Per Fribergs Ljungskogen – sommarlivets heliga graal
Det mest inflytelserika referensverket i Per Fribergs arkitektoniska kulturarv – sommarhuset Ljungskogen i Falsterbo – är ett slags evig hägring för många svenska arkitekter. Residence lät fyra av våra mest namnkunniga förklara varför.
Ett hus som ritades 1960 av en av Sveriges mest kända arkitekter och landskapsarkitekter. En siluett på en liten, svävande paviljong, i en tallskog, ljuset strilar genom skogen och lovar en strand längre bort. Det här är något vi har sett många gånger, känns det som. Det har flimrat förbi, som en hägring, kanske i en tidning eller i ett arkitekturprogram på tv.
Och inte bara i original, utan i varianter och olika spelarter, för det här huset har inspirerat till många andra arkitektritade sommarhus som vi till exempel har publicerat i Residence. Är Per Fribergs Ljungskogen, kanske arketypen för svenskt sommarliv, i alla fall det arkitektritade?
Per Friberg (1920–2014)
En inflytelserik svensk modernist, arkitekt och landskapsarkitekt verksam från 1950-talet och framåt. Han byggde sitt renommé genom en konsekvent, lågmäld arkitektur där platsen, ljuset och materialen alltid stod i centrum. Hans eget sommarhus Ljungskogen blev ett viktigt referensverk, där hans idéer om enkelhet och samspel med naturen koncentreras.
Himlen, havet, heden, huset
Per Friberg (1920–2014) var i grunden landskapsarkitekt och mästare på att hedra platsen med sina hus. Uppvuxen i en handelsträdgård, med djup förståelse för omgivningen. »Himlen, havet, heden, huset – vi byggde så enkelt som möjligt, primitivt, asketiskt. Vi tyckte heden krävde denna purism«, är ett Fribergcitat som ofta nämns i samband med artiklar om Ljungskogen, ett svar från en intervju där han förklarade hur han tänkte när han ritade huset till sig själv och sin familj.
Ljungskogen är sinnebilden för det enkla livet, nästan spartanskt med dagens mått mätt. Det är också som en programförklaring för svenskt fritidsliv – sommarliv, frihet och asketism. Det ligger i Höllviken i ett område som heter Ljunghusen, mellan dagens ganska feta villor, i en glänta bakom ett träplank, och består av två lätta träpaviljonger som tycks sväva ovanför marken, med delvis glasade fasader. Mellan husen löper trädäck och smala spångar – här finns plats för matbord och däcksstolar.
Det är som att Friberg lekte Inte nudda marken. Nutidens mantra om »det lätta fotavtrycket« har väl aldrig känts lika sant som här. Paviljongerna är på 50 och 32 kvadratmeter; den lilla tillkom senare när det behövdes fler sovplatser. Det stora huset är till för det sällskapliga livet och det för natten är mindre.
Visar du bilderna på detta hus för någon så kommer de undantagslöst att dra efter andan, tystna och sedan humma något i stil med »Åååå, aaaah – det där, är det inte?« Ljungskogen trycker på någon form av reset-knapp hos alla skandinaver, och hos skandi-fans. Känslan av frihet och förhöjt varande som strömmar ut ur bilderna går inte att värja sig mot.
Ett arkitektoniskt kulturarv
I våras dök huset upp i en mäklarannons. I samband med försäljningen blev det en välbehövlig debatt om hur vi ska göra med vårt arkitektoniska kulturarv – ska det förbli en privat angelägenhet eller kan vi skydda det genom lagar och byggnadsminnesförklaringar?
I Ljungskogens fall testade de tidigare ägarna att driva igenom en rivningsansökan för att se hur kommunen skulle förhålla sig. Den drogs sedan tillbaka och det sägs att de nya ägarna inte tänker riva husen. Prislappen var hög, 22 miljoner, och frågan ställdes av arkitekten Torbjörn Andersson i en artikel i tidskriften Arkitekten: Vad kostar ett mästerverk? Är det rimligt att det överlåts till privata händer? Och, förresten, den som kan och vill lägga sådana pengar – vill hen verkligen åt det enkla sommarlivet? En rimlig fråga, som vi inte får något svar på här.
Däremot har vi frågat fyra namnkunniga arkitekter om deras känslor och tankar när de ser bilderna på Per Fribergs ikoniska sommarhus. Bilderna som vi visar är tagna av Markus Linderoth inför försäljningen. Är detta, Ljungskogen, den heliga graal som alla arkitekter strävar efter när de fattar pennan för att rita fritidsdrömmen?
Fyra arkitektröster om Ljungskogen
Bolle Tham & Martin Videgård, Tham Videgård
»Per Fribergs Ljungskogen har definitivt funnits med som referens för oss. Det är ett av de tydligaste exemplen på skandinavisk modernism influerad av traditionell japansk arkitektur med sin materialitet och flexibla rumsligheter, kombinerat med ett svenskt ideal om det enkla sommarlivet. Ett hus reducerat i storlek och funktion till det allra nödvändigaste, valet av plats är det primära. Arkitekturen agerar bakgrund och ram i förhållande till landskapet genom sin anspråkslösa skala och enkla, lätta material.
I en svensk kontext framstår huset som en logisk fortsättning på, eller kanske slutpunkt för, de moderna sommarhus som redan hade byggts av framstående svenska arkitekter, från Asplunds eget Lisö i slutet av 1930-talet till de många sommarhus som uppfördes under 50-talet. En enkel ofta nedtonad modernism utförd i lokala material och kompakta planlösningar som påminner om Fribergs: sovhytter snarare än rum och fokus på ett gemensamt socialt allrum i anslutning till skyddade uteplatser, under tak eller direkt på marken. Lustfylld arkitektur planerad för ett liv som rör sig sömlöst mellan inne och ute.
I de sommarhus vi ritat har den idétraditionen funnits med: hur enkelt kan man göra ett hus, och hur kan arkitekturen lyfta fram närheten och upplevelsen av landskapet. Som typologi har sommarhus också fördelen att funktion inte behöver vara lika prioriterad som i ett permanentboende och på det sättet öppnar för mer fria sätt att ordna rumssamband och rörelsen mellan ute och inne, mellan avskilda och gemensamma rum.«
Andreas Martin-Löf, Andreas Martin-Löf Arkitekter
»Per Fribergs sommarhus i Ljunghusen är ett av de hus jag återkommer till gång på gång när jag ritar sommarhus. Det är omöjligt att inte beundra hur konsekvent Friberg drivit en idé ända ut i varje detalj. De enkla isolerglasen som sitter instuckna i trästommen som gör att paviljongen och heden nästan blir ett sammanhängande rum. För mig är asketismen i projektet en välbehövlig motkraft till dagens överteknologiska byggande där inte ens ett sommarhus kan lämnas fritt från teknik och energibalansberäkningar.
Jag tror att Ljungskogen har haft stor betydelse för svensk sommarhusarkitektur eftersom de två husen visar att återhållsamhet i dag är något radikalt. Husen söker inte uppmärksamhet och är vare sig nostalgiska eller spektakulära utan bygger på en stark tilltro till material, landskap och proportioner. Något jag också värdesätter högt i mitt arbete.
Friberg visar att arkitektur inte alltid handlar om att addera utan ofta om att ta bort. Att våga lita på platsen, ljuset och konstruktionen. Det finns något både poetiskt och nästan moraliskt i den hållningen som känns lika relevant idag som när husen ritades.«
Ida Tinning, Studio Tinning
»Jag har använt huset som en av många referenser när jag har ritat, eftersom jag uppskattar dess förhållningssätt till landskapet, det horisontella och nästan svävande formspråket, de ödmjuka proportionerna, materialvalen och de enkla detaljerna. Men det är inte just detta hus som har påverkat min arkitektur idag. Det handlar oftast om en palett av inspiration från många olika projekt, och i mitt fall har jag också inspirerats av nästa generations tolkningar av Per Fribergs arkitektur, bland annat hos Andreas Martin-Löf.
Ljungskogen med sin skala, färgsättning, materialitet och sitt sätt att nästan sväva över landskapet, betyder för mig en svensk arkitekturtradition där arkitektur inte i första hand handlar om att ta över en plats och markera, utan om att skapa en varsam relation till naturen.
Huset strävar efter en balans, där människans behov av att vistas i naturen möjliggörs med så små ingrepp som möjligt och där arkitekturens uppgift är att förstärka upplevelsen av den. Det är kanske också det som har påverkat mig mest, inte huset som objekt i sig, utan den arkitekturhållning det representerar.«
Pernilla Wåhlin Norén, stadsarkitekt i Borlänge
»Ända sedan pappa visade mig Fribergs sommarhus för snart trettio år sedan har det hängt med mig i tanken. När jag känner mig vilse i gestaltningsarbeten är det inte sällan jag blundar och tänker på det huset. På en kort stund blir jag övertygad igen, om arkitekturens grundstenar; platsens betydelse, materialens intensitet och poetiska rumslösningar. De är allesammans sanningar, helt avgörande för att bygga vidare.
Jag tror att vi behöver påminna oss om vad det är att bo. Vad det i grunden innebär att vara människa. Allt som är gestaltat i det huset utgår ifrån existentiella värden. Utblickar, hög grad av materialitet och kontakt med landskapet som huset ligger på. Det är en respekt för platsen, materialet och i förlängningen livet som vi lever. I fritidshuset, när vi får lite mer utrymme än det vardagslivet erbjuder, kan vi ge oss själva gåvan att fundera lite extra på vad det är att vara människa och på hur vi vill leva. Då är Fribergs hus en ledstjärna.«
