Inredningsarkitektens drömhus kretsar kring tonårsfamiljens vardag
Hanna Bolin är studiochef för inredning på arkitektkontoret Okidoki. Hennes första egna hus i Lerum är en dröm av cederträ, ek, furu och glas – och kretsar kring livet som tonårsfamilj.
En dröm av cederträ, ek, furu och glas ligger i en sjöslänt i Lerum utanför Göteborg. Att skapa sitt drömhus verkar knepigt, just för ambitionen att förverkliga en dröm. Vi är inbäddade i sagor om drömkåkar, ser dem växa och falla samman på tv, som om den sortens projekt är livets viktigaste. Allt måste stämma. Alla dessa val och möjligheter, stilar och förebilder.
Vad tycker vi om? I grunden finns den stora frågan: Vilka är vi? Hur ska vi kunna bestämma oss för rätt dröm? Och sedan då, när drömhuset är byggt, vad händer då? Det kan bli jättebra, som här i Lerum.
Hanna Bolin
Ålder: 45 år.
Bor: Villa i Aspenäs utanför Lerum.
Gör: Inredningsarkitekt och studiochef för inredning på Okidoki arkitekter.
Aktuell med: Japansk restaurang i Göteborg, som öppnar i maj.
Sökte efter en förändring i livet
»Vi stortrivs«, säger inredningsarkitekten Hanna Bolin som med sin familj har byggt ett hus i det äldre villasamhället Aspenäs ovanför sjön Aspen. Hon har inget emot att kalla det drömhus. »Jag drömde länge om ett eget hus, men var går gränserna mellan dröm och mål?«
Familjen bodde redan i ett kataloghus som var okej, men ändå var det något som fick henne att söka efter tomma tomter. Tre små barn växer snabbt, plötsligt är de tonåringar. »Jag sökte nog en förändring i livet«, funderar hon.
Hanna är studiochef för inredning på arkitektkontoret Okidoki i Göteborg som arbetar med restauranger, hotell och kontor i de tre storstäderna. Kända Okidoki-inredda krogar är Hillenberg vid Stureplan, samt två av de ställen som försöker få liv i de förr så dystra kvarteren vid Malmskillnadsgatan: Spesso bar och Röda huset, krogen i den Marge arkitekter-ritade plåt- och glasbyggnaden mot Sergels torg. Som inredningsarkitekt arbetar Hanna hela tiden med material, färger, mönster och rumsatmosfärer.
För några år sedan var det dags att överföra den praktiken till ett nytt hus, framför allt i materialen och för att lyfta vardagarna i ett hus utan kompromisser. »Vi var på väg från småbarnsår till tonårsliv och ville ha ett hem för äldre barn. Vi drog upp ett starkt koncept, stop motion, som genomsyrade alla beslut. Vi i familjen är oftast i hög hastighet och vi behöver en lugn miljö att leva i«, berättar Hanna.
Ett hus byggt för att fungera
Kanske är det just det som är den bästa drömmen, att kunna skapa något som fungerar. Funktionalisten Le Corbusier kallade det »bostadsmaskin«, men om vi tänker bort den tidens maskinkult är det ändå en bra bild: ett hus byggt för att fungera för dem som ska bo där. Det är inte en stil. Det behöver inte vara kallt.
Lerumhuset utstrålar fridfullhet, en lågmäld kvalitetskänsla i snickerier, möbler och rumsvolymer. Det är skönt när något liksom sitter stadigt, enkelt, precist, ändå inbjudande. Den balansen är inte självklar att nå. »En process handlar alltid om kompromisser. Vi hade inte oändligt med pengar, men jag har vetat vad jag inte ville kompromissa med. Det blev en härlig plats att vara på. Jag ångrar ingenting.«
Hanna har pluggat på Textilhögskolan i Borås. Att ha kontakt med materialen med händerna, att känna dem nära kroppen, har präglat husbygget. »Det är ett hem för oss och för våra vänner, det är vardagarna som ska funka och vi ska trivas.«
Tonåringarna har sina rum en stilig, fönsterupplyst trappa ner, i suterrängvåningen. »Det är väldigt viktigt med uppdelningen mellan oss vuxna och tonåringarna som behöver sin space och ingång. Det handlar också om att barnen ska vilja ta hem sina vänner och stanna hemma.«
Att sovrummen skulle vara större än byggkravens minimala nio kvadratmeter var viktigt.
Köket är husets hjärta
Hanna är inte husarkitekt, så hon tog hjälp av en vän, arkitekten Alexandra Clason, som satte ihop konceptet, ritade idén för familjens hus fram till bygglov. Hanna tog det vidare på detaljnivå, ritade bygghandling och inredning, bestämde material. »Miljön ska vara som ett flöde och en rörelse genom samtliga rum. Allt går ihop«, säger hon.
Övre våningen har tre olika nivåer där vardagsrummet flyter ihop med matplatsen. Matplats och kök är husets vattenhål. Här dråsar matkassar och skolväskor in. Här samlas familjen på morgnar och kvällar. Vid matbordet finns rejäla, väggfasta bänkar. Här slänger sig tonåringarna ner med mobilerna efter skolan, en aktiv plats.
Bänkar och köksinredning är ritade av Hanna och tillverkade av Nordiska kök. Köksidéerna har vandrat mellan henne och Nordiska kök som tagit upp det här köket i sin produktion som The architect’s choice. Köksön i rostfritt stål, en prototyp, är bockad i ett stycke och ger en vackert metallisk närvaro, som en outslitlig arbetsbänk i ett restaurangkök. Hanna har ritat ett par av Nordiska köks koncept. TV:n i vardagsrummet tar minimal plats och styr inte upp hela rummet, i stället får utsikten och fondväggens bokhylla dominera.
Några steg upp ligger de vuxnas sovrum med sjöutsikt. Oscar Wildes berömda påstående att naturen härmar konsten och inte tvärtom kan överföras hit. Fönstren fungerar som ramar för utsikternas ständigt skiftande bilder. Viktigt är att ramarna är laserade i mörkbrunt. »Alla tider på året händer det någonting utanför huset. Vi har massor av tavlor, men har inte satt upp en enda.«
Inredning i blodet
Hanna Bolin tycks ha växt upp som inredare. Redan som barn donade hon ivrigt i flickrummet i Göteborg. »Allt handlade om det, jag gjorde om, fixade planlösningar, byggde tidskriftssamlare som mellanväggar, sydde det jag behövde, köpte på loppis.«
Hon kunde ha gått spikrakt framåt mot arkitektskolan, men tog en sväng in i textilens värld, studerade fem år på Textilhögskolan i Borås.»Det handlade alltid om det taktila.« Hon fick jobb på Saab där hon var med om att utveckla en konceptbil under knappt ett år innan Saab lades ner. »Jag är glad att jag hann ha det jobbet. En bil är också ett rum och jag lärde mig massor.«
Det hon gillade med textil var att det konceptuella skapandet låg nära produktionen. Idéer blev snabbt konkreta. Materialnärvaron från skolan och inredningslusten från ungdomen smälte ihop och en pollett trillade ner: kanske inredningsarkitekt? Hon kontaktade Sveriges arkitekters ordförande, som hjälpte den unga entusiasten till en praktikplats på arkitektbyrån Krook & Tjäder. Hon ville lära sig yrket på några månader. »Vet du vad du vill, då lyckas du, det är jag helt övertygad om.«
Hanna har senare arbetat på Kanozi Arkitekter, mest med kontor och hotell. För ett år sedan blev hon studiochef på Okidoki. Mellan resor, arbeten och skoltider ligger hemmet väntande, inbäddat i det gamla villasamhällets rutnät. Fasaden är täckt av spån i cederträ, slitstarkt och tåligt. Men underhållsfriheten var inte det viktigaste, utan materialnärheten. »Det är taktiliteten jag är ute efter, en taktiltet för ögat.«
Huset tycks höra ihop med naturen här, som en geometrisk kotte med en husdröm inuti.
