Den gamla Prästgården på Österlen rymmer både familj och galleriverksamhet
Arkitekten Josefin Norén Almén föll som en fura för den jättestora prästgården i Ingelstorp. Här fanns möjlighet att rucka på den givna Österlen-estetiken och att både driva projektet storfamilj och galleriverksamhet.
En kväll på Österlen 2022, vi kikar in på en härlig middag i goda vänners lag. Josefin Norén Almén och hennes partner är hemma hos kompisarna som då driver Pastafabriken i Ingelstorp. Det pratas om ett jättestort hus i tegel, en prästgård som är till salu, som ligger nästan granne med deras hus. »Det vore något för er.«
Josefin Almén Norén.
Ålder: 41 år.
Bor: I en 70-talslägenhet vid Skanstull i Stockholm och på Österlen.
Gör: Arkitekt på White arkitekter. Jobbar just nu med ett forskningsprojekt om inkluderande skateparker, hur man i planeringsstadiet av en skateanläggning kan skapa förutsättningar för inkludering, trygghet och ekologisk hållbarhet
Aktuell med: Att eventuellt ta skateprojektet till Japan. Och att dra igång ett inslag under Konstrundan på Österlen, tillsammans med ett galleri och ett konstnärskollektiv från Malmö och Köpenhamn.
Josefin drivs av behovet att skapa
Huset är enormt och vackert. På 460 kvadratmeter och med två hektar tomt, ja man kan kalla tomten för en park. Huset har under några år drivits av kyrkan som församlingslokal. Josefin, som är landskapsarkitekt på White arkitekter och har ett förflutet i musikbranschen, och hennes sambo blir triggade. »Vi bestämde oss nästan direkt. Det här måste vi göra, det var så det kändes«, säger Josefin. »Vi har aldrig varit rädda för att prova saker, och ibland har det kanske varit lite dumdristiga idéer. Men vi har alltid gått på lust och känsla. Känslan för den här prästgården var så stark att vi ganska omedelbart sa ›det här gör vi‹. Detta hus hade så mycket potential. Gården förtjänade att vi tog oss an den.«
Josefin kallar sig för idémänniska, driven av behovet att skapa, utforska och omsätta tankar i handling. Redan under arkitekturstudierna under 2010-talet visade det sig att hon trivdes med många projekt, gärna samtidigt. Hon tog en paus från studierna till landskapsarkitekt på SLU i Uppsala och flyttade till Paris där hon började jobba med musik.
När hon kom tillbaka till Stockholm insåg hon att de artisterna hon hade fått kontakt med i Frankrike, de spelade inte i Stockholm. Så efter ett tag blev hon konsertarrangör. Hon flyttade vidare till klubbstaden Berlin och jobbade vidare med musik därifrån. Men sedan hände det något. För hon hade också fortsatt med arkitekturen, 2012 vann hon en stor arkitekturtävling som genomfördes med sikte på Bomässan Vallastaden 2017 i Linköping. Tillsammans med tre andra landskapsarkitekter utklassade hon 40 andra arkitektkontor, bland annat White arkitekter som hamnade på andra plats. Kvartettens förslag Samspel, en lekplats för den nya stadsdelen som presenterades på Bomässan sedan, fick stor uppmärksamhet. »Vi startade eget efter denna framgång, men sedan ringde White arkitekter och erbjöd ett jobb, som handlade om att delta i en internationell tävling.«
Sedan blev det en fast anställning på White. »Det var en dörr som öppnades och jag tog chansen. Jag hade egentligen siktet inställt på något annat, men jag kände tydligt att jag måste prova.«
Inredd med fingertoppskänsla
En liknande känsla infann sig nog med prästgården. Församlingshemmet var välskött, men bjöd inte på så mycket charm utan mest plastmattor och kontorsutrymmen. Det krävdes krafttag för att förverkliga visionen, som var både ett fritidsboende för Josefins stora familj samt möjlighet till kulturell verksamhet. »Jag har sex syskon. Och två föräldrar. Så vi såg att här kan man vara med sina familjer. Här kan man göra Fanny och Alexander-jularna. Då kan alla ha sitt sovrum. Och man kan vara på olika ställen. Man kan bråka, för det gör man ju ändå. Men det blir hanterbart.«
Året var 2022, och även om Josefin var van projektledare så var det här ett stort åtagande under en period med skenande priser på byggmarknaden. »Jag är så van att leda projekt och styra fram och sålla och kunna ge hantverkarna snabba beslut. Efter pandemin hade priserna verkligen gått upp ordentligt, bara målarfärger blev väl sådär 300 procent dyrare.»
Prästgården är inredd med mycket fingertoppskänsla. Färgsättningen har Josefin gjort tillsammans med Susanna Wåhlin på Note design studio i Köpenhamn. »Vi har tagit fram egna nyanser som baseras på lerjordens olika skiftningar på Österlen. Jag har fått fin hjälp av Alabaster färg i Malmö. Så här har vi målat med kalkfärger i våra egna NCS-nyanser, vilket är ovanligt.«
Möblerna är designfynd från hela världen, italienskt blandas med skandinaviskt, olika pjäser ger ett speciellt uttryck.
Ett samarbete med kreativa vänner
En av de verkliga snackisarna är den bastanta träsängen av italienaren Mario Ceroli med ett gapande ansikte som sänggavel. Sängen fungerar som profilbild på prästgårdens Instagram och har blivit någonting av ett bomärke för stilen på gården. »Österlen kan ju bli väldigt mycket ›konstrundan‹ och har en viss estetik. Jag ville skoja lite med att Österlen är ›Sveriges Toscana‹, och verkligen göra den här lite italienska stilen på mitt sätt, som med den här sängen, och krockar medvetet med den vanliga estetiken. Jag såg möjligheten med att göra någonting annat. Jag fick så starka bilder när jag såg gården första gången.«
Prästgården är inte ett soloprojekt, utan ett samarbete med kreativa vänner – nya som gamla – från Österlen, betonar Josefin. »Sanna från Note Design bor inte långt bort och står bakom den vackra färgsättningen, medan vännen och arkitekten Erik Ternstedt har varit ett viktigt bollplank genom hela processen – även han med bas på Österlen. Vi har ritat det mesta tillsammans,« säger hon. »Att arbeta med vänner och kreativa människor är det roligaste med den här typen av projekt. Det finns en otrolig kraft i nätverket av människor här nere på Österlen. Anders Fransson är en trollkarl på att hitta fina udda objekt så han har hjälpt till att hitta vackra ting till gården.«
»Nu är jag här. Det är väldigt mycket möjligheter till verksamhet. Vi har en hel del kommersiella samarbeten där företag hyr gården för plåtningar eller konferens och så hyr vi även ut till sommargäster«, säger Josefin.
Prästgårdens tomt är på två hektar och erbjuder en park för dem som vistas där. »Vi ska stöka runt på konstveckan och hitta på något kul under den. Samarbeta med lite gallerier och försöka göra något i parken, lite storskaligt. Det finns ett jättefint rum här på prästgården, där likvagnen stod förut, där ser jag att det kan hända något.«
Ja, och då verkar hon igång igen, Josefin Almén Norén.
Vi ses på Österlen då. På ett lite annorlunda sätt.
