i trollkarlens magiska låda på Värmdö
Magikern Jonas Ljung och hans sambo Evelina Björninen byggde sitt drömhus på Värmdö, minutiöst planerat, på centimeternivå. Här räckte det inte med simsalabim, utan det krävdes blod, svett och pannben för att få det exakt som de ville ha det.
När Jonas Ljung säger att något är »magiskt« så lyssnar man. Han borde ju veta. Och ja, tomten där hans och sambon Evelina Björninens nya hus är placerat är odiskutabelt förtrollande. Utsikten enastående. Tallarna som givit byggnaden dess namn, Pine edge villa, står och myser som en kompisklunga och bjuder på både intimitet och gravitas. Dovhjortar och rävar spatserar alldeles, alldeles nära de stora glaspartierna, nästan inne i det öppna köket och vardagsrummet.
Jonas Ljung oh Evelina Björninen
Ålder: 49 och 30 år.
Familj: Bor med sin dotter i Pine edge villa på Värmdö. Jonas är ena halvan av trollkarlsduon Brynolf & Ljung. Evelina är entreprenör och projektledare.
»Platsen är magisk. När vi kom hit första gången kändes det som att vara ute i skärgården, trots att det numer är mitt i ett villaområde«, kommenterar Jonas, ena halvan av trollkarlsduon Brynolf & Ljung, som har spelat föreställningen Stalker för utsålda hus off Broadway och nu är hemma för att köra de sista showerna, och sedan andas några minuter innan han och Peter Brynolf börjar repa nästa extravaganza.
»Det kändes direkt som ›hemma‹ när vi klev in på den här tomten«, säger Evelina och ger dottern en hembakad kaka. Eller två.
»Vi höll på med husets placering i säkert en månad. Vred några grader på det. Inte bara för att få den perfekta utsikten utan också för att uppfylla bygglovet. Det var mycket ›gör vi så blir det bra men då går vi två centimeter över gränsen där‹«, berättar Jonas.
Just den gränsen vill man inte kliva över, även om parets ambition verkar i stort sett gränslös. Men vad är det då vi möter där uppe på Värmdös gräddhylla? Ni som har sett tv-programmet Grand designs Sverige känner igen huset: en elegant och stringent men ändå anspråkslös historia i betong och furu, som först hälsar på besökaren artigt avvaktande men öppnar upp som en varm kram mot havet, poolområdet och den terrasserade trädgården.
Präglat av precision oh modernism
Amerikansk modernism stod på önskelistan som, i form av en trettiosidig brief, överräcktes till arkitekten Max Holst. Men inte ens en magiker kan bortse från väder och vind. Los Angeles Case study-hus må ha lockat med sina slicka linjer och tunna, sylvassa tak men i slutänden blev det den lite robustare Cape Cod-varianten som stod som inspirationskälla. Samma känsla, men aningen mer anpassad till svenskt klimat.
»Vi tycker om modernismen. Det byggdes fantastiska hus för 80 år sedan. Men de var ofta krångliga att bygga trots att de ser så enkla ut. Vackra, men nästan alltid katastrofer – ekonomiskt eller byggtekniskt«, säger Jonas.
»Ja, det är en arkitektur som ser enkel ut men är desto svårare att få till på ett bra sätt«, konstaterar Max Holst.
»Det handlar om otrolig precision. Det är tidskrävande, svårt och dyrt. När allt är så precist finns inga marginaler att göra fel. Blir det ändå fel får man riva upp och börja om«, fortsätter han.
Det blev en hel del sådant. Budgetar sprack och misstag fick åtgärdas. Entreprenören fick ekonomiska problem och allt försenades. Inget för den nervklene. Inte blev det lättare av att familjen plötsligt var tvungen att flytta till New York mitt under byggprocessen.
»Det hade vi inte räknat med. På ett sätt var det en jättedum idé. Det är ingenting jag rekommenderar. Bygget tog längre tid än det skulle och blev dyrare. Och så fick vi möjligheten att flytta till New York för att spela föreställningen på Broadway. Helt otroligt. Det är svårt att säga ›nej, vi väntar med det‹. Samtidigt skulle vi få barn. Det är det klassiska, allt händer på en gång«, säger Jonas.
Huset stod inflyttningsklart i augusti 2025 och nu märks inget av kaoset och stressen. Vinterhimlen är mild och grå och inredningen avskalad och lugn. Familjen håller fortfarande på att boa in sig (»gymmet kommer i dag«) men all inbyggd förvaring och smarta speciallösningar ordnar biffen. Det enda som sticker ut en smula är de Marianne Westman-ritade Mon amie-muggarna på matbordet.
»Om vi är ordentliga? Det vet jag inte. Vi har försökt skapa förutsättningar för ett bekymmersfritt liv. Och vi försöker göra saker på ett bra sätt. Jag hoppas att huset kan stå här i 100 år. Samma med inredningen. Tittar man på arkitekturklassikerna har man inte bytt ut köket vart tionde år. Vårt kök är dels ett estetiskt val men det är ju också vansinne att bygga ett kök man måste byta ut om tio år för att det ska kännas fräscht«, menar Jonas.
Regler är till för att brytas
Starka känslor genomsyrar hemmet, den nedtonade looken till trots. Paret hade redan från början en tydlig vision. Max påpekar att de nog är de mest engagerade och pålästa beställare han jobbat med. Allt ner till minsta detalj stöttes och blöttes. Arbetssegrar, som trappan Jonas har ritat, kökets specialutvecklade lösningar, betonggolvet där betonghuden fortfarande är kvar (»Det går nästan inte att göra«) och kalkstenen Kaarma dolomit från Estland, som är meckigare att jobba med men värd det, varvas med kompromisser som mikrocementgolvet i badrummen, där de egentligen ville ha betonggolv, och drömbadkaret helt i betong som skulle vara nedsänkt i golvet men som, efter moget övervägande, övergavs eftersom det blev för dyrt och krångligt. Man får välja sina strider.
»Det är bra att sätta upp regler och ramar. Sedan kan man bryta mot dem. En regel var att repetera material. Vi har genomgående använt betong, kalksten, mikrocement och ek i inredningen. Och vi vill att materialen ska vara det de ser ut att vara. Ser det ut som kalksten, ska det vara kalksten«, enligt Jonas.
»När man gör den här typen av hus handlar det mycket om finish och utförande. Det unika med Pine edge villa är placeringen på berget, men också detaljeringen och materialvalen. Att få göra ett hus med platsgjutna murar, detaljer och bjälklag är sällsynt. Det är ganska ovanligt att man bygger så nuförtiden för det är dyrare och kräver mer planering«, berättar Max.
Kanske lite galet, rent av? Notan klättrade upp emot 28 miljoner och i slutfasen var Jonas på plats på halvtid för att se till att allt löpte på som det skulle. Max pratar om vikten av att ha en byggledare som följer bygget i princip dagligen i denna typ av projekt om det ska bli bra.
»Det var dumdristigt att bygga detta som första hus. Vi är jättenöjda nu, men det går inte att räkna ut allt från början. Man får bara ge sig in i saker. Annars blir inget någonsin gjort«, säger Jonas.
Har vi att göra med en livsfilosofi här?
»Ja, eller det är väl ett konstaterande. Vi spelade 153 föreställningar i New York. Det är ingen som ger en den möjligheten. Man får se till att det händer och sedan bara köra. Och så får man se till att det blir bra. Det är samma känsla här. Plus någon form av naivitet. Det sägs att det tredje huset man bygger blir bra. Det vore fruktansvärt att först ha byggt två halvdåliga hus som ska finnas i den här världen. Tanken från start var alltid att vi ska kunna bo här för alltid.«
