Hemma i ateljén hos konstnären och inredningsarkitekten Carouschka Streiffert

0:59

Efter reklamen: Niklas Runesson: "Vill inte vara en del av trender"

(0:59)

När Carouschka Streijffert var fyra och ett halvt år gammal fick hon följa med sin pappa, arkitekten och före detta barnskådespelaren Göran Bernhard, till gipsateljén på Tekniska högskolan. »Det var ett helt vitt rum, med stort ateljéfönster och så det här vita gipspulvret som låg på golvet och överallt. Det var som att kliva in i ljusets och det kreativa crescendots rum. Det var så vackert«, säger hon.

Att ta hissen fem trappor upp till hennes egen vindsvåning har lite samma effekt. Ljuset flödar in i det öppna, vitmålade rummet, format som en Skånelänga ovanför Södermalms takåsar, med utsikt över Stockholms inlopp, via Gamla stan och Norrmalm, hela vägen bort till Solna. I »flygeln« som vetter norrut, mot gården, upptas ena väggen från golv till tak av välvda ateljéfönster. Där har hon nu sin arbetsplats, med konstnärliga anor: när huset byggdes, strax efter förra sekelskiftet, fungerade rummet som fotostudio innan det några år senare övergick i konstskola.

Carouschka Streijffert

Ålder: 70 år.
Familj: Son och två barnbarn. ­
Aktuell med: Utställningen Drivkraftens seger över motståndet, 4 oktober 2025–11 januari 2026, på Ravinen i Båstad.

»Att leva och bo i en ateljé, det har varit min drivkraft«, säger hon.

Carouschka beskriver hur hon lärde sig läsa ritningar innan hon lärde sig läsa, att hon har »en genetisk betingelse att kunna se det tredimensionella«. Skapandet – oavsett om det handlar om konst eller arkitektur – framstår närmast som ett varande. »En konstnär måste jobba, annars mår den inte bra. Om jag inte skapar på en dag så blir jag knäpp.«

Händerna dras hela tiden till pennan och papperet som ligger framför oss på köks­bordet, som en förlängning av hennes flödande tankar och skarpa iakttagelser, oavsett om hon illustrerar en planskiss för den kommande utställningen eller filosoferar kring dess mer abstrakta innehåll. De flesta verken som ska visas i Drivkraftens seger över motståndet, som öppnar på Ravinen i Båstad i början av oktober, ligger redan nedpackade i handgjorda, vitlaserade plyfalådor. Eller containrar som hon kallar dem, som en konsumtionskritisk kommentar till mass­produktionens ohållbara överflöd och flöde.

Vad menar du med Drivkraftens seger över motståndet?

»Att man inte får ge upp. Alla människor hamnar i ett motstånd. Man får en idé, eller ett uppdrag. ›Wow, fantastiskt.‹ Det är som ett fyrverkeri. Sedan kommer det här motståndet, det är som ett stort svart berg. Du måste ta dig igenom det. Du kan inte gå runt det, du kan inte gå över det utan du måste in i det här mörkret. Det är här kreativiteten testar dig. Det är här du växer mentalt och konstnärligt. Det gäller hela tiden att inte ge upp. Så kommer det nog också att vara i din egen personliga utveckling, livets utveckling. Men de flesta människor ger upp här (drar ett hårt streck på mitten av det ritade berget), eller redan innan.«

Arkitektens tegelhus är byggt för två olika liv

Lämnade förorten för stan

Länge var det civilisationen som lockade Carouschka Streijffert. Redan som 16-åring lämnade hon förorten där hon växte upp på 50- och 60-talen och flyttade in till stan, ensam. »Det var en annan tid. Man byggde för barnfamiljerna och framtiden. Stockholm var sjavigt och skitigt och omodernt, med fruktansvärda avgaser och tung trafik, så inga barnfamiljer ville bo inne i stan. Nu har man vänt på steken och tycker att förorterna är förjävliga och innerstan fantastisk«, säger hon.

»Jag bodde själv utan varmvatten och dusch i min första lägenhet. Unga människor kunde skaffa sin egen lägenhet och inte vara beroende av föräldrarna. Nu är de helt fjättrade vid sina föräldrar – eller mor- och farföräldrar. De bara väntar på att man ska dö för att de ska kunna bli självständiga, annars har de ju inte råd. Ekvationen går inte ihop. Och så säger man: ›Det föds inga barn.‹ Nej, de har ju ingenstans att bo. Och de har ingen framtidstro. Så det är inte så konstigt«, utbrister hon.

Så här är det att samtala med Carouschka Streijffert. En fråga ställs. Svaret börjar på en plats men slutar någon helt annanstans, ofta med en vass udd mot samtiden. Det 70-åriga perspektivet ger den blekblå blicken skärpa, men skrattet anas hela tiden i ögonvrån. Hon gick förberedande konststudier på Gerlesborgsskolan på Hornsgatspuckeln, mittemot huset vi nu befinner oss i och som bland klasskamraterna gick under namnet spökhuset på grund av sin mörka, skitiga fasad, innan hon kom in på Konstfack bara 17 år gammal. För ung för att få CSN (det här var innan konsthögskolan blev eftergymnasial) så eftermiddagar och kvällar tillbringades på ett arkitektkontor i Gamla stan.

»Jag tillhör en generation där ingen brydde sig. När man kom hem slängde man in skolväskan och så drog man ut. Det var ingen som kollade var man var eller vad man gjorde. Då blir man ju självständig, tar eget ansvar. Föräldrar litar inte på sina barn längre. De får inte cykla. De får inte åka tunnelbana själva. De får inte åka tåg. Man är så rädd för att göra fel. I stället för att testa, experimentera. Utmana sitt eget öde, eller gemensamt med andra utmana sina öden.«

Vad är konstens framtid i en sådan värld?

»Konstens framtid tror jag håller på att försvinna. Det är ju ingen som jobbar med händerna längre. Allt jag gör, gör jag med händerna. Jag har ingen assistent. Jag jobbar inte med datorer. Allt är analogt. Det är ju handen som ska känna materialet. Är det trä? Är det metall? Är det vasst? Är det mjukt? Och kunna handskas med redskap för att tämja och foga de här objekten som jag gör.«

80-talet spenderade hon med sin son i en egensnickrad ateljévåning på Nybrogatan – det låter som en myt men hon hamnade på råvinden när hon klättrade runt på taken och fick flytta in – när hon inte var i New York. »I New York gick jag på gatorna och plockade skräp. På den tiden var det alltid någon grafisk formgivare som hade gjort de här blanketterna eller distributionslapparna, tidningarna eller kvittona, biljetterna. Det tyckte jag var så vackert. Kurt Schwitters och dadaisterna är starka inspiratörer. När jag upptäckte honom hade jag redan börjat med collage och fick någon sorts bekräftelse: ›Wow, de här snubbarna har jobbat med det här professionellt. Då får jag det också.‹ Min son skämdes när jag gick och plockade skräp på gatorna i Stockholm. Men man gräver där man står«, säger hon.

Hur var New York på 80-talet?

»Det var väldigt skitigt, slummigt, en jävla lukt. Men det var en levande stad. Alla typer av människor, tunnelbanan som rasslade iväg. Nu är allt uppiffat. I Soho är det bara shopping, sminkaffärer och handväskbutiker. Då fanns det fortfarande konstnärer som bodde där. Lite som det är i Stockholm. Ta Nybrogatan där vi bodde. I den fastigheten var det bara konstnärer och arkitekter som satt och nu är det ett fånigt hotell. Hur kan man döda kreativiteten på det sättet?«

Med naturen som inspiration

Själv har hon de senaste decennierna i stället vänt sig mot naturen för att hitta inspiration. Så ofta hon kan hoppar hon i båten som ligger förtöjd på Djurgården och bränner ut mot horisonten. Där, omgiven av naturreservat, utan »fula hus, farleder och grannar«, har hon en egen ö. Inget vatten, ingen el. Livet – och kanske även konsten – i sin renaste form. Därifrån kommer många av de verk som nu ligger i inplastade lådor med texten »Pinnar« på, i väntan på att hämtas till utställningen. Skulpturer av grenar som hon hugger ner, skalar, behandlar och fogar samman. Även det ett slags massproduktion som kompletterar verken hon skapar av återbruk från Stockholms gator, beståndsdelar som en gång tillverkats på ett löpande band eller i en maskin, som bortvalda och förbrukade ligger i rännstenen tills hon sätter ihop dem till något estetiskt tilltalande.

»Min kropp måste hela tiden vara integrerad med det jag skapar. Jag vill känna det, både i tanken, visuellt och med kroppen. Det kan man inte göra på en dator«, säger hon.

Vad är det som går förlorat?

»Skalar du en färsk tall får du den blöta saven. Du känner och du luktar och du hör när du sågar eller hugger med yxan. De här ljuden är också en del av skapandet. Sedan är det formatet. Allting är väldigt litet i datorn. Det gäller även ritningar, du får aldrig upp helheten, skalan åker upp och ner. När du jobbar analogt så har du en och samma skala hela tiden. Du får proportionerna och överblicken. Med en dator blir det ett jävla åkande in och ut. Du blir helt sjösjuk.«

Och det blir du inte när du kör båten i skärgården?

»På sjön har du horisonten, en fast punkt. Oavsett om du kör på ritningen eller du kör på havet har du en visuell uppfattning om verkligheten hela tiden. Verklighets­uppfattningen. Och den tappar man lätt i datorn. Unga människor är för mycket i någonting som inte är verkligheten. De upplever inte själva, allt är i tredje hand. Då tappar man en närvaro i nuet. Allting blir fantasi. Och fantasi är bra att ha till viss del, men det är verkligheten som är livet.«

Utställningen är en del av denna kritik, inte minst mot shoppingkulturen och dess globala konsekvenser. »Nu är det väldigt många människor som sitter och klickar på sina datorer och köper grunkor. Man orkar inte ens gå ner till affären och köpa det man behöver. En rulle tejp eller ett par strumpor eller tvättmedel«, säger hon.

Själv skulle Carouschka Streijffert aldrig klicka hem något på mobilen. Faktum är att hon knappt köper något alls – både tröjan och jeansen har hon övertagit från sin son – förutom det hon äter. »Jag lagar inte mat. Jag dricker inte alkohol. Då vinner man jättemycket tid. Jag har ett 7-11 på hörnan. Det är mitt skafferi. Killarna vet precis vad jag ska ha och ställer fram det på disken när jag kommer. Men ute i skärgården blir det bara konservburkar. Jag har inget kylskåp, inget rinnande vatten, ingenting. Det är helt pure.«

Ljusets skådespel hemma hos arkitekten på Södermalm

Ovanför staden och längst ut i skärgården. Det är som att hon har en inre frihetslängtan som inte kan tyglas – som inte behöver tyglas – och som ledsagat henne genom livet.

»Jag är solitär, en ensamvarg. Jag tycker bättre om att vara själv än att vara i ett sammanhang med andra människor. Jag har aldrig bott ihop med någon i hela mitt liv. Jag är 70 år. Jag kommer aldrig att göra det heller och jag har aldrig haft någon ambition att göra det.«

Sonen flyttade hemifrån tidigt, men hon umgås mycket med barnbarnen. »Jag tycker bättre om barn än vuxna. Man missförstår inte varandra, man är rakare i sin kommunikation. Vuxna ska hela tiden tolka. Och som vuxen tycker jag att man har ett ansvar att visa barn möjligheter. Man pratar så mycket om att sätta gränser för barnen. Du ska inte sätta en enda gräns, de fattar själva att vissa saker inte är lämpliga. Jag tycker det är viktigt, för i skapande, i entreprenörskap, you name it, där finns det inte gränser, utan möjligheter.«

Och även om utställningen kan ses som en känga mot just det gränslösa – i form av konsumtion och produktion – bär det förvandlade skräpet och de mass­producerade naturskulpturerna på ett försiktigt hopp.

»När allting missbrukas och det blir ett överflöd av vissa saker, blir det fel. Det är också det jag gör i den här utställningen. Jag gör massproduktion. Det är inte mini­malistiskt, utan precis tvärtom. Men det viktigaste är att den som beträder utställ­nings­hallen får en upplevelse. Att besökaren tycker att det känns vackert. Även om jag har en ståndpunkt som jag vill markera, är det inga pekfingrar.«

Hemma i smedjelängan hos Magda Marnell