Det sitter i väggarna avsnitt 1 – Emilia och Johans ödehus
I första avsnittet av Det sitter i väggarna får vi möta Johan, Emilia och deras ödehus. När paret tog sig an sekelskiftesvillan visade de sig att gården Södra Myrtorp i värmländska Sörmark hade mycket att berätta. Men vad?
Emilia hade alltid drömt om en sekelskiftesvilla med fönsterveranda och till hennes stora förtjusning hade hennes sambo Johan hittat ett ödehus från sekelskiftet med en, du gissade det, fönsterveranda.
Gården Södra Myrtorp i Värmland
Gården Södra Myrtorp hade stått öde sedan 1997. Paret köpte gården hösten 2018 utan att ha en aning om skicket. Men att det var ett renoveringsprojekt, de visste de. »Det fanns ingen ström, inget avlopp, inget vatten«, säger Johan.
Förutom det ruttna golvet som paret upptäckte när de fick kliva in i huset, så är det en villa i klassisk sekelskiftesstil. Höga tak, kakelugnar och vackra takmålningar.
Renoveringen tar fart
Trots att de är oerfarna när det kommer till större renoveringar så lyckas de själva rusta upp kök, dränera, bygga avlopp med mera. Men än finns det mycket kvar att göra och de är måna om att återskapa originaldetaljer i huset. »Vi har ju aldrig renoverat hus innan«, säger Emilia. Paret erkänner att de har fått läsa mycket och lära sig om byggnadsvård, men att det har varit roligt att gräva ned sig i research allteftersom utmaningarna har dykt upp.
I sin renovering upptäcker de små ledtrådar om husets historia. De tar bort masonit i hallen och hittar vacker pärlspontpanel. De hittar även pärlspontsbitar med text på daterade 1910. Texten lyder »1910 - Då vart denna byggnad ombyggd«
När paret sedan rev utbyggnaden på baksidan, köksentrén, så avtäckte timmer, vilket fick dem att fundera ytterligare. Hade timret varit synligt vid någon tid i husets historia eller var det en fråga om återbruk av material när huset byggdes? Och det är här ansökan till Det sitter i väggarna kommer in.
Det sitter i väggarna
Byggnadsantikvarie Erika Åberg och antikexperten Rickard Thunér anländer till gården Södra Myrtorp och börjar på studs analysera åldern på gårdens olika byggnader, två uthus och en bostadshus.
Emilia och Johan tar Erika och Rickard med på en rundvandring. Paret berättar att de vill ha hjälp med främst isolering och lister. De vill nämligen återskapa så mycket de kan av husets forna glans. De är också intresserade att veta mer om texten på pärlsponten. De vill veta hur gammalt deras hus egentligen är. Spännande!
Återskapandet av husets originaldetaljer med Erika Åberg
Paret får hjälp av Erika med att återskapa husets originaldetaljer. De vill framförallt ha hjälp med listerna, eftersom de vill ha dem i samma stil som ursprungslisterna. Erika använder en profilkam för att kunna avbilda listerna. Hon tar sedan hjälp av lokala snickare Ove Johannesson att fräsa listerna enligt den önskade formen.
När Emilia och Johan tog bort masoniten i huset och hittade den vackra pärlspontspanelen bakom så kom också originalfärgen fram. En vacker gul färg. Erika misstänker att den målats i ett tunt lager av linoljefärg, eftersom att man ser de vackra ådringarna i träet. Hon bestämmer sig därför för att måla lister och golvsockeln i samma kulör.
Husets historia med Rickard Thunér
Rickard besöker Sörmarks lokalhistoriker Roger Eriksson, vars bror är byfogde och har tillgång till äldre dokument. De kan hitta att byn Södra Myrtorp omnämns redan på 1800-talet och finns med på gamla kartor.
1855 - Erik Johnsson och Karin Halstensdotter
Den första benämningen av gården Södra Myrtorp är år 1855. Då folkbokför sig Erik Johnsson och Karin Hallstensdotter här. De flyttade till gården 1855, men Rickard upplyser Emilia och Johan om att de flyttade under Laga skifte, vilket innebär att man flyttade med husen. Man flyttade alltså dit befintligt hus och uthus till gården.
Men var stod huset innan det hamnade på Södra Myrtorp? Rickard har grävt och hittat dokument på att husen stod i Sörmarks by på ett ställe som i dag är en hustom äng. År 1806 stod många hus där väldigt tätt och en stor brand det året brände ned 146 av 148 hus. Det är efter denna brand som Erik och Karin tar med sig resterna av sitt hus och det blir stommen till de nya husen, som i dag är Johan och Emilias.
1910 - Jon Eriksson och Kerstin Larsdotter
Jon Eriksson ärver huset av sin mor och far, Erik Johnsson och Karin Hallstensdotter, år 1910. Det unga paret ger huset en stor renovering efter inflytt. »Jaha, då stämmer ju det«, säger Emilia och tänker tillbaka på pärlspontsbitarna med texten »1910 - Då vart denna byggnad ombyggd«.
Jon och Kerstin får en son, Johan, som dör i tuberkulos vid 30 års ålder. Kort därpå går även Jon bort i samma sjukdom och Kerstin blir lämnad själv på gården. Rickard hittar botäckningen från den här tiden. Där finns det en detaljerad beställning på lakan och bordsdukar i linne, som var väldigt dyrt på den här tiden. Han har även lyckats leta upp en av de lakan som Kerstin ägde.
1920 - Per och Gerda Emilsson
Omkring 1920 köper Per och Gerda Emilsson gården av Kerstin. Men Kerstin har ett så kallat skötselavtal och får bo kvar som inneboende i en del av huset mot att hon hjälper till med gården.
Under andra världskriget blir Per och Gerdas son Jon inkallad. I och med krigets utveckling och ockupationen i Norge blir Värmland en utsatt plats och man började mobilisera i byn Sörmark. Per och Gerda tar emot 8-10 soldater i huset som får bo hos dem under perioden.
Emilia och Johan som hade längtat efter att få se en gammal bild på sitt hem får nu se alla soldaterna från andra världskriget framför fasaden. »Kolla knutarna Johan!«, utbrister Emilia.
Även i ladugården finns skrivna texter på trä. På väggarna. Detta tror paret och Rickard kan komma från den tiden då Per och Gerda tog emot soldater på gården. »Vilket tidsdokument på er ladugårdsvägg«, säger Rickard.
1967 - Jon och Karin Emilsson
År 1967 tar Per och Gerdas son och hans fru Karin över gården fram till år 1997 då huset lämnades öde. Paret fick inga barn, så det fanns ingen naturlig arvinge som kunde ta över gården.
Rickard har grävt fram bilder från Jon och Karins tid på gården. »Det är väldigt roligt att få ett ansikte på människorna som har bott och vistats i det här huset«, säger Emilia.
