på gården utan alla reste iväg, studerade, gjorde karriär.
Marja-Liisa kom till Stockholm som 16-åring, arbetade som hembiträde, studerade på kvällarna och blev ekonom. Som ekonomichef på LF-inredningar fördjupades engagemanget för inredning och ett omfattade nätverk ledde vidare till uppdrag runt om i Europa. Hon sadlade om helt till inredningsarkitekt, specialiserad på rumsakustik och ljudabsorption och startade Okko design 1995. »Det intressanta nu är naturmaterial som torv, hampa, papper och ull. Jag kontaktar formgivare vars formspråk jag gillar och sedan utvecklar vi nya produkter tillsammans.«
En stilig och spännande nyhet är panelen Rima, tillverkad av pressad finsk torvfiber och formgiven av Carina Seth Andersson. Monica Försters Shell är en ljudslukande hängande hampaskulptur. Okko design gör också helhetslösningar för kontor och restauranger, till exempel Doma och Oxenstierna i Stockholm.
Olle Rex pappa var skräddare och tillskärare och familjen flyttade till Köpenhamn. Under den tyska ockupationen deltog föräldrarna i motståndsrörelsen och fick lov att fly i båt över Öresund. Så hamnade familjen i Bromma och där föddes Olle. Han präglades av pappans hantverk, händerna ville arbeta, han byggde modeller av flygplan och båtar. Olle blev gymnasieingenjör, jobbade ett tag, men nyfikenheten på arkitektur och konst tog honom till Capellagården på Öland och en kurs i keramik. »Jag ville bejaka min hantverkslängtan.«
Den berättelsen finns också i den lilla svarta tallriken. Arthur Percy bodde i närheten och var god vän med möbelmästaren Carl Malmsten som startat Capellagården. Tillbaka i Stockholm läste Olle arkitektur på KTH, fick barn under skoltiden och dottern hängde med i ritsalen. I arkitekturen hittade Olle hem och han startade egen firma 1975. I dag har Olle Rex Arkitektbyrå med sju anställda och arbetar över hela skalan från kontor och butiker till villor och bostadsområden.
I arbetsrummets fönstersmyg står en liten vit, 3D-printad modell. »Vi skissar på ett 43-våningarshus till Sundbybergs centrum«, säger han lite i förbigående, medan han prisar favoriten Kaare Klints soffa och Faaborg-stolar. Kärleken till det danska kom med föräldrarna från Köpenhamn. Trots Olles och Marja-Liisas olika livsbanor delar de en grunderfarenhet. »Vi hade bägge bra barndomar präglade av enkelhet.« I den hittade de sin gemensamma hemkänsla.
»Det viktigaste på listan var ändå bastun«, säger Marja-Liisa och visar vägen ner i källaren där Olle tidigare hade dumpat 30 års bråte. »Jag är oerhört känslig för bastur, men Olle ritade den bra.« Det finska och det danska möts här. Stramt svarta Yrjö Kukkapuro-fåtöljer, satsbord med glasskivor, en safaristol, en mörk tavla av Lennart Aschenbrenner, Alvar Aaltos väggskärm och en underbar bastu med ovala björkribbor i glaspartiet och bänkar med mjuka kurvor. Plötsligt tycks vi lämna Äppelviken för ett sommarhus bland tallar vid en finsk-dansk-svensk insjö.
Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!
Bekräfta din mejl
Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.
Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.