Skogsvillan i Huddinge blev Jonas Bohlins sista villaprojekt
Den byggdes under visst drama, med bara händer och en helikopter. Och den kallades Jonas Bohlins sista villaprojekt. Skogsvillan står pall, även några år efter att tv-kamerorna slocknade.
Ett hus i en skog. Det tycks ha fötts här, som om tallarna själva har förvandlat sig till brädor och format ett hus precis som de ville, insmuget bland klippor och vitmossa vid vägs ände i Huddingeskogarna. Utanför fönstren vajar tallstammar som på ett skogshav med rörelser överallt, en levande skog som tittar in. Närheten till naturen har skapat ett ekologiskt hus på alla sätt, där själva anslaget, ambitionen, att bygga i skog har lett till varsamhet och finess. Det är ett lyhört hus med liv bland trädtopparna.
»Det är skönt att komma bort lite, hem till en fridfull, vacker tomt«, säger Rasmus Larsson, som bor här med Anna Larsson Löthman. De bägge har byggt huset, med hjälp av Rasmus pappa, släkt och vänner – och en helikopterpilot.
Rasmus Larsson och Anna Larsson Löthman
Ålder: Rasmus är 33 år och Anna 37.
Bor: Skogsvilla i Huddinge.
Gör: Rasmus är husbyggare tillsammans med sin pappa John Larsson i firman RPJ Bygg & Snickeri. Anna är operationell tech-konsult inom restaurangbranschen.
Aktuella med: Planera tomten och omgivningen.
Huddinge-huset är en kändis
Huset är ritat av Jonas Bohlin, vår mest kände formgivare av möbler och klassiskt personliga krogmiljöer, men också belysning, porslin och arkitektur; hans eget hus är omskrivet. Huset i Huddingeskogen är också en kändis. Hela byggprocessen under tre år dokumenterades noga på Instagram (@skogsvilla_1) och i tv-programmet Grand Designs Sverige. Magasin och annan uppmärksamhet drogs till det sagolika äventyret, där en ung snickare skulle förverkliga sin dröm om ett skogshus.
Det var något heroiskt över det hela. Hur skulle det gå? Att bygga ett eget hus är en av basdrömmarna i de röda stugornas land där utrymme finns, mark kan köpas och tomter styckas utan att ekonomin rasar. Tv följer gärna alla dessa underhållande riskabla husprojekt som lyckas och misslyckas, som spräcker äktenskap och gör folk uttröttade. När det går i hamn är det härligt. Då finns bara frågan där: Vad händer sedan, när tv vänder sig bort? Nu, flera år efter att Skogsvilla stod klar, är det vardag. Vintrar och somrar har rullat förbi. Rasmus och Anna pustar ut lite i det stora rummet, husets hjärta, med fönster mot skogen och en takhöjd på 6,5 meter upp i nock.
Byggtiden, all denna fokuserade, frenetiska verksamhet, känns drömlik i dag. »Det är märkligt att tänka tillbaka. Hur orkade vi lägga ner all vår tid?« grunnar Rasmus. Anna fyller i: »Varenda bräda här har vi sågat till, fräst ur och satt dit. Det skulle vi nog inte orka göra om.« Det blir ofta lite vemodigt när saker är klara, men stoltheten och glädjen finns här och djupkänslan i varje kvadratcentimeter är svårslagen. De bägge har lyckats med sin husdröm.
Ett tidlöst hus
Anna arbetar i restaurangbranschen, på kontor inne i Stockholm, och pendlar mellan skogen och storstaden som ligger märkligt nära, typiskt Stockholm, där vildmark börjar vid stadens ytterkvarter. Rasmus gick ut byggskolan 2011 och har sedan dess arbetat med sin pappa John Larsson. Han driver RPJ bygg och snickeri, som startades när pappan hade sålt sitt finsnickeri för att börja med hantverksmässiga husbyggen. »Att bygga ett trähus är som att bygga en stor möbel. Det gäller att vara noggrann. Jag växte upp med det där«, säger Rasmus.
»Det är mycket ›fort men fel‹ i byggbranschen i dag. Det är tråkigt att hantverket ska stressas bort. Firman arbetar i trä och vill förnya husbyggandet.«
»Det händer mycket i träbranschen. Varför ska man hålla på med att bygga med plaster, när det finns så bra trämaterial«, säger Rasmus. Moderna produkter som Isotimber och KL-trä, krysslaminerat trä, borde bli standard i dagens byggande, även storskaligt. Kanske kan de goda exemplen sprida sig genom små aktörer som visar hur det kan byggas snyggt, hållbart och miljövänligt. RPJ har samarbetet med arkitekter och byggt, reparerat och byggt till flera härliga hus, bland annat vid Jonas Bohlins egenritade hus i Gustavsberg.
Rasmus, som fortfarande bodde hemma, längtade efter ett eget bo. Han är uppväxt i krokarna och kände landskapet. »Här vill jag bo«, var känslan när han första gången såg den skogsplätt som var till salu. Han slog till. Men hur skulle huset bli? Han frågade Jonas Bohlin om han inte ville kika på tomten och kanske rita en kåk. Friskt vågat. »Han tyckte tomten var vacker och ville gärna rita.«
Jonas Bohlin ritade först ett runt trevåningshus, som Muminhuset, men diametern blev så stor att för många träd på tomten skulle behöva fällas. »Kanske var jag också lite feg inför ett runt hus.« Då ritade Bohlin raskt något helt annat: ett 21 meter långt och 5 meter brett hus, som kunde placeras som ett spjut mellan berghällarna. »Det blir roligare ju jobbigare tomten är. Den är som ett streck och huset är långt och smalt som träden.« Arkitekten Hans Murman var delaktig i planerna och översatte ritningar på papper och servetter till bygghandlingar.
Några av Bohlins skisser sitter som tavlor på trappväggen här. Det är ett alldeles modernt hus, säkert i linjerna, med funktionella övertoner, som en supersaklig militärbyggnad, skogskamouflerad med fasader målade med grånande tjärvitriol. Samtidigt är det ett tidlöst hus, som de byggdes förr: med storstuga och mindre kammare. En trappa upp löper ett galleri med dörrar in mot badrum, gästrum och förvaring, som en uråldrig svalgång. Här binds alla tiders huskunskap ihop i modern form.
Kärleken växte i byggkaoset
Just när planerna hade snurrat i gång träffades Rasmus och Anna. »Jag kom in när bygglovet var godkänt«, skrattar hon.
En pojkvän med vilda byggdrömmar i skogen, hur kändes det? »Redan på andra dejten ville jag ut och titta på tomten och se vad det handlade om.« Hon blev inte förskräckt, tvärtom. Hon kommer från ett skärgårdslandskap norr om Gävle. »Jag är uppvuxen på Eskön med skog och hav, är van att bo lite utanför.« Anna hade just flyttat till Stockholm för att jobba.
»Hon verkade intresserad«, säger Rasmus, förtjust på sitt lågmälda vis. Tillsammans drev de projektet vidare. »Det var bara att sätta i gång när vi hade fått bygglov«, säger han som om det hela vore en bagatell. »Lite pyssel med borrtillstånd, fixa avlopp och bergvärme …«, ja lite småfix bara …
De bägge arbetade heltid, och bygget fick ske på helger, semestrar. Vitsen var att både få ner byggkostnaderna och att få snickra husdrömmen själva. De lärde känna varann under arbetet, inga solsemestrar och romantiskt dagdriveri, utan bjälklag, stålrör, tjärvitriol och tankar som virvlade om kvällarna: nästa steg, nästa byggbit, nästa etapp och sedan en dånande helikopter som under en dag firade ner 52 byggelement mellan tallstammarna.
»Vi fick anpassa elementen efter vad helikoptern orkade lyfta. Vi var väldigt spända den dagen.« Så stod huset plötsligt där på stålpinnar i vitmossan. Ett enda träd fick huggas ner.
»Pandemiåren var bra år att bygga under. Vi var bara här och byggde. Våra vänner var nyfikna, kom hit, kunde vara utomhus och det fanns alltid något att hjälpa till med.« Anna har också snickrat, mätt och kapat i längder och målat. »Jag gillar att skapa med händerna och det var roligt att få testa. Rasmus har haft ett väldigt tålamod och låtit mig lära.«
Skogsvilla är fylld av ljusspel och alla årstider är vackra här inne. »Vi ser träden på väggarna och behöver inte mycket tavlor. På förmiddagarna blir ljuset som rutor, en hel tavelvägg«, säger Anna. Det stora gavelfönstrets förr vita bågar har klätts in med koppar.
»Det var Jonas idé. Vi var förvånade. Skulle vi ha glansig koppar? Men det är typiskt Jonas, han säger inte bara att vi ska ha koppar, utan har också en förklaring till varför. Han har en väldig materialkunskap. Han hade rätt och vi är glada att vi valde hans förslag.« Nu glimmar kopparplåten sakralt och lite mystiskt runt glasrutorna och rimmar med tallarnas stammar.
Ljuskronan Andromeda, formgiven av Bohlin, hänger i takrymden. »Det är en prototyp, böjd till sin form av Jonas själv.« Det har påståtts att det här är Jonas Bohlins sista hus, men det ska vi ta med nypor av salt. Huvudsaken är att det blev ett vackert hus, präglat av hans formspråk, materiel och idéer, och framför allt är det ett vänligt hus. Det finns i luften härinne, i känslan av snickeri. »Vi är så vana vid det nu, men har vi varit borta känner vi husets atmosfär.«
