Sommarhuset på Västkusten som blev en modern koja
Arkitekten Susanna Ringnér ritade ett sommarhus åt kompisar, i en lågmäld västkuststradition av mörkbruna stugor som smälter samman med grönskan.
En koja. Visst finns det förtjusning och äventyrspirr i det ordet? Säkert föddes kojdrömmen i barndomens lekar, där en koja alltid hade en särskild lockelse. Detta att krypa in, bygga väggar och tak, skydda sig, inreda och observera omgivningen? Antagligen är det rester från urtidsmänniskans liv som sitter nedärvda i oss, detta sökande av skydd, revir, trygghet.
Ritade sommarhuset åt sina vänner
Vi minns hur det kändes med kojor, lekstugor, den första lägenheten. Mysigheten, känslan av krypin och eget bo. Strax utanför Gerlesborg på Västkusten ligger ett svart fritidshus som är en stiligt vuxen variant av en koja. Huset gömmer sig en aning i grönskan, men insidan är generös och genomlyst. »Uppdraget var dels att få in huset i detaljplanen med omtanke om naturen, dels att rita ett hus som skulle rymma en familj, dess bekanta och föräldrar«, berättar Susanna Ringnér som ritade huset.
Hon är delägare och teamledare på Radar arkitekter med huvudkontor i Göteborg och filial i Malmö. Huset ritade hon som frilans till ett par vänner 2014. Bygget bestod av lyhörd anpassning till platsen och till familjens behov. Den hade tillbringat sina semestrar i ett torp längre in i landet, trivdes, men platsen låg för nära en väg.
Fanns det inget bättre, närmare havet? Pappan i familjen är norrman och ett idealiskt läge skulle vara mellan Oslo och Göteborg. Den som söker ska finna. En tomt med bara några minuters promenad till havet hittades och köptes in. Susanna Ringnér anropades: »Kan du rita ett hus till oss?« Självklart ville hon det, men att rita till vänner är ändå en smula nervöst. Det måste bli bra och fungera väl.
Den där svävande processen från idé och husdrömmar till ett fungerade hus tycker Susanna är spännande ännu efter 25 år som verksam arkitekt. Att komma till platsen, de första samtalen, idéerna och sedan skisserna, det måste vara arkitekturyrkets mest drömlika, härliga fas. Att teckna en pyramid mot en blå himmel, att skapa en boplats i en skog, en stad på ett fält och att göra det tillsammans med andra. »Yrket innebär samarbeten hela tiden. Att få lära känna kunder, få en frågeställning och försöka realisera den.«
Susanna Ringnér.
Gör: Arkitekt, teamledare och partner på Radar arkitektur.
Aktuell med: Ett egensinnigt bostadsprojekt med hyresrätter (åt Stena fastigheter), en förskola i skogen utanför Kungälv (för Kungälvs kommun) och en omvandling av Turitzhuset, ett äldre kontorshus som nu skall inhysa nya hyresgäster (för Platzer).
Ett hus som smälter samman med grönskan
Det bohuslänska landskapet är krävande med sina klippor och branter, ett virrvarrr av knallig natur strax innanför havets öppna evighet. I fiskelägena är de äldre husen ofta vita och modern västkustsarkitektur följer ofta denna »klassiska« linje, men inte småskaligt som förr, utan rätt vräkigt med »kaptensvillor« som kritvita villakrokaner.
Det här huset tillhör en annan tradition, en mer ekologisk arkitektur som följer en lågmäld västkuststradition av mörkbruna stugor som skulle smälta samman med grönskan. Det är en brant tomt mot sydväst, en platå med en kurva som naturligt delar huset i två delar. Egentligen är huset två hus. »Vi fick lov att göra ett Attefallstillägg för att få plats«, säger Susanna.
En social del med öppet kök och en privat del med några sovrum och bad. Husen förenas i hallen där siktlinjerna går härligt genom hela huset, från kök till sovrumsgavel. Lockpanelen fick ojämn rytm för att skapa levande ytor med fina skuggeffekter längs väggarna i gran som målades med svart slamfärg. En våning upp, på ett loft, finns allrum för spelande och lek, ungdomshäng och gäster. Det norska friluftslivet visar sig också i att familjen med tre barn och en hund gärna sover utomhus i hängmattor mellan träden. Inomhuskänslan är att huset är större än utsidan.
Öppet nästan fem meter upp i nock är ett knep för att få rymd. Vitmålad råspont skapar en grafisk stillhet som kontrast mot grönskan, som en vit duk mot områdets färger. Väl tilltagna fönsteröppningar är som såpbubblehinnor. På vintrarna bildar fönstren tavlor av frusen natur. »Det här är granitriket. Från entrén kan vi gå rakt genom huset och mot en stor klippa.«
Trappan från huset ner till smitvägen mot kohagar och skog höggs därför av en vän till familjen, skulptören Peder Istad, som leder Istad art solution på en liten gård utanför Hamburgsund. Graniten är överallt i vardagen. Susanna Ringnér jobbar i Göteborg, men bor på en ö, »det trodde jag inte«, visserligen med en färja till Hisingen. Hon är uppväxt i Göteborg och London, där hennes pappa var ingenjör. Hon har alltid gillat att rita, men konstnärsyrket verkade för ensligt. Det blev studier i inredningsarkitektur på HDK och arkitektur på Chalmers i Göteborg. Mitt i britpop- och Tony Blair-eran i slutet av 1990-talet återvände hon till London och pluggade arkitektur på London metropolitan university, var med om att rita hus till Temple bar-området i Dublin.
Får njuta av huset
Hemma i Göteborg igen arbetade hon i 15 år på Wingårdhs, mest med publika byggnader, sedan på Radar arkitektur där hon varit i tio år, med fokus på bostäder. Kontoret som startades 2003 är mångsidigt och arbetar med allt från förskolor till stadsplaner: hyresrätter och renovering av stadskvarter i Göteborg, stadsutveckling mot havet i Varberg och Halmstad, kontor och restauranger och gestaltning av fem parker i Rosengård, överallt där ny bebyggelse och miljöer växer fram.
Arkitekter får inte sällan rita och sedan lämna över – till andra firmor eller ägare och där slutar kontakten. Hur det egentligen blev är osäkert. Den svarta kojan ligger dock tryggt vid sina klippor och fungerar som den ska. Susanna Ringnér vet, för hon kan titta till det varje år – på vännernas återkommande kräftskiva.
