Arkitekten Henrik Paninder har Stockholms vackraste solnedgång
Henrik Paninder är både arkitekt, skådespelare och samlare av rang. Vi hälsar på i lägenheten bakom Högalidskyrkan.
Henrik Paninder måste ha Stockholms maffigaste solnedgångar. I alla fall på vinterhalvåret, då västhimlen kan brinna och glöda. Högalidskyrkans två torn spetsar färgmassan. En solnedgång kan nästan vara larvigt vacker, men här blir vi sittande, förtrollade av ljuset. »Jag är så glad över att de här fönstren med sina träomfattningar är kvar«, säger Henrik och spanar mot kyrktornen.
Han är både arkitekt och skådespelare, en ganska ovanlig yrkeskombination. »I bägge jobben kreerar vi tillsammans. Det är inte bara jag som skapar arkitektur, utan ihop med beställaren. Samma sak med skådespeleri. Jag är där för mina medspelare, de är där för mig. Vi bär varandra.«
Skådespeleri är mer av här och nu, arkitektur är planering och långa tidsrymder. Att känna på en plats eller känna på en roll och låta det växa fram, kanske är det en utmärkt balans? Henrik ritar nu på en tillbyggnad till hus i en skånsk kolgruveby, inreder privata hem, läser in voice over till Malmö museum, medverkar i kortfilm och reklamfilmer. »De olika jobben är lika kul. Jag träffar olika människor som inspirerar mig med olika energier. Vad vi än jobbar med vill vi väl. Jag vill driva den viljan både när jag ritar åt folk och skådespelar. Kommunikation är grunden.«
Henrik Paninder
Ålder: 41 år.
Bor: Lägenhet på Söder i Stockholm.
Gör: Arkitekt SAR/MSA och skådespelare
Aktuell med: Medverkar i två kortfilmer som visas på festivaler i sommar. Tillbyggnad på K-märkt gruvmästarbostad i Nyvång, inredning av villa i Tyresö.
En välritad lägenhet
Henrik har inrett sina rum med olika energier. 1940-talets stabila grund möter nutidens material och design. En lågmäld soffa är kontrast mot Eero Arnios poppiga Pastill-stol i knallorange plast och en kolsvart tavla. En svart lädersoffa vänder sig mot den öppna spisen, en plats för långa kvällar.
Vilsamt sovrum målat med pärlgrå äggoljetempera ända upp i taket. Samlingar som spännande öar här och där. Mässingsljusstakar, prismor, keramikfåglar. Längst in glimrar 100 glasvaser som en installation i välstämda färger. Det är som om lyan är skapad för ljus. Solen målar rummen, bredspacklar de vita och grå väggarna, smyger snett in i oväntade hörnor och lägger sig som stilla värme på allting härinne.
Det är som på ett skepp, en ändamålsenlig och fokuserad inredning. Fernissat snickeri överallt. Solen har brynt det i över 80 år och gett ett bärnstensdjup på garderober, dörrar, köksluckor, dörrfoder och fönsterkarmar, som om de vore uråldriga instrument. Det är välritat. Lägenhetens 56 kvadratmeter känns större just för att ytan är uppdelad i hall, kök, vardagsrum, matrum och sovrum med passager emellan som bildar stationer för vardagarna. Att slentrianmässigt kasta ut välfungerande kök och öppna upp för mycket mellan rum är en nutidssjuka.
Denna lägenhet får visa vägen tillbaka till old school-planering. Så här bra kan det bli. Men vad gjorde den så bra? Svar: omsorg i helheter och detaljer och benhårt kvalitetstänkande. Just det, viskar Kolmårdsmarmorn i husets trapphus, järnet i räckena, snickerierna, teglet i fasaden …
Ett hus byggt för arbetande kvinnor
Huset byggdes 1941–42 som Kollektivhuset Lundagården. Byggare var den legendariske Olle Engkvist (1889–1969), en av storbyggmästarna under uppbyggnaden av Sverige. Engkvists hus är oftast gedigna och på något vis grundade i människan. Engkvist hade sina rötter i arbetarrörelsen. Som ung murare och aktivist propagerade han för socialdemokratin och den demokratiska idén lämnade honom aldrig, inte ens när han blev rikskänd och förmögen. Det var något särskilt med Engkvist. I en bok han gav ut till sin 60-årsdag 1949 visade han sin övertygelse.
»Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före kärleken till uppgiften«, skrev han. Det handlar i grund och botten om moral på alla plan. En byggmästare måste ha en social syn på sitt yrke och reagera mot »allt vrångt och tokigt« i samhället. Även om Engkvist utvecklade byggandet till en storindustri behöll han fokus på hantverket hos murare, betongarbetare, konstruktörer och arkitekter.
Det skulle gå schyst till. I en tid präglad av sociala omsorgsprogram ville han skapa helhetslösningar för vardagslivet. Särskilt fascinerad var han över idén med kollektivhus för behövande – ensamstående kvinnor, pensionärer, unga akademikerpar – och byggena skulle underlätta vardagsproblemen. Huset där Henrik bor är ett av dem. Det byggdes för yrkesarbetande kvinnor, både ogifta och gifta.
Huset i gult tegel ritades av arkitekten Albin Stark och lades på en tomt vid Högalid. Det utrustades med restaurang och mathissar, två butiker, damfrisör, »spädbarnsavdelning«, portvakt och tre lägenheter för städerskor. Kanske var det lite för sent för den här typen av totallösningar. Det moderna livet följde inte planlagda rutter och rutiner. Restaurangen bar sig inte och byggdes om till kontor och senare lägenheter, men den högklassiga arkitekturen och den Enkvistska kvalitetskänslan består. I dag är huset grönklassat som särskilt värdefullt.
Att skapa hus och spela teater
Henrik Paninder växte upp i Helsingborg. I dag är hans skånska gömd under rikssvenska, men kan plockas fram om han vill. Vi formas i barndomen. Tidigt fanns intresset för att skapa hus och att spela teater. Teater dök upp tidigt, vid 8- till 12-årsåldern. »Det kanske handlade om uppmärksamhet, men också gemenskap, att komma överens om en berättelse, det är häftigt.«
Under Helsingborgs konserthus på KUB gick Henrik teaterkurser, satte upp pjäser och spelade för publik. På Helsingborgs stadsbibliotek, granne med hans hem, arbetade en Margareta som hade ett stort gult skåp fyllt med pysselgrejor. Där grundlades arkitekten Henrik Paninder. »Vi kunde låna nästan vilka material som helst. Det fanns väldiga resurser på den tiden.«
Henrik byggde kartonghus och inredde dem. Andra barn kunde tycka att han byggde fjantiga »dockhus«. De hade fel, det var modellhus. »Det handlade redan då om rumsligheter och att skapa världar.«
Lidia, en bästa kompis mamma, var arkitekt och Henrik läste hellre hennes arkitekturböcker än spelade fotboll. På somrarna byttes familjen Paninders townhouse mot en pytteliten sommarstuga vid havet i Viken. Där krympte rummen. Våningssäng, bäddsoffa, trångt, men med mycket tid utomhus. »Det lärde mig redan som barn betydelsen av hur en familj kan leva och verka i olika skalor.«
Efter studenten flyttade Henrik till Stockholm och gick arkitekturlinjen på KTH. »Jag var ivrig. Den gamla arkitekturskolan var ett kreativt kaos de luxe.«
Han hoppade mellan bostäder, bodde inneboende och på »Lappis«, studentbostäderna vid Frescati. Han skaffade sin första lya, 20-kvadrat med kungsbalkong på Östermalm, och gjorde lägenheten till sitt eget hem, »jag landade där«.
Flyttarna gick vidare till Gärdet, sedan Kungsholmen medan Henrik arbetade på olika arkitektkontor. »Fantastiska tio år, jag har lärt mig massor«, sedan blev han sin egen och trivs med flexibiliteten.
Teaterintresset vaknade och han gick två år på Calle Flygares teaterskola. Skådespeleriet är omväxlande. Kortfilmer, reklamfilmer med mera. Förra sommaren spelade han med i Arkösunds friluftsteater. »Jag var en skruvad, fisförnäm och förmäten storbonde på trettiotalet, det var skitkul.«
Då och då jobbar han extra på Norrgavel i Stockholm. En annons om Lundagårdslägenheten dök upp. »Det var en mystisk visning. Elden brann i öppna spisen. Alla, även mäklaren, var lågmälda och tysta, som fyllda av vördnad på något vis.«
Henrik minns ett par som tog mått i köket och sa att det kan rivas ut och bli sovrum. »Mäklaren tittade menande på mig, ›de är inte kloka‹.« Henrik fick lägenheten. Det var nio år sedan. Nu har han landat ordentligt här, med sina samlingar, minnen, tavlor och de fantastiska solnedgångarna. »Nu börjar det sätta sig. Variation i olika rum är viktigt för oss människor, tror jag.«
