Stallet som blev gårdshus i toppklass på Östermalm – kika in
Arkitektbyrån Ateljé Nord förvandlade resterna av ett stall på en bakgård på Östermalm till ett litet gårdshus i toppklass.
Det är bara några steg från gatans brus till sovrummets stillhet, rätt in genom ryttarporten.
Vi befinner oss på en innergård på Östermalm i Stockholm, där resterna av ett stall har förvandlats till ett trivsamt gårdshus. Det är en annan värld här inne, ett fridfullt rum mellan staden och hemma, i passagen mellan offentligt och privat.
»Vi fastnade för kontrasten mellan porten och gården, en sekvens från gatan genom gången, som en tröskel till miljön och lugnet härinne«, säger Henrik Sagen, arkitekten som har ritat det lilla huset.
Han är en av grundarna till Ateljé Nord, en ung arkitektbyrå, driven av tre studiekamrater sedan 2019. En av byråns återkommande kunder ville bygga en privat lya och hörde av sig om möjligheterna att förvandla en gammal stallbyggnad till en privat bostad.
In genom dörren, gå in på gården, låta blicken följa en gigantisk brandmur upp mot himlen.
»Det krävdes inte mycket fantasi för att känna att vi hade något bra här. Det var en rofylld plats. Här kunde vi absolut göra något tillsammans«, säger Henrik och öppnar de vikbara dörrarna av ekträ, stadiga och bastanta, som det försvunna stallets portar, med sina överfönster.
Brandmuren sätter tonen på den trånga gården, en mäktig, slätputsad vägg med ett par fönster långt upp. Ljuden stiger ballonglikt uppåt som i ett schakt. Vi kan ana ekon från decennier av lekande barn, hästarnas hovklapper, balkongröster, grammofonmusik, matcher på tv, den gamla stadens Per Anders Fogelström-romantik. Brandväggen har hört och sett allt. Den fungerar också som en väldig reflektor som vinklar ner morgonsolen, fyller gården med ett lite dröjande, begagnat ljus.
Stockholms gårdar, det är en andra, inre stad som vi sällan ser från gatorna. Gårdshuset, eller stallet som vi kallar det, är ett fint exempel på kreativ stadsförnyelse. En bostad har passats in med diskret precision, inte pressats ner med våld och dynamit på en opassande men central yta som så ofta sker numera.
Den växande staden måste skydda sina mellanrum och gröna lungor, de är stadsgeografins viktiga pauser som betyder mer än vi anar.
Att plugga igen varje hål med bostäder är en klumpig och stressig sorts förtätning, som sällan ger bra miljöer.
Här är det inte heller många meter tvärs över till grannen och alla i huset passerar fönstren, men på något vis är insynen inte störande, utan skyddas av dörrarnas ribbor. Livet här är lite tillbakadraget.
Någon hejar, en vink tillbaka. På somrarna kan glasdörrarna öppnas helt och gården flyer ihop med rummen. När väl platsen hade fått säga sitt blev bygget av gårdshuset ganska självklart.
»Vi har försökt bygga vidare på passagen från gatan till gårdsmiljön. Här inne finns en social men privat yta och allra längst in mot muren de mest privata rummen. Det har fungerat väldigt bra«, berättar Henrik.
Gårdshus på Östermalm
Platsen var »prickad«, alltså belagd med byggförbud från Stadsbyggnadskontoret, men under förhandlingarna växte ändå ett bygglov fram.
»Vi tog hjälp av en byggnadsantikvarie, lotsade jobbet vidare och lyckades övertyga byggnadsnämnden. Antagligen hjälpte resterna av det gamla stallet till, och att bara en liten förvaringsbyggnad fanns på platsen.«
Själva huset är litet till ytan, 52,5 kvadrat, men takhöjden ger en påtaglig rymd. Ljuset silar genom takfönster i alla rummen till en bekväm atmosfär, spetsad med teatraliska övertoner. En gipsfigur skulpteras av ljuset. »Kunden är noggrann och omsorgsfull i val av material och möbler, och har varit ett bra stöd i arbetet«, säger Henrik.
Ett ord i kundens brief var »japanskt«, ett begrepp vi ofta svänger oss med när vi menar något minimalistiskt, sobert och materialnära och besläktat med den skandinaviska formtraditionen. Linjerna här är enkla, men välavvägda.
Materialen få och naturliga, hantverkskänslan påtaglig. Snickeri, stenhuggeri, smide. Det gamla stallet inspirerade till att låta metalldetaljer vara synliga. En skåpdörr hänger i en kraftig skena med avsevärd verkstadskänsla, snygga gardinskenor får vara synliga i en elegant funktionalism.
Så grundades Ateljé Nord
Ateljé Nord startades då tre klasskompisar från KTH:s arkitetlinje, Henrik Sagen, Joel Olsgärde och Mandus Lundmark, startade eget. De hade då hunnit med både praktikår och utlandsstudier i Spanien, Australien och Schweiz. Dit reste Henrik och pluggade ett år på den ansedda skolan Accademia di Architettura di Mendrisio.
»En taktil utbildning, vi byggde mycket modeller och jobbade med materialitet. Schweizarna är bättre än alla andra på det.« Hemkomna igen gick de ut skolan, jobbade på olika kontor och gradvis satte sig deras olika fokus. Henrik är i första hand husarkitekt, Joel inriktad på stadsplanering, »större penseldrag«, bostadsområden och kvarter, och Mandus arbetar med inredning.
Henrik Sagen
Ålder 35 år.
Bor Radhus i Täby, med sambo och två barn.
Gör Driver Ateljé Nord tillsammans med Joel Olsgärde, Mandus Lundmark samt alla fantastiska kolleger.
Aktuell med Nyligen färdigställt gårdshus på Östermalm.
I det dagliga arbetet hjälps alla åt. På så vis kompletterar de varandra och ger Ateljé Nord en solid bas. De tre deltog i tävlingar och mindre uppdrag började flyta in. Det var dags att säga upp sig, öppna verktygslådan och starta Ateljé Nord.
Kontoret drog i gång med en av Östermalms märkesbyggnader, Jarlateatern, tidigare aula för Borgarskolan, en Q-märkt Swedish grace-pärla. Här var det förr teater, bio, folkbildning, punkkonserter och operaverksamhet, men nu skulle teatern byggas om till co-working space och restaurang.
Så slog en viss pandemi till. »Samma vecka som vi startade sa Stefan Löfven att alla skulle jobba hemifrån.«
Planerna kring teatern ändrades och Estetiska Institutet, en aktör inom plastkirurgi och estetiska behandlingar, trädde in som ny hyresgäst. »Det blev ett helt annat program. Från bardiskar och loungemiljöer till operationssalar, uppvak och mottagningsrum.«
Kliniken hade en dock ambitiös gestaltningsidé, det skulle inte vara en steril sjukhusmiljö, utan en välkomnande, stilig miljö. Sedan har arbetet flutit på med vindslägenheter, nya våningar på befintliga byggnader, bostadsområden, en svart sjövilla.
»Det är roligt att arbeta i tydliga, befintliga, känsliga miljöer. Det innebär avvägningar och begräsningar, men också möjlighet att förankra arkitekturen i platsen på ett tydligt sätt. Begränsningarna ger möjligheterna«, säger Henrik Sagen. Kontoret har växt till nio anställda.
Lågmäld lyx i gårdshuset
Vi blir sittande i den fridfulla gårdslyan, som inbjuder till vilsamma stunder. Henrik är förtjust i gårdshuset, och förhoppningen är att rita fler. »Det är en mysig bostadstyp. Uppdragsgivaren som har byggt gårdshuset har redan hittat ett par till som vi har börjat skissa på. Varje projekt ska bli unikt, format efter platsen.«
Kan vi få se en förnyelse i förtätningen, genom att bygga riktigt bra på gårdarna? Vindar är populärt, men de vanligaste ambitionerna att ha öppenhet och ljus kolliderar ofta med deras egenart.
»Det finns en marknadsförväntning att vindar ska vara luftiga med utsikt över takåsarna, men det är inte många vindar som har den grundförutsättningen. Det blir ofta jobb i uppförsbacke där terasser och överstora kupor skär sönder taken«, säger Henrik som önskar att han tvärtom kunde arbeta mer med tyngden av taken och hur ljuset faller.
Han talar lyriskt om de gamla sotarluckorna, små fönster som kastar ljus ner på murstockarna.
»Som på en Hammershøi-målning. Det skulle gå att göra många fina bostäder och rum om man vände sig inåt mer.«
Kanske som här i gårdshuset, där brandmuren tycks höra allt vi säger i den förtätade stämningen av sofistikerad, lågmäld lyx.
