Inredningsarkitektens sekelskifteslägenhet i Slottsstaden
Efter nästan tio år av renovering och småbarnsår på landet bytte Natalie Coquand och hennes familj prästgården utanför Malmö mot en sekelskifteslägenhet i Slottsstaden. På köpet fick de ett rejält drömkök.
Familjen längtade efter enkelheten i staden. Att bara kunna ta klivet rakt ut och inte ha så mycket att fixa med på lediga stunder. Efter en tids sökande fastnade ögonen vid orden »huskänsla« i en annons om en kommande försäljning av en rymlig sekelskifteslägenhet på bottenplan.
»Jag ville bo där man kan gå rakt ut och det ska kännas lite tyst. Det är härligt för barnen att vi har gården men även en lekplats utanför dörren – och gångavstånd till kompisar och stranden. Det finns en idé om att man ska flytta ut på landet när man har barn, men nu gjorde vi tvärtom«, säger Natalie Coquand, som är landskaps- och inredningsarkitekt och driver Rodi Cécile Studio, tillsammans med barndomsvännen Patricia Rodi.
Natalie Coquand
Ålder: 36.
Bor: Slottstaden, Malmö.
Familj: Maken Tyler Gniewotta och barnen Florence, Morris och Bonnie.
Gör: Inredningsarkitekt, designer och landskapsarkitekt.
Aktuellt: Driver Rodi Cécile Studio tillsammans med barndomsvännen Patricia Rodi.
En plats att vila på
Femman i fastigheten från 1908 är en sammanslagen lägenhet och butikslokal, som har en rymlig källare och gott om plats för familjens tre barn, deras kompisar och övernattande gäster. Dessutom kände Natalie något hon inte gjort på länge under år av renoveringar, odling och annat som kommer med ett liv på landet. »När jag kom in i lägenheten kände jag det direkt: Här kan man verkligen vila. Det fanns ett lugn. Vissa har drömmen om ett hem för vila på landet, med jättestor trädgård. Men jag insåg när jag bodde där att för mig handlar det mer om att komma hem och känna att hemmet inte kräver så mycket av en.«
Hon och maken Tyler Gniewotta fick även direkt en fin anknytning till familjen som skulle flytta ut, för med tre utflugna barn och kreativa yrken fanns många gemensamma nämnare. »Det fanns en energi som gjorde att vi kände att här kan vi bara ta över … De hade en fin stil med mycket konst och man såg att ett liv har levts här, de hade samlat på sig fina grejer. Väggarna hade kanske inte målats om på 30 år, men ingen bryr sig.«
Målning och golvslipning blev det nu ändå, och en badrumsrenovering, som var nödvändig. Men utöver det blev köket den stora satsningen och att det är hemmets hjärta stämmer nog i flesta fall – men lite extra hos Natalie och Tyler. »Min man är gammal krögare och innan jag pluggade jobbade jag som bagare. När vi bodde på landet odlade vi och lagade jättemycket mat. Det är verkligen en gemensam grej att vi älskar mat och härliga middagar, så vi ville gärna ha ett stort kök.«
Dessutom jobbade Natalie då som köksdesigner på Kulladal och såg fram emot att dra igång planeringen. Som alltid utgick hon från platsen och ett gediget detektivarbete startade direkt. »När jag ritar något utgår jag alltid från platsen, byggnaden och arkitekturen. Det var samma sak i det här huset, och den röda färgen, som syns mycket, kommer från trapphuset i byggnaden.«
Storsatsat på köket
I bostadsrättsföreningen finns ett stort intresse för byggnadsvård och man har dokument över originalfärger och listprofiler. Hos grannar i huset hittade hon dessutom både originalskåp i grått och ett serveringsskåp med samma profil som en lucka från Kulladal. Köket blev en hyllning till historien, samtidigt som det är planerat för att matcha familjens matlagningsintresse. »Köket är optimerat för att kunna laga jävligt mycket mat och ha bra förvaring.«
En städskrubb förvandlades till ett skafferi som tål att vara i blickfånget. Bakom den nya glasdörren sattes pärlspont och hyllor in och här syns den röda kulören från trapphuset, i kombination med mässingsstänger. En läcker tillika praktisk lösning.
Köket är byggt av furu, målat med linoljefärg och därtill syns förnicklade beslag och stänkskydd i marmor. Vitrinskåpet har munblåst glas. Hela köket är verkligen en hyllning till hantverket. Det som tog längst tid att hitta var golvet, som slutligen blev en otippad lösning. »Jag försökte hacka fram det rutiga terrazzogolvet i köket, som är original och även finns i trapphuset. Men det gick inte. Jag ville ändå ha ett rutigt stengolv och letade sjukt länge efter en terrazzo och beställde massa konstiga reclaimed floors från Frankrike. Men så hittade jag till slut det här, som bara är en granitkeramik.«
Till vardags arbetar duon i Rodi Cécile Studio mycket med antikviteter och återanvända material och samma tänk har följt med in i den egna sekelskifteslägenheten. Dörrar som sattes in på 50-talet är nu bytta till spegeldörrar igen och inredningen får ta tid. »Jag tycker att skattjakten är rolig, även om den försvårar. Så som vi jobbar i studion – att sourca antikt – innebär jättemycket mer jobb än att bara säga ›köp den här‹, men så älskar jag också skattjakten och det känns bra på något sätt, både för plånboken och miljön.«
Fyndar på loppis
Inredningen kan kanske bäst beskrivas som en varm kram, med många mjuka lager och stor omsorg. En stämning som kommer ur en personlig stil, men också ett behov. »För mig är stil väldigt platsbundet, jag hade ju inte inrett en nybyggd lägenhet eller ett 50-talshus på samma sätt. Men det jag återkommer till är nog lagren av textil, mycket taktiltiet och naturmaterial. Jag tror också att det speglar min känsla när jag kom in i det här hemmet, som jag verkligen ville åt och behövde i livet då. Att ha ett hem som bär en, där man kan vila. Jag kände att det här hemmet måste vara som bomull.«
Natalie gärna går på loppis och fastnar för något av en slump, för att sedan börja googla konstnären och lära sig mer. »›Aha, detta är en av de gamla grafikerna som var del av Nybro-konstnärerna på tidigt 1900-tal‹, haha! Jag går igång på det där oavsett om det handlar om att hitta en färg i trapphuset eller att lära sig historien bakom något.«
Hon slår ett slag för småprylarna och konsten man samlar på sig genom ett liv, som inte behöver vara värdefulla men som alltid får följa med i nästa flytt för att de har en särskild plats i hjärtat. »Man kan hitta något som bara ser helt knäppt ut ibland, men som blir en historia i sig. De där roliga småsakerna som man sedan tar med sig när man flyttar, det är ju det som är ens egentliga stil. Tyler har konst och skulpturer från olika resor och vi har även en stor grafittimålning som vår kompis gjort. Den passar egentligen inte in med resten, men tavlan är för mig väldigt mycket Malmö.«