»JAg tänkte att Kungsträdgården var Stockholms finaste läge – nu inser jag att det är totalt värdelöst«
Björn Wetterling berättar om galleriflytten till Nybrogatan, konstens roll i politiken och hur man aldrig kan köpa sig god smak. Följ med hem till en av landets mest inflytelserika gallerister vid Södermalmstorg.
Det faktum att det finns direkta kopplingar mellan huset där Björn Wetterling bor och Kalabaliken i Bender känns … vederbörligt. I början av 1710-talet hade Karl XII slagit sig ner i Bender för att slicka såren efter nederlaget i Poltava. Efter fyra år av kostsam gästfrihet blev den svenske kungen och hans vidlyftiga vanor en alltför stor belastning för den osmanska statskassan och sultanen bestämde sig för att driva ut honom med våld. Efter att med en krigarkungs envishet ha försvarat sitt läger i mer än tio dagar (därav kalabaliken) togs Karl XII slutligen tillfånga och eskorterades hem till Svea rike. Efter honom följde ett stort antal osmanska långivare och sändebud som anlände till Stockholm för att kräva tillbaka skulderna Karl XII dragit på sig under åren i exil. Och då var det här, i husen vid Södermalmstorg, som staten såg till att ordna deras uppehälle.
Galleristen Björn Wetterling har mer lågmält finurlig smak när det gäller att utmana auktoriteter. Det framgår redan i trapphuset, där namnskylten WETTERLING har ställts på huvudet innan den skruvades på dörren. »Att vara som alla andra är det värsta jag vet, på så vis är det väl typiskt mig att ha namnskylten uppochner. Samtidigt är det ju ingenting som hindrar en från att göra på det här sättet?«, säger Björn Wetterling och ler lite snett.
Björn Wetterling
Ålder: 78 år.
Bor: Sekelskifteslägenhet vid Södermalmstorg i Stockholm.
Aktuell med: Större och nya lokaler på Nybrogatan 20. Höstens intensiva utställningskalenderium med Jules Olitski, Nathalia Edenmont och Tony Cragg samt konstmässor I Köpenhamn, New York och Miami.
Lagom är hemskt
Innan Björn flyttade in i den här lägenheten – som breder ut sig över hela 252 kvadratmeter – bodde han högst upp i huset, men ombads flytta på grund av en stor renovering, som i sin tur följdes av en ombildning. Lagom till att allt var klart 2008 var finanskrisen i full sving och spekulanterna lyste med sin frånvaro, Björn erbjöds lägenheten för ett väldigt bra pris och fick flytta in i sitt gamla hus igen. Favoritfåtöljen LC2 av Le Corbusier, Charlotte Perriand och Pierre Jeanneret har antagligen stått här lika länge.
»De allra flesta inreder hemmet med möbler – ytterst få låter konsten diktera. Folk har inredare och alla möjliga hjälpredor som ska göra det ›fint‹ hemma – det tycker jag är patetiskt. Man ska ha modet att göra exakt det man själv tycker om, det är ju du som bor där som är betraktarens öga. Det är bara dig och din blick du inreder för. Ingen annans.«
Att det är just galleristen Björn Wetterling som bor i den här sekelskiftesvåningen är alltså inte svårt att klura ut – det är bara att se sig om på väggarna, där den samtida konsten regerar. »Jag väljer inte konst med någon särskild strategi, jag väljer bara saker jag gillar. Men det är viktigt för mig att leva som jag lär, så den enda principen jag har är att när du kommer hem till mig så ska det vara min konst som hänger på väggarna. Det jag visar i mitt galleri ska jag också tycka tillräckligt mycket om för att ha hängande i mitt eget hem. Annars skulle ju allting kännas lite påklistrat.«
Wetterling gallery har representerat allt från internationellt erkända namn till lovande svenska konstnärer i snart 50 år och anses vara ett av Skandinaviens ledande gallerier för samtidskonst. Björns egna väggar är en förlängning av galleriet – levande ytor som speglar samtiden. Där nuet alltid kommer att vara mer intressant än det förflutna. Att låta konsten breda ut sig kan i sig vara en motståndshandling mot likriktningen i våra svenska hem.
»Det är få som vågar ha en egen smak i dag. Det svenska begreppet lagom sipprar in överallt, jag tycker att lagom är hemskt. Det är början på slutet«, säger Björn och lägger armarna i kors. »Jag får ofta frågor från kunder om hur verken de köper ska hängas – ska det vara högt, lågt eller mittemellan? Och då svarar jag alltid att det är ju du som ska titta på det här verket varje dag, så det vet du själv bäst.«
Men god smak är inte en medfödd talang, att ta reda på vad man gillar och vad man inte gillar måste också vara en del av resan – även för Björn. »Ja, för 40 år sedan hade jag mycket sämre smak när det kom till konst – i dag är den mer specifik. Men jag har alltid varit intresserad av inredning och att göra det fint runt omkring mig. Även om det aldrig har handlat om en utstuderad stil. Det är ju jag som bor här, vad någon annan tycker om det har ingen betydelse för mig.«
Hur tänker du när du kommer hem till någon annan och ser dig runt på väggarna?
»Då värderar jag allt direkt och tänker ›jävlar vilken dålig konst det var‹. Men det säger jag inte, eller jag kan säga ›det här var inte bra, men det ska vi ändra på‹. Därför är det många som inte bjuder hem mig, för att de är livrädda för att bli bedömda.«
Med all rätt, uppenbarligen!
»Det finns alltid förbättringspotential. Tvärtom vad många tror så handlar det inte om hur mycket pengar du har, för ju mer pengar du har, ju mer påvert ser det ofta ut hemma – på väggarna i alla fall. Det finns hur mycket konst som helst som är otroligt bra, utan att knappt kosta några pengar. Men för att hitta den behöver du veta vad du gillar!«
»Sedan ska man alltid vara medveten om att det är du och jag, som lever just nu, som skapar nästa generations konsthistoria. När du köper konst för dina pengar så handlar det inte bara om konst – det handlar om makt, prestige och en massa andra saker. Som köpare bestämmer du vad som syns och i förlängningen vad som definierar samtiden.«
Konsten ska påverka människor
Björn Wetterling arbetade som börsmäklare när han grundade Wetterling gallery i Göteborg 1978, sex år senare slog han upp dörrarna i Stockholm och etablerade sig som en given institution på huvudstadens konstscen. Wetterling gallery hann fira 42 år i sina lokaler i Kungsträdgården innan den statliga hyresvärden sa upp avtalet. Men Björn gav sig inte utan strid, efter att han – med en krigarkungs envishet – kämpat för sin lokal i flera månaders tid köpte Riksdagsförvaltningen till slut ut galleriet för ett hemligt miljonbelopp. I våras gick flytten till de nya lokalerna på Östermalm, där Björn nu sitter och spanar ut på Nybrogatans lunchrusning.
»En gång i tiden tänkte jag att Kungsträdgården var Stockholms finaste läge – men nu inser jag att det är totalt värdelöst. Det brukade vara en central punkt i stan, men det är det inte längre. Vi ska tacka gudarna att vi var tvungna att flytta. Kungsträdgården var destination Wetterling, här på Nybrogatan kommer det in frivilliga.«
Och det kanske behövs. För att bli långvarig i Björns bransch gäller det att stå ut, samtidigt som man behöver passa in i alla tänkbara sammanhang. »Att kunna ta människor är en av mina mest användbara talanger, jag vet att jag kan ta ett rum vart jag än kommer. Jag har inte vanliga kläder på mig och jag äger inga bruna eller svarta skor, det slutade jag med på 00-talet. Jag vill absolut inte vara förutsägbar och tror att jag är lite annorlunda i jämförelse med andra – jag hoppas att jag uppfattas som både ödmjuk och jättekaxig.«
Så gott som varje dag kommer det in konstnärer till galleriet på Nybrogatan för att presentera sig. Även om det är ett tidskrävande åtagande ser Björn till att uppmärksamma dem alla. »Det gör jag av den enkla anledningen att jag också har varit liten en gång, så det är viktigt för mig att alltid försöka vara mottaglig. Jag vet hur det är att vara utsatt och inte bli sedd, och det har väldigt mycket präglat den jag är i dag«, förklarar han.
»Men jag vill att alla ska ha en chans hos mig – oavsett vem man är eller var man kommer ifrån. Men om du verkligen menar det så se till att komma väl förberedd, med ett ordentligt cv och bilder på din konst i kronologisk ordning med de senaste verken först. Sedan är det jättesvårt att säga nej till de allra flesta, men tyvärr nödvändigt. Vi lever på att sälja konst och kan inte chansa på vem som helst.«
Vad skulle du säga till någon som tycker att konstvärlden är oåtkomlig?
»Att jag förstår den känslan, vi är ju elitistiska på många sätt. Som bransch måste vi över lag vara mer välkomnande, det ska kännas kul att besöka ett galleri! Det är genom att uppleva konsten man lär sig om den. Oavsett om man kommer hit för att köpa eller för att titta ska man alltid känna sig välkommen.«
Så här under ett valår, när man nyligen blivit utknuffad ur sina gamla lokaler för att bereda plats för Justitieombudsmannen, är det svårt att inte betänka konstens och kulturens roll ur ett samhälleligt perspektiv. »Konst och kultur ska vara allmänbildande, det måste de vara. Och där har politikerna ett jättestort ansvar, både i Sverige och ute i världen. Har du en kulturminister som är genuint intresserad så är det självklart att det även gynnar samtidskonsten. Jimmie Åkesson skulle få hjärtslag av att se vissa av våra verk, men det är konstens uppdrag att påverka människor«, förklarar Björn.
»Konst ska alltid utmana oss och samhällets rådande normer, men det kan inte vara konstnärens avsikt med sitt skapande. Att göra konst för att folk ska bli förbannade funkar aldrig. Provokationen sker ju först i kontakt med betraktarens öga, för alla blir vi ju provocerade av olika saker. Det händer att även jag blir provocerad av verk, utan att riktigt kunna svara på varför. Det hör till.«
Det är vid ytterdörren på Södermalmstorg vi avslutar vårt samtal. Tillbaka vid namn-skylten.
»På det stora hela är det en så liten provokation att sätta namnskylten uppochner, samtidigt som den är glasklar. Det är det geniala, att vara så pass tydlig utan någon större ansträngning. En enormt liten provokation som ändå kan lyckas få det att snurra till lite i huvudet på den som går förbi, det tycker jag är jättekul.«
