Österlenhuset med äkta patina – inspireras och kika in

1:55

Efter reklamen: Kika in i patricierhuset på Österlen med patina från 1925

(1:55)

Det började en blåsig fredagseftermiddag, en fredag som började luta mot en mörkblå augustikväll, året 2000. Radiojournalisten och dokumentärfilmaren Christina Höglund och hennes dåvarande man hade varit på jakt efter ett hus på Österlen en längre tid, och några hus hade gått dem förbi.

»Jag var lite ledsen för något hus vi hade missat, men plötsligt hörde vi talas om det här som var känt som Spökhuset i Komstad, strax utanför Simrishamn. Vi skulle åka hem till Stockholm dagen efter. Fredag, sen eftermiddag är det ingen som vill visa hus, men vi fick reda på att nyckeln låg under en sten, och att vi fick gå in.«

Spökhuset med övervuxen tomt

Huset låg ståtligt och tyst på en grusväg. Tomten var ordentligt övervuxen. I huset var det mörkt, för elen var avstängd. Här hade ingen bott på nästan 50 år.

Den höggravida Christina gick upp på övervåningen och öppnade ett fönster för att kolla om den stora vägen en bit bort hördes hit upp. Fönstret blåste upp och ramlade sedan ut, för att träet var så murket. Någon annan hade kanske tagit det som ett tecken på att det var dags att vända på klacken. Men Christina blev i stället omedelbart störtkär i det stora huset med flagnad puts och de vackra välvda fönstren.

Marie Olsson Nylanders Magiska Palats på Sicilien

Låten 'Life is a rollercoaster' med Ronan Keating

I bilen på väg tillbaka till vännerna de bodde hos sjunger Ronan Keating Life is a rollercoaster på radion. Christinas man Lars konstaterar: »Det här var ju enkelt – inget att reflektera över, detta kan man ju omöjligen köpa.«

Christina drar efter andan. Det är ju tvärtom. Det här är huset de har letat efter hela tiden!

På kvällen äts det middag hos vännerna, Anne Lundberg med sambo, som flyttat tillbaka till Skåne från Stockholm. Anne och Christina har pluggat ihop på JMG i Göteborg och det är Anne som lobbar hårt för att kompisarna ska köpa hus i området. Dagen efter kollar de på Komstads kända spökhus tillsammans. Vännerna går i gång till hundra procent, och säger »Alltså om inte ni köper det här huset, så gör vi det«.

Sådant brukar trigga köpnerven, och även Lars är nu med på tåget. Våren året efter, i maj 2001, är det inflytt. Christina och Lars, med en ett halvår gammal Ivan på armen, och dottern Andrea som då är sex år.Huset bjuder på visst kaos, men det är maj och hela Österlen blommar.

»Jag kände mig som att jag hade flyttat till Körsbärsdalen då«, minns Christina. »Det var en tid i livet då man liksom orkade allt, man hade visioner och planer och kände att allt går. Samtidigt var det så mycket att göra att det var svårt att veta var man skulle börja.«

Koltbarnet Ivan kröp genom byggdammet.

Renoveringen tar fart... eller inte?

Fasaden måste fixas, liksom alla fönster. »Ungefär 100 fönster skulle man kunna säga«, skrattar Christina. De kickar i gång elen och ska borra efter vatten för den gamla brunnen är dålig.

Men de borrar torrt, något av en chock. Ett gäng geologiska proffs kommer och konstaterar att huset står på diabas, en stor stentunga, »som kanske viker av mot åkern, så där kan ni möjligtvis träffa på vatten«.

»Det kändes som att vi hade hittat den begravda hunden, haken med det här otroliga huset som ingen vill köpa«, säger Christina.

En rörmokare tipsar om två duktiga slagrutemän. »Vi anlitade dem var för sig. De gick där med sina pinnar vid olika tillfällen och fick utslag på exakt samma ställe. Det var otroligt att se när det liksom gick som en darrning genom dem. Jag frågade om jag fick testa själv med deras pinnar, man jag kände ju absolut ingenting«, säger Christina och skrattar.

Annons

»Rörmokaren tyckte att vi skulle strunta i att borra och gräva i stället. Så det kom ett gäng som grävde sju meter på en förmiddag. Sedan gick alla på lunch. Under lunchen trängde vattnet upp genom jorden… det var verkligen otroligt att se. Och sedan dess har vi haft en outsinlig källa – verkligen inte helt självklart i stenbrottsbyn Komstad.«

Sveriges mest unika betongfasad – kika in i villan

Katharina Holst byggde huset 1925

Den där första långa sommaren med tre månader i huset blev också ett tillfälle att planera för nästa år, ja då skulle Christina måla alla golven vita och börja ta tag i husets innanmäte. Så var det i alla fall tänkt från början – men så blev det inte alls. I stället började huset ta över.

»Redan innan vi skrev köpekontraktet satte jag mig på Kungliga biblioteket i Stockholm och kollade upp kvinnan som hade byggt huset 1925, Katharina Holst. En då 50-årig ensamstående dam utan barn. Katharina var uppvuxen i gården med den gamla möllan, alldeles bredvid, dotter till patron Holst. Hennes mamma födde nio barn, varav endast tre överlevde.« Christina fascinerades direkt av Katharinas öde. Född 1875 som ett av de äldre barnen, det andra i ordningen, men den första som blev mer än några dagar. Hennes förstfödda syster hade samma namn, fast med C. Mamman dog i barnsäng när Katharina bara var tio år.

När hennes pappa dog var hon femtio och tvungen att sälja den gamla gården med möllan, men hade råd att föra upp detta ståtliga patricierhus precis bredvid, med stora sällskapsutrymmen på 260 kvadratmeter. Huset har sin egen stil, häver sig över traktens övriga. Möjligt att Katharina Holst sneglade på Hyttnäs, eller Ellen Keys Strand. »Kunniga människor, som till exempel en länsantikvarie, har stannat till när de varit på väg förbi, och då har jag förstått att det är ett oerhört välgjort hus. Fönsterträ i norrländsk fur, stora generösa luftkanaler. Huset var också det första i trakten som hade element på fötter«, berättar Christina.

Annons

Äldre människor i Komstad kan intyga att Katharina tyckte att hon var lite förmer. Hennes grav på kyrkogården pryds till exempel av en stor obelisk som sticker ut.

Efter hennes död 1956 stod huset tomt i nästan femtio år. Katharinas familj, bestående av två bröder, fanns på Västkusten och i Tyskland. De sålde huset till en bonde som aldrig flyttade in utan hade köpt huset för att komma åt marken runt omkring.

Christinas band med Katharina

Christina, som skilde sig från sin man efter sex år med huset, känner ett starkt band med Katharina.

»Jag har aldrig släktforskat kring min egen familj, men hon intresserar mig verkligen. Jag brukar tända ljus på hennes grav på hennes födelsedag.«

Kärleken till patinan växer fram

Idén om att måla allting vitt övergavs snabbt. »Jag blev i stället väldigt fäst vid patinan som finns här. På vissa golv kan man se avtryck av tidningarna som har legat under korkmattorna till exempel. Jag klarlackar dem då och då så att de inte ska nötas bort.«

Väggarna är målade med limfärg, som flagnar på sina ställen. Standarden i huset är fortfarande ganska enkel, visserligen med indraget vatten, men värme kommer bara från en kamin.

Annons

Hemma hos Nude of Scandinavia-grundarna: Betongdröm med spa

Backdrop för reklamplåtningar

Patinan har attraherat många kreativa människor genom åren, och ni som läser kanske känner igen ett och annat fönster som har fått agera backdrop till reklamplåtningar för olika varumärken. Många stylister och inredare har blivit djupt tagna av huset.

»Ja, det här är ju shabby chic, men det är i alla fall på riktigt«, säger Christina och skrattar, »och det tycker många är väldigt attraktivt.«

»Jag tar det som det kommer«

Drivet att fixa allt, som många har i trettioårsåldern, har försvunnit helt för henne. »Jag tar det som det kommer. Nu efter tjugo år utan värme i de gamla elementen tänker jag att det är kanske dags att borra efter bergvärme. Vi får se.«

Christina vet inte riktigt var hennes visuella styrka kommer från. I dag jobbar hon på Sveriges radio, bland annat som presentatör, det är hennes vackra röst som påannonserar programmen. Men hon har också gjort dokumentärfilmer och jobbat som filmjournalist. »Jag tycker det är oerhört roligt att berätta i bilder.«

Och det syns i huset som är fyllt med välvalda loppisfynd. »Allt är köpt för några småkronor här inne.«

Hon har ett väldigt lyhört estetiskt sinne. Inget som hon inte trivs med släpps över tröskeln. »Jag har väldigt svårt att slänga saker och ge bort sådant jag inte gillar själv, så jag är sträng på det sättet.«

Husets många historier

Under de tjugo åren som Christina har haft huset har många knackat på och berättat sina egna historier.

För några somrar sedan stannade en taxi och ut kom en äldre man som gick uppför den gamla kökstrappan som leder till några mindre rum. »Här är jag född!« utropade han. Det visade sig att föräldrarna jobbat på möbelföretaget Gärsnäs, och att Katharina hyrde ut en del av ovanvåningen.

I rummet där pojken föddes är det flera övernattande gäster som vittnat om att det känns som att de blivit kittlade under fötterna, berättar Christina.

Själv är hon aldrig rädd i huset. »Jag har bara positiva vibbar här inne. Jag känner att Katharina är här och att hon gillar när man tar hand om huset. Och hon har en faiblesse för moderna grejer. Särskilt sladdar. Det har hänt att jag letat efter mobilladdaren och på kvällen hittat den i min säng, under täcket. Då vet jag vem som skojar med mig.«

Mark Isitt om arkitektritade huset – utan el och vatten